22 november 2012

Läser

Både mammahjärtat och bibliotekariehjärtat klappar extra när den stora ligger på golvet och läser högt och den lilla nyfiket tittar på. :)


19 november 2012

Mats kamp


Läste ut Mats Kamp förra veckan, eller Mein Kampf som Stefan kallar den. :) Mats Jonsson har skildrat sitt eget liv i serieform kan man väl säga. Han har tidigare gett ut Hey Princess (som jag inte har läst). Jag gillar ju serier men tyckte att den här var lite svårläst ibland. Men den hade även sina stunder där det flöt på och säga vad man vill om Mats Jonsson men nog har han en förmåga att sätta ord och bild på typiska saker i livet som man känner igen sig i helt klart. Roligt att läsa om föräldraskapets vedermödor och kärleken som svajar ibland. Extra kul var avsnittet med föräldrakooperativet Tok-Klok. Eller rättare sagt, fantastiskt kul. :)

Lev livet

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" som aforistikern Stig Johansson en gång sa. Det stämmer rätt bra det. Lätt att glömma bort i villervallan mellan blöjbyten, vaggande, diskande, tvättande, promenerande, zappande på teven, hämtande och lämnande på dagis, matlagningen etc etc. Dagarna går och det gäller att gilla läget för det är nu, NU som man lever. Ta vara på stunderna, ögonblicken, de roliga liksom de tråkiga. Nu ska jag gå och koka potatismos till den minsta medlemmen i familjen som trots sin litenhet tar mest plats just nu...





13 november 2012

I väntan på Godot, jag menar provet

Ja så har jag då slutligen köpt en dosett. :) Pensionärsvarning enligt Stefan och det känns som det är ättestupan nästa. Men om man inte kommer ihåg ifall man har tagit sina tabletter eller inte på kvällen så är det ganska bra. Och det här är ändå den snygga, lite coola modellen! Eller ja cool var kanske att överdriva... Det är väl bara att acceptera att det är så här det blir nu, livet ut... ständigt dessa warantabletter och provtagningar. Jag är inte direkt ensam har jag märkt, i väntrummet brukar hälften av de som ska in till provtagningen vara där för ett sk. PK-prov, blodet får inte vara för tunt och inte för tjockt utan precis lagom flytande. Det tristaste är faktiskt dessa provtagningar, sitta där och vänta och jag kan inte annat än tycka att det måste vara oerhört ineffektivt. Om nu de flesta är där för att ta sådana prov, tänk vad många som gör det hela tiden och tar tid från sjukvården. Borde det inte finnas ett effektivare sätt? Vet att man i vissa län kan få gå en "utbildning" och ta provet själv hemma, det hade ju sparat en hel del tid både för de som behöver ta provet och personalen på vårdcentraler och sjukhus. Och i det här läget gör man det ju för sin egen skull och har ingen anledning att "fuska" till sig ett bra resultat. Men det kanske inte är så lätt. Lite galet känns det allt att sitta där och vänta, särskilt med en liten bebis som inte alltid är direkt samarbetsvillig och dessutom absolut inte borde vistas i ett väntrum fullt med sjuka och smittsamma personer. BVC, en korridor bort, avråder bestämt från att ta med bebisen till stora köpcentrum, släktträffar och annat när de är så små. Men att släpa med den till ett väntrum fullt med sjuka människor en gång i veckan går tydligen bra. Hm. Längtar tills han blir lite större och kan vara hos farmor under tiden. Men tiden vet man ju aldrig hur lång den blir heller. Det har hänt att jag har gått direkt in eller väntat kanske 1-2 nummer. Vanligare tyvärr är att vänta en timme på sin tur. Sånt är livet med APC-resistens. Hade det varit en enkel variant hade jag kanske sluppit waranet vid det här laget men naturligtvis har jag dubbla anlag och ligger där i riskzonen och skvalpar. Nu känner jag att det här blev ett väldigt gnälligt inlägg för trots allt har jag fått en fantastisk hjälp av sjukvården och de har verkligen kollat mig ut och in. Det är jag tacksam för! Och så länge ingen gigantisk propp slår till så är jag ju faktiskt "frisk". Det är inte alla förunnat. Skänker en varm tanke till de som måste vistas i sjukhusmiljöer betydligt oftare än jag har gjort de senaste året och särskilt till dem som vet att det förmodligen blir deras slutdestination. Jag har det egentligen ganska så bra.

07 november 2012

Bilden säger allt


Ja här behövs egentligen ingen text, bilden säger allt. Att bli döpt i kyrkan är ungefär lika eländigt som det ser ut. Leo Oskar Holmberg skrek sig igenom hela musikgudstjänsten och den stackars kören försökte överrösta honom... hehe Men nu är han döpt! och ungefär i samma veva undrade jag vad vi höll på med, vi är inte särskilt kristna egentligen, lite hobbykristna sådär, går i kyrkan nån gång då och då, uteslutande på dop, bröllop, begravningar eller eventuellt en julotta... Men nu är det som det är och har Leo Oskar något att invända mot det får han väl protestera sen när han har lärt sig prata.