27 januari 2010

I vargars följe

I vargars följe av Stef Penney har stått på skylthyllan på bibblan och lockat på mig mer än en gång. Till slut lånade jag den och vilken bok! Sunday Telegraph har skrivit på baksidan "Ett fascinerande spännande äventyr, en uppfriskande kontrast till vanliga mordmysterier". Det träffar mitt i prick tycker jag. För visst är det en mordhistoria, men det är egentligen inte det som är viktigast, det är också en kärlekshistoria och en berättelse om olika val man gör i livet och ödets lott. Mrs Ross 17-åriga son försvinner ut i Canadas vildmark och i samma veva upptäcks ett mord i grannhuset. Pälsjägaren Laruent Jammet har blivit kallblodigt skalperad och dödad. Kompaniet skickar ut representanter för att lösa mordet och Francis Ross blir naturligtvis misstänkt eftersom han försvann samtidigt och ingen kan redgöra för vart han tagit vägen. Mrs Ross vägrar att tro att sonen har något med detta att göra och ger sig tillsammans med den indianske fången Parker iväg ut i vildmarken för att följa spåren. Förutom själva historien och beskrivningen av alla karaktärerna och miljön så gillar jag sättet som handlingen berättas på. Det är ett avskalat och långsamt språk som sakta berättar en historia. Helt klart läsvärd!

26 januari 2010

Många versioner

När man läser sega utredningar kan man lyssna på Spotify och idag roade jag mig med att lyssna på Simon and Garfunkels Bridge over troubled water - fast i olika tolkningar. Ni skulle bara veta hur många som har spelat in en version av den! Elvis Presley till exempel har gjort en riktigt bra variant och Aretha Franklin har stoooor gospel och soulschvung på sin. Jackson 5´s var förvånansvärt mesig och intetsägande för att inte tala om Barry Manilows... Låten skrevs av Paul Simon sommaren 1969 och släpptes på skiva året därpå. Jag gissar att den är lika bra idag som den var då. En klassiker helt enkelt.

Han brås på sin mor...

Att jag är vansinnigt morgontrött är väl ingen hemlighet. Och att Oliver är det har säkert ingen heller missat. Men i morse blev det så tydligt hur lika vi är när Stefan försöker väcka honom och jag hör en liten röst inifrån rummet - jag vill sova lite... sen följde vilda protester när han måste gå/lyftas upp och strax efteråt hör jag hur han springer tilbaka till sin säng och återigen påpekar - jag vill sova lite pappa!!!!!! Mamma upp i dan... men då fick ju jag också masa mig upp som ett gott exempel, morgnar är verkligen inte min grej, inte Olivers heller...

25 januari 2010

Har glömt att skriva om boken Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Enligt författaren så finns det bara odugliga män när det kommer till hemmalogistiken. De kan vara under av effektivitet på sina jobb och hantera båda personal, budget och projekt men hemma kan de inte ens hitta strumporna själva… Det finns en enkel anledning till detta anser Bergensten. Män är helt enkelt lata, hemmaarbetet är varken roligt, intressant eller ger något betalt – därför bryr man sig heller inte om det. Ibland har de faktiskt inte en aning om hur mycket kvinnor faktiskt gör hemma, det ska planeras, mat, matsäck till dagisutflykten, läxor och nya kläder i rätt storlek till barnen, nya gardiner hemma, det är läkarbesök och tandläkarbesök, det ska städas (och då är det inte bara dammråttorna som ska sugas upp utan det ska verkligen städas), försäkringar ska tecknas, extra toapapper ska finnas, skjutsning till den och den aktiviteten för ungarna ska planeras, middagar och annat umgänge med vänner ska bokas. Osv osv Listan kan göras evighetslång. Bergensten förstår inte att män inte fattar hur mycket det är att göra, curlar vi dom? Eller är det helt enkelt så att de vet, men de orkar inte bry sig, det är inte intressant. Jag känner en och annan man som faller utanför den här ramen, en är städ-pedant, en annan sköter det mesta som rör barnen eftersom sambon klassas som virrpanna. Hemma hos oss är det däremot jag som är projektledare, det råder det ingen tvekan om. Men jag ska inte brodera ut texten för det har vi redan diskuterat hemma. Boken var både rolig och tragisk. Rolig på grund av att man såklart kände igen sig i de flesta situationer och det hela blev lite putslustigt ibland. Men även tragisk av samma anledning. Varför ska det behöva vara så här egentligen? Varför ska så många kvinnor göra allt eller den allra största delen av hemmaarbetet och samtidigt även jobba heltid eller liknande medan männen kan kasta av sig skorna och lägga sig på soffan när de kommer hem? Varför ligger ansvaret bara på den ena? Märkligt. Men tillbaka till boken. Och här kommer problemet, som en kompis uttryckte sig efter att ha läst den – men va f-n, hon kom ju inte fram till nåt? Vad är lösningen liksom? Och det är sant, Bergensten beskriver sitt eget och andras liv och prickar träffsäkert in än den ena och än den andra händelsen. Men hon har ingen lösning. Män är helt enkelt hopplösa, antingen får man vänja sig och dra hela lasset eller så får man släppa på sina krav (för såna har kvinnor massor!!) och stå ut med ett skitigt hem i kaos eller så får man som tredje alternativ skilja sig. För då löser man allt på egen hand och oftast så löser männen det hela automatiskt också eftersom de är så illa tvungna. Men att byta man är inget alternativ enligt Bergensten – då är allt bara frid och fröjd i början, sen hamnar man i samma situation igen. Ja vad är lösningen egentligen? Ska vi får betalt för hemarbetet också eller ska vi alla tvingas jobba 75% och göra lika mycket var både på jobbet och hemma eller sitter det i generna, kan vi omprogrammeras? Är det vi kvinnor som är felet, har vi för höga och många krav på hur saker och ting ska vara och inget som männen gör duger? Ja boken genererar snarare fler frågor än svar. Jag slår vad om att boken hade sett helt annorlunda ut om Anna Anka hade skrivit den. :)

23 januari 2010

Mer vinter

Tulpantid

Nu är det tulpantid igen. Det är härligt!

21 januari 2010

Mysteriet löst...

Jag kunde inte begripa varför jag alltid har ett stort blåmärke på vänster lår men i natt kom lösningen på problemet. Oliver trillade ur sängen (ganska vanligt förekommande nu för tiden så hans snälla föräldrar hade denna gång rensta undan alla bilar o allt lego framför sängen så han slapp landa på en massa prylar i alla fall...) och jag tog honom i famnen och skulle sätta mig på hans säng för att leta efter nappen. Då satte jag mig på den där sabla #¤%/&#### brädan som sitter på sidan för att hindra honom från att falla ur sängen. Den är ju uppenbarligen helt misslyckad som funktion och det enda den gör är att ge mig ett stort blåmärke på vänster lår när jag 9 gånger av 10 lyckas sätta mig för nära den och slår i kanten. Där var mysteriet löst. Nu återstår bara att lösa Olivers vurpor ur sängen. De skulle ju undvikas om han kunde ligga still när han sover men duktig som han är så utnyttjar han 100% av sängens yta och under täcket ligger han bara tillfälligt. Vi kanske får lägga tillbaks madrassen framför/under sängen som vi hade i början. Då var det nämligen urvurpning varje natt... Eller så förlänger man brädan så den går längs med hela långsidan av sängen. Det kan lösa mitt problem också för då kan jag ju inte undgå att se den!

19 januari 2010

Kaos på Haiti

Jag hörde en intervju på radion när jag satt i bilen. Det var en läkare från läkare utan gränser på plats i Haiti. Han sa att trots sin mångåriga erfarenhet från just katastrofer var det här det värsta han hade sett. De var tvungna att operera mitt på gatan och tvungna att ta jobbiga beslut om vilka som ska prioriteras eller ej, som de med bukskador. Vad händer med dem frågade reportern, de dör svarade läkaren krasst, vi måste göra prioriteringar i det här läget, det är hemskt, men det måste göras. Ja sånt gör ju att ens egna problem plötsligt känns ganska futtiga. Vill ni hjälpa med pengar så sms:a LIV till 72990 och skänk 50 kr till Läkare utan gränsers fond för akuta insatser.

Pinocchio täpper till

Pinocchio gör entré. Han täpper fullständigt igen ingången till biblioteket. Ingen kommer in, ingen kommer ut. Alla får ta personalingången vare sig man jobbar här eller ej. Otroligt cool tavla som kallas Pinocchios avtäckning av Kari Palmqvist.

18 januari 2010

Nonstop? No no!

Jag vet inte riktigt hur man ska tolka den här skylten. Men som det desperata chokladhungrande monster som jag är så kändes den riktad till mig: vill du ha non stop? NO NO! STOP!!!! Bra eller dåligt? Hm, vet inte exakt...


