Vart är jag egentligen på väg?

I helgen var vi på Stockholmsvisit och hälsade på familj, släkt och vänner. Det var lika kul som vanligt och jag hann även med att hälsa på Jenny i Uppsala. Jag tillbringade med andra ord rätt mycket tid på Centralen och efter allt släpande på väskor och mosters hemmagjorda lingonsaft så tröttnade jag och satte mig ner på en bänk och läste Daniel Masons Pianostämmaren. Sen studerade jag folk. Och på Centralen i Stockholm finns det mycket folk. Där finns dom som bara sitter och läser, väntar och glor och dom som oroligt slänger ett öga på monitorn hela tiden för att se när tåget skulle gå nu igen. Och så finns det dom som verkar tillhöra inredningen, män med buskiga skägg och smutsiga kläder som hittat en varm tillflyktsort. Och så finns det dom som flänger hit och dit och hela tiden är på väg någonstans, hela tiden i rörelse. Vart är dom egentligen på väg? Det är kul att fantisera ihop långa historier om folk, vem dom är, vem dom ska träffa, vart dom ska åka, hur de lever sina liv. Om man kunde få betalt för att sitta och studera folk hela dagarna skulle man ha världens roligaste jobb. När man blir sittandes länge kan man börja fundera över vart man själv är på väg. Hem eller bort? Hit eller dit? Jag vet fortfarande inte.