Upprört inre

I går kväll läste jag ut Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Ja vad ska man säga? Vad kan man säga? Jag grät mig till sömns och det var länge sen jag kände sån ilska och vanmakt efter att ha läst en bok. Tänk alla dessa tragiska öden i Afghanistan och andra krigsdrabbade länder där familjer splittrats och dödats och sen de som ensamma lever kvar och försöker uthärda livet. Igår tänkte jag på alla dom, och framförallt på alla dessa hjärtslitande kvinnoöden. Hur kan livet vara så orättvist, så grymt? Fram för allt, hur kan människor vara så grymma? Det har alltid förvånat mig att kvinnor behandlas som smuts av många olika anledningar, men särskilt av en anledning. Kvinnan är ju den som ger liv! Som föder fram, vårdar, älskar och uppfostrar de som sedan blir män, som i sin tur tvingar kvinnor att göra kejsarsnitt utan bedövning och tvingar dem att gömma sig i hemmet och utstå misshandel och psykisk terror, om och om igen. Hur kommer det sig? Jag skulle kunna säga att jag är mållös, men det har ni ju redan märkt att jag inte är. Jag har massor att säga i den här saken men just nu blir det inte mer än så här. Någon regelrätt recension blev det inte den här gången men så mycket kan jag säga att den var lika välskriven och engagerande som Flyga Drake. Läs båda två!