Sex and the city

Igår var Ann och jag och såg filmatiseringen av Sex and the city tillsammans med en massa andra tjejer (och tanter) i en fullsatt salong. En air av förväntning pyste bland sätena och jag måste säga att de faktiskt infriades för mig. Det är kanske ingen omskakande och fantastisk film som man minns länge men den gav det den skulle, en fortsättning på teveserien Sex and the city. En serie som jag har sett på teve, rakt igenom via min dvdbox (som jag fick av Stefan en jul) och som jag faktiskt kan se om och om igen. Boken av Candace Bushnell som allt baserar sig på läste jag allra först, men medans den mest gav en sur eftersmak av trist prosa, platta karaktärer och totalt oengagerade historier så fick teveserien mig att tycka precis tvärtom! Därför var det kul igår att träffa Carrie, Charlotte, Miranda och Samantha igen. Särskilt den sistnämnda, hon har onekligen en krass syn på tillvaron men med åren faktiskt den bästa! Miranda är sitt vana trogen ironisk och bitsk men det märks ju att familjelivet har fått henne att mjukna. Och Charlotte, vad ska man säga om Charlotte? Hon är verkligen sinnebilden av upper class Manhattan bride... Carrie däremot framstår mer och mer för mig som en rätt egocentrerad person som är alldels för uppslukad av sig själv. Det kände jag redan när jag såg teveserisen och det har inte ändrats. Men kanske att Mr Big får ordning på det. Who knows. Egentligen är det ju helt meningslöst att spekulera i fiktiva personers personliga utveckling men samtidigt är det ju så kul! Och jag har insett att det inte är det glamourösa livet i högklackat, med drinkar o haute couture som gör att jag känner mig lite avundsjuk på Carrie och tjejerna. Det är den där osannolikt kravlösa vänskapen som jag känner dragning till. Att alltid ha sina tjejkompisar väntandes på ett café två kvarter bort, redo att prata om ALLT och ingenting. Det är det jag vill åt.