Dags för vardagsliv igen

Tio böcker under sommarsemestern blev det. Inte så illa ändå, för nån som aldrig har tid att läsa :) Men jag har tagit mig tid, lite här och lite där. Nu hoppas jag att jag tar mig tid och orkar läsa på kvällarna också (om jag inte ser Sherlock vill säga). Nu när vardagslivet börjar igen. Imorgon är det dags, Stefans semester är slut, dags att lämna ungar på dagis och fritids/skola och sig själv på jobbet. Jag har ju tjuvstartat redan genom att ha jobbat en vecka men när man bara har sig själv att tänka på går det ganska smidigt. Imorgon kommer stora testet. Ska alla komma upp i tid? ska alla grejer komma med till respektive ställe? ska jag komma ihåg att svänga av i Sjömarken och inte köra rakt fram i egna tankar (har hänt). Vi får se. Hur som helst har det varit en härlig sommar, en sommar som aldrig säger nej :) Varmt, många bad, mycket grillande, många getingar (mindre bra), lite för varmt på ovanvåningen... mycket glass, mycket flädersaft, många utflykter, många sovmorgnar, många kortbyxor och kjolar, många linnen och minnen. Ja life is sweet. Hoppas att allting sitter kvar i kroppen under hösten, att batterierna är laddade med solenergi så att allting rullar på. Vardagen hör trots allt till livet även om semestern är en sorts härlig fristad, mitt i sommaren. Och i år var konstigt nog 5 veckor alldeles för lite...

Döden döden döden

För att spä på min ångest lite läste jag Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Författaren är en tidigare elev hos Morrie från college och när han av en slump upptäcker att professorn är döende i ALS så bestämmer han sig äntligen för att infria det där löftet om att hälsa på. Det resulterar i en vänskap till livets slut, bokstavligen. Och de träffas alltid på tisdagar. De här tisdagarna samtalar de om allt mellan himmel och jord, döden avhandlas naturligtvis och relationer och lycka och livets mening etc. Min skräck är att själv diagnostiseras med ALS och den kvarstår helt klart efter boken. Det är ett hemskt öde. Det fina med boken är ju naturligtvis att se en vänskap fördjupas och inte bara se den kamp som Morrie har med sjukdomen utan även hans otroligt positiva sida och livsvisdom som han gärna delar med sig av. En fin liten bok. Däremot känns berättarstilen igen från många andra amerikanska biografi-aktiga böcker, ibland känns det som att de kunde varit skrivna av samma person men det är de inte. Det är med andra ord kanske inte nobelprisnivå på språket men i det här fallet spelar det inte så stor roll. Jag funderade lite på om jag kunde leva upp till det som Morrie hela tiden återkommer till i boken. Att leva livet fullt ut, att varje kväll fråga sig själv - har jag gjort allt jag velat/kunnat idag? Har jag levet livet som om det skulle varit min sista dag? Svaret på den frågan är nog nej, jag känner oftast att jag inte hinner/orkar med allt jag vill göra, dagarna bara går. Jag lever definitivt inte livet full ut, i alla fall inte det liv jag vill leva. Det är inte alltid så lätt men å andra sidan kanske jag inte anstränger mig tillräckligt heller. Den egna viljan och förmågan värderas högt här. Sen är det lite som i det här programmet om döden, det finns liksom ingen bra tidpunkt att dö på, det finns inte med i planeringen fast det är det enda vi egentligen är säkra på, alla ska vi dö någon gång. Ja att tänka på döden gör en inte muntrare precis så jag kanske ska släppa ämnet ett tag och försöka leva lite istället. Till den dagen då jag kan stämma in i den berömda indiankrigarens konstaterande, This is a good day to die. Jag hoppas det dröjer.

Rutinlivet har börjat

Att ha ett barn var väldigt enkelt, att ha ett barn som dessutom var flexibelt, lätt att ha att göra med, alltid glad, aldrig krånglig gjorde det hela väldigt enkelt. Nu är det inte så enkelt längre. Inte sen Pip Holmberg gjorde entré. Allt måste krångla, maten, sömnen, livet, ja det mesta. Jag kallar honom vårt "besvärliga barn" :) Så nu har vi infört lite rutiner. Sömn då, mat när han vaknat osv, och riktig mat, inte bara amning för snart börjar min kropp falla sönder i atomer om jag måste amma lika mycket fortfarande. Så även om s.k. riktig mat inte fallit i god jord kämpar vi på, och det har blivit bättre! Men allt som är krångligt behöver inte vara dåligt, livet har blivit lite krångligare, visst. Men det har även blivit roligare, mysigare, större och mer utmanande på det bra sättet. Det besvärliga barnet har redan börjat bli mindre besvärligt och lär sig allt i rekordfart. Vips så är han ett år och då vänder man ett nytt blad. Och jag är säker på att när jag väl får sova bara lite lite liiiite mer så kommer jag inte att tycka att livet är lika besvärligt längre. :)

Mats kamp

Läste ut Mats Kamp förra veckan, eller Mein Kampf som Stefan kallar den. :) Mats Jonsson har skildrat sitt eget liv i serieform kan man väl säga. Han har tidigare gett ut Hey Princess (som jag inte har läst). Jag gillar ju serier men tyckte att den här var lite svårläst ibland. Men den hade även sina stunder där det flöt på och säga vad man vill om Mats Jonsson men nog har han en förmåga att sätta ord och bild på typiska saker i livet som man känner igen sig i helt klart. Roligt att läsa om föräldraskapets vedermödor och kärleken som svajar ibland. Extra kul var avsnittet med föräldrakooperativet Tok-Klok. Eller rättare sagt, fantastiskt kul. :)

Lev livet

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" som aforistikern Stig Johansson en gång sa. Det stämmer rätt bra det. Lätt att glömma bort i villervallan mellan blöjbyten, vaggande, diskande, tvättande, promenerande, zappande på teven, hämtande och lämnande på dagis, matlagningen etc etc. Dagarna går och det gäller att gilla läget för det är nu, NU som man lever. Ta vara på stunderna, ögonblicken, de roliga liksom de tråkiga. Nu ska jag gå och koka potatismos till den minsta medlemmen i familjen som trots sin litenhet tar mest plats just nu...

Livets funderingar

Leo funderar på livet en stund i sin pyjamas

Livet

Ja livet ja, det har varit lite upp och ner på sista tiden. En emotionell bergodalbana. Livet är något som pågår hela tiden utan att man kanske alltid lägger märke till det, förrän något plötsligt händer, livet förändras. Livet blir plötsligt påtagligt, eller kanske snarare frånvaron av det. Det är lätt att känna sig så här, ensam svajande i vinden.

Bättre då, och tryggare att känna sig så här! två stycken strån som strävar mot vinden. Vem det där andra strået är spelar inte så stor roll, bara det är någon man kan vaja tillsammans med. Livet har kanske någon mening ändå, även om man inte alltid ser det glasklart. Livet är ju också att fundera och utvecklas och kanske byta riktning. Det är inte så dumt. Att uppskatta livet är nog en konst som kanske tar tid att lära sig, särskild vid motgångar. Men oftast ordnar det sig till slut, livet är envist, det går vidare. Och jag har lärt mig att försöka visa mer uppskattning för dem som jag delar mitt liv, familj, vänner, bekanta som betyder något, NI betyder mycket!