Veckans indian

Vargtass alias Duane Loken

När familjen Macahan svepte in i våra teverutor här i Sverige 1978 var jag fast. Jag var bara sju år men blev dödligt förälskad i Zeb, Luke och framför allt Vargtass. Zeb fick mig att förstå att det var indianerna som var dom goda och Luke var ju så snygg och manlig och Vargass, ja han var alldeles, alldeles underbar! Duane Loken, halv-comanche, blev oerhört populär och fick sen göra en egen skiva och turnera Skandinavien runt. När jag blev tonåring slet jag ner hans plansch från anslagstavlan vid Sergels torg. Men det viktigaste av allt var att familjen Macahan, och särskilt Vargtass öppnade mina ögon för nordamerikas indianer och världens alla ursprungsbefolkningar. Jag plöjde igenom mängder av indianböcker, filmer och satt hemma och drömde om en resa till prärien i USA. Nu blev det aldrig någon resa men däremot har intresset stannat kvar. Jag läser fortfarande böcker, ser filmer, är med i Indianklubben och surfar på nätet efter mer fakta. Så, om jag hade en tipi, då skulle jag bjuda in Vargtass, Zeb och Luke Macahan för att röka fredspipa runt elden. Vargtass, eller Wolfpaw som han hette i serien, blir den första indianen ut i min lilla serie. Fortsättning följer...

Never Again - vilken klassiker!

I morse hade jag laddat in ett antal udda låtar i min mp3-spelare och lyssnade på väg till jobbet när Agnetha Fältskog och Tomas Ledin sjunger duett i Never Again. Vilken fantastisk låt! Säga vad man vill om dagens skygga och mysko Agnetha och den poptrallande mainstream-Tomas. Men då, det magiska året 1982, då hände det grejer. Den ständigt vitkläddaTomas, som agerat körkille bakom ABBA under guldåren, får en skjuts i karriären när 80-talslockiga Agnetha plötsligt tackar ja till att sjunga in duetten Never Again och plötsligt ligger dom etta på listorna. 1982 var Tomas Ledin kung och Agnetha Fältskog hade precis varit med om en uppslitande skilsmässa från Björn Ulveaus. Det hela var bara så rätt. EP-singeln snurrade många varv på skivspelaren hemma och idag så finns den alltså i min mp3-spelare. Och fortfarande får jag rysningar när jag hör refrängen och det stregrande slutet. Ljuva ljuva 80-tal.

Senast lästa

Några böcker plöjer man ju igenom då och då så jag slänger in några ord om de senast lästa.

Hon som tittade in av Karin Wahlberg

Svensk deckarhistoria, författarens andra kriminalroman. Ingen direkt rafflande historia men full av mänskliga drag såsom svartsjuka, besatthet, utstötthet. Jag gillar det hon skriver, och jag tänker att forsätta läsa Karin Wahlberg.

Verkan av Torbjörn Flygt

Efter Underdog som kom 2001 har jag velat läsa Torbjörn Flygt igen. Nu var det dags. Hans sätt att skriva och få berättelsen att flyta på är likadant, men den här gången byggdes stämningen upp så pass inför slutet att det bara kunde bli ett magplask. Jag hade nog förväntat mig mer. Å andra sidan borde jag ha lärt mig vid det här laget att inte ha så höga förväntningar på böcker och författare. Det blir oftast fel. Summan av kardemumman är att boken kunde varit riktigt bra, om den fått en bättre upplösning.

Just nu läser jag Världens miljöhistoria av J. Donald Hughes. Mer om den en annan gång.

MTV på svenska, varför det?

Nu kan vi se MTV på svenska i tevesofforna. Varför det? undrar jag. När Sverige och resten av världen strävar åt ett mer och mer internationellt och globalt samhälle där ungdomar uppmuntras att läsa språk och studera alternativt arbeta utomlands, då lanseras "svenska MTV". Och visst vore det riktigt nice med en svensk musikkanal med många svenska band, intervjuer, dokusåpor a la "Real World" m.m. Istället får vi MTV fast med svenska programledare. Det är allt. Enligt Lars Beckung, programchef för nordiska MTV, blir det inte fler svenska artister nu än förut. Sverige har nämligen prånglat in rätt mycket nordisk musik i MTV-kanalen de senaste tio åren, alltså ingen större skillnad. Vad som i min uppväxt under 1980-talet var den coolaste tevekanalen som spelade de senaste artisterna och hade de hetaste intervjuerna och programledarna har idag förvandlats till en mainstreamkanal utan dess like och som en naturlig utveckling kommer den nu - på svenska. Snacka om antiklimax.

