Har glömt att skriva om boken Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Enligt författaren så finns det bara odugliga män när det kommer till hemmalogistiken. De kan vara under av effektivitet på sina jobb och hantera båda personal, budget och projekt men hemma kan de inte ens hitta strumporna själva… Det finns en enkel anledning till detta anser Bergensten. Män är helt enkelt lata, hemmaarbetet är varken roligt, intressant eller ger något betalt – därför bryr man sig heller inte om det. Ibland har de faktiskt inte en aning om hur mycket kvinnor faktiskt gör hemma, det ska planeras, mat, matsäck till dagisutflykten, läxor och nya kläder i rätt storlek till barnen, nya gardiner hemma, det är läkarbesök och tandläkarbesök, det ska städas (och då är det inte bara dammråttorna som ska sugas upp utan det ska verkligen städas), försäkringar ska tecknas, extra toapapper ska finnas, skjutsning till den och den aktiviteten för ungarna ska planeras, middagar och annat umgänge med vänner ska bokas. Osv osv Listan kan göras evighetslång. Bergensten förstår inte att män inte fattar hur mycket det är att göra, curlar vi dom? Eller är det helt enkelt så att de vet, men de orkar inte bry sig, det är inte intressant. Jag känner en och annan man som faller utanför den här ramen, en är städ-pedant, en annan sköter det mesta som rör barnen eftersom sambon klassas som virrpanna. Hemma hos oss är det däremot jag som är projektledare, det råder det ingen tvekan om. Men jag ska inte brodera ut texten för det har vi redan diskuterat hemma. Boken var både rolig och tragisk. Rolig på grund av att man såklart kände igen sig i de flesta situationer och det hela blev lite putslustigt ibland. Men även tragisk av samma anledning. Varför ska det behöva vara så här egentligen? Varför ska så många kvinnor göra allt eller den allra största delen av hemmaarbetet och samtidigt även jobba heltid eller liknande medan männen kan kasta av sig skorna och lägga sig på soffan när de kommer hem? Varför ligger ansvaret bara på den ena? Märkligt. Men tillbaka till boken. Och här kommer problemet, som en kompis uttryckte sig efter att ha läst den – men va f-n, hon kom ju inte fram till nåt? Vad är lösningen liksom? Och det är sant, Bergensten beskriver sitt eget och andras liv och prickar träffsäkert in än den ena och än den andra händelsen. Men hon har ingen lösning. Män är helt enkelt hopplösa, antingen får man vänja sig och dra hela lasset eller så får man släppa på sina krav (för såna har kvinnor massor!!) och stå ut med ett skitigt hem i kaos eller så får man som tredje alternativ skilja sig. För då löser man allt på egen hand och oftast så löser männen det hela automatiskt också eftersom de är så illa tvungna. Men att byta man är inget alternativ enligt Bergensten – då är allt bara frid och fröjd i början, sen hamnar man i samma situation igen. Ja vad är lösningen egentligen? Ska vi får betalt för hemarbetet också eller ska vi alla tvingas jobba 75% och göra lika mycket var både på jobbet och hemma eller sitter det i generna, kan vi omprogrammeras? Är det vi kvinnor som är felet, har vi för höga och många krav på hur saker och ting ska vara och inget som männen gör duger? Ja boken genererar snarare fler frågor än svar. Jag slår vad om att boken hade sett helt annorlunda ut om Anna Anka hade skrivit den. :)