Igår kväll läste jag ut Karlstad zoologiska av Hanna Hellquist. Jag har inte riktigt hängt med i Hanna Hellquists värld och såg henne för första gången i programmet Sommarpratarna på svt förra året. Det som är typiskt för henne är väl hennes rättframhet, hon bara brötar ut det hon tänker på och den värmländska dialekten förstärker hennes uppriktighet på något sätt. Ungefär så är det i boken också, Hanna berättar rakt av om sin uppväxt med tusen miljarder olika djur tillsammans med sin pappa som är rätt fanatisk när det kommer till just djur. Hennes mamma figurerar som en trygg person i bakgrunden medan boken cirklar kring Hanna och hennes pappa. Och djuren såklart. Herre min hatt vad djur familjen Hellquist haft genom åren! Kakaduor, ormar, möss, sköldpaddor, hundar, katter, papegojor, you name it! En helt främmande barndomsvärld från min egen, uppväxt med en allergisk mamma som jag är. I min djurlista samas en vattensköldpadda och några ynka fiskar (varav ett gäng söta black mollyfiskyngel som blev brutalt uppätna av sina föräldrar eftersom jag tyckte synd om dom när dom bara fick simma runt i sin lilla barnbassäng och släppte ut dom...). Fiskarna spolades ner i toaletten en efter en när dom gick hädan, vattensköldpaddan Robban skänktes bort till en djurfamilj på annons som hämtade med bilen full av hundar, fåglar och annat. Jag tänker alltid att han fick det bra, men förmodligen blev han sköldpaddssoppa... Men nu har jag halkat från ämnet, boken! Den består egentligen av korta kapitel, små krönikor om alla djur som passerade genom åren och så Hannas förhållande till sin pappa. I början tyckte jag att han var ett as som lät henne göra så mycket konstiga och otäcka saker bara för att få tag i de bästa djuren eller brutalt göra sig av med dem när de inte mådde bra eller behövdes längre. Men längre fram i boken växer ändå någon sorts ömsesidig kärlek fram mellan dom två, dom har en speciell relation. När slutorden kom fick jag faktiskt en liten tår i ögonvrån, familjen är ändå alltid familjen, eller hur!?
19 mars 2011
Massor av djur...
Igår kväll läste jag ut Karlstad zoologiska av Hanna Hellquist. Jag har inte riktigt hängt med i Hanna Hellquists värld och såg henne för första gången i programmet Sommarpratarna på svt förra året. Det som är typiskt för henne är väl hennes rättframhet, hon bara brötar ut det hon tänker på och den värmländska dialekten förstärker hennes uppriktighet på något sätt. Ungefär så är det i boken också, Hanna berättar rakt av om sin uppväxt med tusen miljarder olika djur tillsammans med sin pappa som är rätt fanatisk när det kommer till just djur. Hennes mamma figurerar som en trygg person i bakgrunden medan boken cirklar kring Hanna och hennes pappa. Och djuren såklart. Herre min hatt vad djur familjen Hellquist haft genom åren! Kakaduor, ormar, möss, sköldpaddor, hundar, katter, papegojor, you name it! En helt främmande barndomsvärld från min egen, uppväxt med en allergisk mamma som jag är. I min djurlista samas en vattensköldpadda och några ynka fiskar (varav ett gäng söta black mollyfiskyngel som blev brutalt uppätna av sina föräldrar eftersom jag tyckte synd om dom när dom bara fick simma runt i sin lilla barnbassäng och släppte ut dom...). Fiskarna spolades ner i toaletten en efter en när dom gick hädan, vattensköldpaddan Robban skänktes bort till en djurfamilj på annons som hämtade med bilen full av hundar, fåglar och annat. Jag tänker alltid att han fick det bra, men förmodligen blev han sköldpaddssoppa... Men nu har jag halkat från ämnet, boken! Den består egentligen av korta kapitel, små krönikor om alla djur som passerade genom åren och så Hannas förhållande till sin pappa. I början tyckte jag att han var ett as som lät henne göra så mycket konstiga och otäcka saker bara för att få tag i de bästa djuren eller brutalt göra sig av med dem när de inte mådde bra eller behövdes längre. Men längre fram i boken växer ändå någon sorts ömsesidig kärlek fram mellan dom två, dom har en speciell relation. När slutorden kom fick jag faktiskt en liten tår i ögonvrån, familjen är ändå alltid familjen, eller hur!?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar