Tomas Andersson Wij

Ikväll var jag och lyssnade på Tomas Andersson Wij på Sagateatern. Det var riktigt bra och jag gillar verkligen hans musik. Men det bästa var nästan mellansnacket, alla hans historier från barndomen kryddat med humor. Det var en ganska avskalad konsert, endast Tomas (och alla hans gitarrer) och hans ackompanjatör Fredrik Hermansson som spelade både dragspel och piano. Duktig kille men inte in närheten av Lars Winnerbäcks vapendragare Josef Zackrisson som liksom en trollkarl fiskade upp det ena instrumentet efter det andra, och visste hur man spelade på dom dessutom! Fascinerande för en amatör som jag som i mina bästa stunder sätter alla toner i Für elise på piano och vet hur man slår ett Em-ackord på gitarren... Varför kunde inte jag ha ärvt lite av morfars musikalitet? Han som inte bara spelade nyckelharpa utan byggde instrumenten också... Fast det var inte alla som gillade när morfar tog fram nyckelharpan. Jag har en stark minnesbild av mormor i sjalett och blommig städrock som plågsamt slöt ögonen och lutade sig tillbaka i soffan när morfar plockade fram nyckelharpan. Ha ha. Men nu har jag svamlat iväg alldeles, meningen var ju att jag skulle skriva om konserten! Det blev minst tre extranummer, publiken ville inte att Tomas skulle gå hem till hotellet och lägga upp benen på sofflocket utan ville ha mer! Och det fick vi! Tomas vemodiga stämma ljöd stark i lokalen och jag tror banne mig han använde alla sina gitarrer mer än en gång... Ytterligare en minnesvärd konsert på Sagateatern.