När Stefan och Oliver åkte till stan och gick på bio tog jag en långpromenad i skogen istället för att säcka ihop i soffan som jag brukar göra när jag får en ensam stund. Skogen är sannerligen ett underskattat ställe! Jag vet ju att älgarna, myrorna och sniglarna tycker det är världens bästa hang out ställe och det är det oftast. Jag var nästan helt ensam (undantaget ovan nämnda djur förmodligen...) och det var jätteskönt. Jag hamnade på lite för mig okända stigar men hittade både ut till bebyggelsen och tillbaka igen så det slutade bra :) Bland annat traskade jag över diverse våtmarker och sände en tacksam tanke till Ivar som byggt den här spången (stod det på skylten i alla fall) och att jag hade gummistövlar på mig. Men jag får ofta lite obehagliga vibbar av såna här spångar, jag har nog läst för många svenska deckare där någon alltid blir jagad genom nån dimmig myr i Norrland, på Öland eller i Värmland eller något annat obskyrt ställe. Till slut trillar ju naturligtvis någon i och blir uppslukad av slemmigt myrvatten och försvinner ner till Bockstenmannens polare. Något man INTE vill! Men idag gick det alltså bra, mycket förmodligen för att det a) fanns en spång byggd av Ivar b) det inte var nån läskig myr utan bara lite våtmark i skogen c) det knappast var mer än knädjupt så hade jag trillat överbord hade det knappt märkts... Jag kom vidare på min färd, och det stämmer att marken i skogen är gul! men tyvärr av löv och inte kantareller. Jag har allvarligt talat endast sett en kantarell på tallriken eller i Icas grönsaksdisk sen jag flyttade till Borås 1998, i skogen nada! Men nu har Sara lovat att visa mig kantrellmarker för uppenbarligen befinner jag mig på fel plats... Jakten på skogens guld fortsätter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar