Sex, drugs and disco...

Den 1 december är det World Aids Day och den här boken av och om Andreas Lundstedt dök upp i högen till en liten utställning. Mitt positiva liv är hans egen berättelse och det känns som att han går all in. Droger, tillfälligt sex, turnéer, resor, karriären - allt dras fram i den här boken och kulminerar med att han "talar ut" om sin hiv-smitta i tidningen QX. Det tog honom tio år att komma till den punkten att han kunde berätta det för "alla" men det var också aningen påtvingat så frågan är om det inte hade tagit några år till ifall inte journalisterna känt vittringen av ett scoop. Hur som helst är det sorgligt att någon ska behöva gå och dra på en sån hemlighet så länge. Idag, om man får rätt medicinering, är det ingen som dör i AIDS utan det går att leva med. Annat var det på 80-talet då folk faktiskt dog till höger och vänster och det tisslades och tasslades om eventuella kändisar som kanske hade hiv. Alla kollade på Jakobs stege och kondomer delades ut till höger och vänster. Ändå var hiv och AIDS något som alltid drabbade andra, såna där liksom, bögar och narkomaner och folk i Afrika. Idag är det vanligare än folk tror i samhället, kanske för att allt fler faktiskt lever ett ganska bra liv med hiv. Det behöver inte märkas. För prata om det gör man nog fotfarande inte särskilt mycket. Men att Andreas Lundstedt faktiskt blev smittad känns heller inte särskilt otroligt efter att ha läst den här boken, snarare förvånansvärt om det bara var hiv... Otroligt mycket lösa förbindelser, knark och resor över hela världen måste ha gjort det tusen gånger mer sannolikt att just han skulle få det. Å andra sidan, alls som behövs är en trasig kondom, eller ingen alls. Lite spännande var det allt att läsa om hans liv som verkar ha gått i 190 knyck från tonåren och framåt. Förmodligen har även Andreas Lundstedt lugnat sig och rättat sig i ledet. För att vara en partyknarkande flick/pojk/gayidol orkar man inte för evigt.

Sighsten Herrgård

I går läste jag ut ett tips från Christel, ett nytryck av boken Sighsten, skriven av Sighsten Herrgård själv och journalisten Carl Otto Werkelid . Själva boken är inget litterärt mästerverk, skriven i lite sådär gammaldags stil ibland som t.ex. nu ska vi återvända och se vad Sighsten gör 1968... Ett ganska irriterande grepp. Men det är inte språket som är grejen i den här boken utan det är storyn. Vilket liv han har levt Sighsten! Och när han själv berättar är det allra bäst, som de helt fantastiska dagboksanteckningarna från jobbresor till Iran och Island. Bland det roligaste jag har läst, varför levde man inte på 60-talet??? coolt! Man får både en bakgrundsbild av Sighstens uppväxt (född i Finland) under kriget och vilka han möter genom livet som påverkar honom och framför allt kanske hur han påverkar dom! Både underhållande och intressant läsning och en bra inblick i hur nyheten om sjukdomen AIDS slog ner i ett ont anande Sverige. Jag var 18 år när Sighsten gick till dom sälla jaktmarkerna och visste nog egentligen inte vem han var (mode-o-intresserad som jag alltid varit) men minns att det blev en del ståhej. Två år senare dog även Jakob Dahlin i samma sjukdom men han gick aldrig ut offentligt som Sighsten och talade om att han var sjuk. Sighsten la nog grunden till ett arbete mot sjukdomen och för forskningen i Sverige och fick oss att få upp ögonen för aids. Idag pratas det inte alls lika mycket om Hiv och aids , kanske för att de flesta i västvärlden får bra bromsmediciner och kan leva ett ganska bra liv - betydligt längre än man kunde 1989. Däremot är det ett gigantiskt problem i u-länderna och idag räknas ca 33 miljoner människor vara smittade och förmodligen i realiteten är det fler än så. Det jobbas hårt på ett vaccin men än så länge finns inget fungerande botemedel. Läs gärna Sighsten, inte bara för inblicken i aidsforskningen utan för att det är en härlig levnadsskildring av en omtyckt man.