15 januari 2010

Blå

I morse var himlen sådär otroligt blå och Gustav Adolfs kyrktornblev en cool silhuett. Tyvärr hade jag bara mobilkameran till godo så det blev blurrigt, men det blå är ju kvar! :)

12 januari 2010

En studie i snö...

Idag var det andra dagen för Oliver på nya dagisavdelningen. Det känns både bra och dåligt, det blir säkert jättebra men helt plötsligt känns det jobbigt med nya fröknar (som säkert är jättebra) och mindre lokaler (hur tänkte dom då?) och större barn (fast visst är det eg. bra att blanda åldrar?). Idag vinkade jag av honom och lät honom vara där utan mig en timme. Då passade jag på att ta grusgångvägen från Sjömarken bort till Sandared och tillbaka. Ungefär efter avfarten till Björvik och gaml Mio möbler så smalnar vägen av lite och träden står tätt på båda sidor. Det var som att kliva in i ett sagolandskap, ett vintrigt Narnia - rätt ut genom garderoben. Lövträden orkade inte hålla uppe den tunga snön och föll lite tjusigt in över vägen. För en gångs skull hade jag kameran med mig så jag tog några foton, här kommer en studie i snö. Och hur hade det gått för Oliver? alldeles, alldels utmärkt. Imorgon blir det både lunch och vila med.

11 januari 2010

And then...

Jag har suttit här ihopkurad i min yllesjal några kvällar och läst Den förlorade symbolen av Dan Brown. Och det känns som jag förlorat rörelseförmågan i kroppen, jag är stel som en pinne. Boken har 133 kapitel!!! och jag säger det jag alltid säger... han borde koncentrera sig på att skriva filmmanus i stället för det är upplagt på precis det sättet. Varje kapitel avslutats med hjärtat i halsgropen och ett stort aha-utropstecken! Överhuvudtaget är det väldigt många superlativer i den här boken och finns det verkligen inte en enda liten dammig skrift eller uråldrig mytologisk krönika som huvudkaraktärerna faktiskt inte har läst och dessutom minns i detalj? Fascinerande för mig som inte ens kommer ihåg vad jag skrev på inköpslappen för en kvart sen som nu ligger på köksbordet hemma medan jag befinner mig i köttdisken på Ica... Fast det är klart, på den lappen står ju inga världsomvälvande svar på mänsklighetens gåta direkt. MEN, säga vad man vill om Dan Brown. Han är påläst och kunnig och skriver rafflande spännande (även om just den här boken stendog medan det ännu var ett antal kapitel kvar) och någonstans inom en så föds ett litet frö som intresserar sig för hans mysterier. Mer än så skriver jag inte, ni kan istället läsa alla tonvis av recensioner som finns på nätet.

08 januari 2010

Save my planet!

Efter det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn, den vilda jakten på vargen och all energiförbrukning så har Oliver bestämt sig för att hjälpa till på sitt sätt. Med Save my planet-tröja så läser han på om alla djuren och så tog vi pulkan till återvinningen och återvann plast och glas. Det känns bra att kunna dra sitt strå till stacken. Jag försöker få honom att förstå att han kan bidra ännu mer om han bestämmer sig för att skippa blöjorna och gå på pottan istället. Men se det vill han inte lyssna på. Man kan ju inte gå hur långt som helst!!!

Zoombies eller??

Efter Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist ville jag läsa något mer av honom. Det blev Hanteringen av odöda. Fantastisk titel men stor zoombievarning på baksidan. Och visst finns det zoombies i boken, eller "omlevande" som de kallas. Men som vanligt så placerar Lindqvist in handlingen bland precis vanliga människor som dig och mig. Han vet hur han ska få den mest osannolika händelse möjlig i våra tankar. En ofattbar varm och elektrisk natt i Stockholm händer plötsligt det som inte kan hända, de döda vaknar till liv. Fast liv är att överdriva eftersom de är som zoombies, fast inte blodtörstiga och illvilliga sådana. Bara som kroppsliga paket med döda ögon, som rör på sig. Detta ställer naturligtvis allt på sin spets. Vad gör man nu? Hela Danderyd fylls av dessa "odöda", de vaknar till liv i bårhusen, man gräver upp gravar på kyrkogårdarna och militären kallas in. Här får vi följa några personer vars nära och kära nyligen har dött, de är redan mitt i sitt sorgearbete och så händer det här. Hade det varit en opersonlig berättelse om galna zoombies hade den varit lättare att läsa. Nu var det istället ganska tufft att läsa om framförallt den lilla pojken Elias som grävs upp ur sin grav av sin morfar. Han är sig inte lik längre eftersom huden har torkat och blivit som pergament och han luktar illa och ser allmänt anskrämlig ut, han är ju ett lik, men han är också Elias, den lilla kille som dog av en olyckshändelse och som både hans morfar och mamma skulle göra vad som helst för att få tillbaka! Men finns Elias fortfarande där inne? Man kan tycka att flykten som Elias morfar och mamma gör är fullständigt vansinnig men samtidigt, vad gör man inte för att få den man älskar mest tillbaka? Usch, det var tuff läsning tycker jag men jag gillade boken, även om jag hatar zoombies :)

