Ode till Oliver

Varje morgon brukar jag vakna och tänka, redan morgon? får jag sova lite till, snälla... Nu är det plötsligt annorlunda. Visst vaknar jag fortfarande varje morgon och tänker att jag vill sova lite till. Men, plötsligt hör jag hur någon småpratar med sig själv och jollrar glatt i sin säng i det andra rummet. Jag blundar och lyssnar ett tag. Sen går jag upp, gläntar lite på dörren och hör hur det rasslar till i sängen. Och där sitter eller står du och vet inte till dig av glädje över att jag har vaknat. Och du sträcker dina små armar upp mot mig och jag lyfter upp dig, du lägger din lilla haka på min axel och kramar mig hårt. Jag håller dig tätt, tätt intill mig och tänker att jag måste vara den lyckligaste personen i hela världen!