Heather Nova trollbinder

Igår var det konsert på Trädgårn i Göteborg. Heather Nova var i stan och Emma, Jessica och jag var där och lyssnade. Hon ser så liten och skör ut på scen bakom sin stora gitarr, men vilken röst. Hon körde flera nummer från tidigare skivor men flest från den senaste skivan Redbird. Den måste inhandlas snarast. Det var rätt mycket folk för att vara en vanlig tisdagkväll i Götet och som vanligt förundras jag lätt över hur gammal och ohipp jag är... för att dra en parallell till tantpratet igår. Heather Nova övertygar publiken med sin otroliga röst och bra låtar. Sämst var Eskobarduetten "Someone new", som hon förmodligen aldrig hade kört om hon inte hade spelat just i Sverige... På det hela en bra konsert, men ytterligare ett bevis på hur gammal man är fick jag imorse när jag knappt kom upp ur sängen. Att vara ute så sent mitt i veckan - vet du vad!

Jag - en tant?

Jag tycker om att se på Go´kväll, Landet runt och Parkinson. Så var det sagt. Har fått höra att det är oerhört tantigt men då är jag väl en tant då. För visst är det trevligt att se en lite mer "normal" make-over. Och intressanta författare, musiker och debattörer intervjuas av den charmante Joachim Vogel eller kvinnan med det roliga namnet, Anja Kontor? Och Katia Elliott Bendz är ju mysig, och Ragnar Dahlberg, ehe? ja jag vet inte, jag har i alla fall varit på hans café i Linköping en gång... tycker fortfarande att han mest påminner om Dracula i mysdress. Men hur vet man att man är en tant? Jag känner mig inte om en tant. Fast jag går ju hellre i bekväma skor än sådana där snygga med spetsig tå förstås... och sist när jag var på bröllop hade jag ett extra par strumpbyxor i handväskan. Bara ifall att... Och jag köper alltid presentsnöre när jag är på IKEA för att det är så billigt och bra att ha. Jag kollar alltid upp exakt adress och färdväg när jag ska ut på främmande ställen, man kan ju komma bort! Jag kommer på mig varje dag (och timme) med att prata väder dessutom. För i år har ju vädret varit fantastiskt med en så solig och kall höst och otroligt vackra höstfärger på träden. Om det fortsätter så här så... AAAAAAAAARGHHHHHHHHHHH nu gör jag det igen. Jag är en tant. Och ganska nöjd med det dessutom. :)

Harry Potter?

Harold Pinter är ny nobelpristagare i litteratur. Vi höll alla andan på jobbet i väntan på Horace Engdahls ljuva (eh?) stämma kl 13.00 i eftermiddags. Det hade varit roligare om han hade sagt Harry Potter...

På min födelsedag sprängdes atombomben...

Om man på nationalencyklopedins hemsida läser om vad som hänt den 16 juli under de senaste hundra åren så verkar den lyckligaste tilldragelsen vara när Sverige vann VM-brons i fotboll 1994... I övrigt så ser det dystert ut. Den första kärnladdningen detoneras 1945 i Alamogordoöknen i New Mexico och den spiondömde Stig Bergling friges efter att ha avtjänat hälften av sitt 23-åriga straff 1997. Ett stort fältslag utkämpas 1705 i Gemauerthof i Lettland, i hällande regn och med 800 svenskar stupade och 1 000 sårade. I Navas de Tolosa i Spanien utspelas ett annat fältslag 1212. Och så vidare... Men man får vara glad för det lilla. Allt roligt kan ju inte inträffa på min födelsedag.

Kan man inte bara få vara ifred?

