Mia Skäringer

Nu när den värsta trapphysterin lagt sig här hemma tänkte jag recensera en bok. Har läst Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst, en samling krönikor och blogginlägg. Jag har egentligen varken sett eller lyssnat så mycket på Mia Skäringar förut men nu har jag läst den här i alla fall och det jag gillar med henne är att hon är så brutalt ärlig. Ingenting döljs eller göms undan utan "det här är det du ser" på något sett! Stundtals rått, sorgligt, glädjefullt. Serverat rakt på. Det jag däremot inte gillar så mycket är hur hon ständigt sågar allt som är någorlunda organiserat och "normalt". Allt är så otroligt "in the moment", slarvigt, oroganiserat, kaosartat och ohippt i Mias värld. Och alla andra är bara jobbiga pretton som inte är sådana. Hm, jag tycker att jag är lite slarvigt oorganiserad men inte i närheten av Mia Skäringer inte, frågan är om nån är det... Men hon har lite sinnesnärvaro att skämta om det i slutet ändå, att hon vet att hon ger sina kängor men det är ytligheten hon vill få bort, och det kan jag ju ställa upp på. Men ibland undrar jag om det trots allt kanske inte hade varit enklare för henne själv att faktiskt typ organisera hallen med vantar och mössor, planera den där utflykten lite i tid, bara för att inte allt ska sluta i kaos och katastrof varenda gång, är det verkligen något att sträva efter? Ja ni fattar om ni läser boken... hur som helst gillar jag hennes öppna och ärliga stil och ska se om jag kan gå på nån föreställning någon gång. Livet leker ju som sagt inte alltid, det kan vara jobbigt, svårt och besvärligt, men härligt ändå!