Efter ett antal mil på vägarna, ätandes godis med Stefan så har vi hunnit med att närvara vid Maarits begravning i Vittinge kyrka. Hur konstigt det än låter, som Maarits syster Anna-Maria uttryckte det - Maarit och begravning hör liksom inte ihop i samma mening. Men systrarna hade ordnat en jättefin dag, helt i Maarits smak. Hon hade alla gånger gillat det! Efteråt var det många roliga minnen om Maarit som hördes berättas här och där i lokalen. Det finns saker att minnas helt enkelt. Så här en dag efter, med ett blåmärke på armen efter kistan som påminnelse kan jag fortfarande inte begripa att det är sant och jag hade nästan väntat mig att Maarit skulle hoppa upp ur kistan under begravningen och ropa surprise! För det hela känns bara som ett sjukt skämt. Men det gjorde hon aldrig och nu är det som det är. Hela vägen hem igår lyssnade Stefan och jag på radion där Mix Megapol hade förkväll med bara 80 och 90talslåtar vilket var ett otroligt passande tema. Här är en goding som både Maarit och jag älskade! Mauro Scocco förstås. :)
1 kommentar:
Det måste verkligen vara jättekonstigt att begrava en vän. Jag hoppas det dröjer länge innan jag får den erfarenheten. Fint att du tyckte det var en bra stund i alla fall.
Skicka en kommentar