Igår var det hårdrock i stan. Mustasch gjorde Borås osäkert för en kväll och Riff Raffe var kung som vanligt. En samling ganska udda människor hade samlats för att lyssna och kolla på göteborgarnas rockexport nummer ett. Det var bra ös och svettigt och varmt som vanligt. Ljuspunkten var definitivt rökförbudet på krogen, man mår betydligt bättre dagen efter... Men åter till gårdagens kväll. Jag halkade efter de andra eftersom jag inte fick i öronpropparna som de skulle men gillar heller inte att trängas så jag stannade kvar där jag stod. Jag såg riktigt bra. Men tydligen kan man inte stå som ensam tjej på en rockkonsert särskilt länge innan alla killar inom 2 meters radie börjar antasta en på olika sätt. Irritationen växte, vad är det som är så sabla konstigt med att stå rakt upp och ner, sippa på drinken och digga Mustasch ensam? Uppenbarligen ser vissa det som sin uppgift att "ta hand" om denna person genom att snacka massa skit, bjuda på dricka, spilla öl på en, undra varför man står där själv etc etc. Jag avböjde vänligt och tålmodigt alla närmanden och fick konstiga blickar tillbaka. 20-åringar eller 40-åringar, det spelade ingen roll. Igår var jag lovligt byte. Det hela var egentligen ganska harmlöst men inte desto mindre irriterande. Jag ville ju bara stå där ifred och lyssna på konserten en timme. Varför är det så provocerande? Ok om någon frågar en gång om man inte hellre vill umgås med dem (och deras asfulla, odrägliga, läskiga medelålderskompisar) men när man bara fortsätter och tjatar så blir jag förbannad. Det var många Jackie Chan-scener som flög genom mitt huvud under den timmen, jag såg hur alla påträngande killar flög till höger och vänster medan Riff Raffe imponerad tittade ner på Kung-Fu-Lena från scenen. I verkligheten stod jag snällt kvar, nickade och lyssnade på fyllisarnas pladder och skakade på huvudet åt deras inviter. Nästa gång är det jag som tar med mig ett elstängslet.

Valmöjligheter till förbannelse

"Ja men vad har du för abonnemang nu då? Har du billigare än 50 öre per sms eller?, har du det? Om inte så har vi ett otroligt bra erbjudande just nu bla bla bla bla..." Ungefär så lät det när jag gick förbi en hipp kille som sålde mobiltelefoner i köpcentrat idag. Jag blir så trött på alla dessa försäljare som hela tiden ska få en att byta till än det ena än det andra, allt för att tjäna några ören och i bästa fall få en ny oduglig mobiltelefon med för små knappar och uselt batteri. Som om det inte fanns viktigare saker här i världen. Jag blir snart galen på alla valmöjligheter som man har vad gäller ALLT! Jag orkar inte lägga ner en massa tid på att försöka välja mellan pest eller kolera. Oftast handlar det om några ören som sagt var, eller även om det är mer undrar jag om det är värt allt krångel som automatiskt uppstår så fort man skriver på (eller muntligt "skriver på") ett nytt avtal. Det är sällan allt fungerar precis som det ska, oftast får man tillbringa ännu mer tid i telefonköer för att reda ut härvan som uppstod i samma ögonblick som man bestämde sig för att testa erbjudandet som man fått. Tidstjuvar är vad dom är. Det var bättre förr, då slapp man i alla fall alla tusen olika mobilabonnemang.

Bokmässan fyller sitt syfte

Ja då var det dags igen, för bokmässan alltså. Denna totala bubblande, fräsande, svajande och förvirrade tillställning. Det är massor av folk, det är massor av böcker, det är massor av författare, tyckare, intervjuare, kameramän, damer med glasögon, herrar med glasögon, julkort, almanackor och mat. Ibland undrar man om man verkligen inte var där för några veckor sedan senast eftersom allt ser likadant ut. Matstället där man får vin i plastglas och där det är svårt att få bord ligger på exakt samma ställe år efter år. Svenska akademin stånd ligger tryggt förankrat på samma breddgrad som tidigare år, liksom hörnan med Lasse Åbergs tavlor. Allt är sig likt. Folk minglar, pratar, skrattar, stirrar, letar och framförallt handlar. Jag tillhör den senare kategorin. Trots att bokhyllan är ett enda jytter av inköpta böcker från det senaste året inbillar jag mig att det finns plats för lite till. Det gör det inte. Men jag köper ändå! Det här året blev det mest biografier, Ted Gärdestad, Johnny Cash och Iron Maiden (den sista till Stefan). Att handla billiga böcker måste vara en av de roligaste sakerna som finns! Hur som helst så är bokmässan en happening för litteraturälskare av alla de slag och de flesta går därifrån nöjda med antingen bokfynd, kändisspotting, bra föredrag i potten eller bara känslan av att ha minglat bland likasinnade. Återigen har bokmässan fyllt sitt syfte - att vara en tummelplats för alla som vill och är intresserade av böcker.