And then...

Jag har suttit här ihopkurad i min yllesjal några kvällar och läst Den förlorade symbolen av Dan Brown. Och det känns som jag förlorat rörelseförmågan i kroppen, jag är stel som en pinne. Boken har 133 kapitel!!! och jag säger det jag alltid säger... han borde koncentrera sig på att skriva filmmanus i stället för det är upplagt på precis det sättet. Varje kapitel avslutats med hjärtat i halsgropen och ett stort aha-utropstecken! Överhuvudtaget är det väldigt många superlativer i den här boken och finns det verkligen inte en enda liten dammig skrift eller uråldrig mytologisk krönika som huvudkaraktärerna faktiskt inte har läst och dessutom minns i detalj? Fascinerande för mig som inte ens kommer ihåg vad jag skrev på inköpslappen för en kvart sen som nu ligger på köksbordet hemma medan jag befinner mig i köttdisken på Ica... Fast det är klart, på den lappen står ju inga världsomvälvande svar på mänsklighetens gåta direkt. MEN, säga vad man vill om Dan Brown. Han är påläst och kunnig och skriver rafflande spännande (även om just den här boken stendog medan det ännu var ett antal kapitel kvar) och någonstans inom en så föds ett litet frö som intresserar sig för hans mysterier. Mer än så skriver jag inte, ni kan istället läsa alla tonvis av recensioner som finns på nätet.