05 januari 2010

Halvblodsindiansliv

Den absolut sanna historien om mitt liv som halvblodsindian är en bok jag längtat efter att lägga vantarna på. Dels för att det är en ungdomsroman och dels för att den handlar om indianer vilket är något som jag alltid vill läsa om :) Boken är skriven av Sherman Alexie och är baserad på hans eget liv då han liksom huvudpersonen Junior föddes med vattenskalle och gavs dåliga odds för att överleva. Men han klarar operationen och trots vissa fysiska men så är han ingen dumskalle, tvärtom. I boken är Junior bra i skolan, problemet är bara att hans skola i reservatet är kass. De har urgamla läroböcker upptäcker han när han ser sin mammas flicknamn skrivet i en av dem. Allting i reservatet är sådär, det finns ingen chans att bli något, att satsa på sina drömmar. Han bestämmer sig därför efter ett råd från sin lärare att lämna reservatet och gå i en "vit skola" istället. Från början är allt upp och ner, han passar inte in och efter att ha lämnat reservatet betraktas han som en förrädare bland indianerna. Hans bäste vän Rowdy överger honom och han vet inte riktigt vad han ska göra. Men det går bra för honom på den nya skolan, efter en del bråk inger han en viss respekt hos de vita kidsen och får nya vänner och hamnar i A-laget i basket. Det blir en boost för självförtroendet och han trotsar alla fördomar och gruff och går sin egen väg. Boken är skriven med en stor portion humor men med underliggande tragik kan man väl säga. Livet i de flesta indianreservat är idag inte riktigt vad det borde vara och de flesta indianer har som han skriver - inte en chans. Han berättar på ett personligt sätt om ett av de allra största problemen - spriten. Hans egna föräldrar är alkoholister och de flesta andra med. Men man kan ta sig loss från livet i reservatet om man orkar och är modig nog! men det är få förunnat. Boken är även kryddad med roliga och fyndiga serieteckningar av Ellen Forney och bidrar till både humorn och tragiken. Läs den!

03 januari 2010

Mons igen...

Jag har läst Mons Kallentoft igen och denna gång den första delen Midvinterblot. Det gick bra att vända på steken faktiskt. Jag gillar ju deckare så den här slank ner fort. Det som jag uppskattade mer med denna efter Sommardöden är kanske hans författarstil. Att han väver in tankar och funderingar från huvudkaraktärerna och då främst från kriminalinspektör Malin Fors. Det är ju ett hyfsat vanligt grepp att mördarens tankar finns med i deckarna men här får offret en ganska framträdande roll och även som sagt de som ska lösa fallet. Lite nice. Jag slukar (mestadels svenska) deckare i parti och minut så därför kändes det skönt att börja på nästa bok som jag läste ut igår kväll, mer om den sen. Jag har även läst Middagssällskapet men den ska vi diskutera hos Emma om några veckor så det är väl bäst jag håller flabben till dess (underbart uttryck). Over and out.

02 januari 2010

Det goda livet och det nya året...

Man vill ju ha ett gott liv. Och nu är det nytt år, och nya tag. Det motsäger sig själv lite grann men är det så egentligen? innebär inte en bättre hälsa ett godare liv? Det enda jag tänker på är mat, mat, mat godis, godis, bullar osv... men det goda livet kanske helt enkelt innebär att man försöker leva ett så gott liv som möjligt - på ett bra sätt? Ja det får år 2010 utvisa helt enkelt. Jag brukar inte avge nyårslöften för dom håller jag aldrig men inför detta året gjorde jag en kompromiss. Jag lovade att försöka satsa mer på bättre mat och motion. Man kan ju bara göra så gott man kan! Jag hoppas att jag kommer att ha en sån här avslappnad inställning till livet som Oliver har på bilden. Det är så det ska vara. :) GOTT NYTT 2010!