Mail eller brev?

Brevromaner har ju funnits länge, och mailromaner ett tag. Läste Inbox (1) av Daniel Glattauer här om dagen. En kvinna ska säga upp en tidning och råkar av misstag maila en privatperson med nästan samma adress. De inleder en mail-växling som blir mer och mer personlig och intim. De försöker även träffas några gånger men det är alltid någon som ballar ur i sista stund. Båda lever helt skilda liv, Leo har precis brutit upp med sin flickvän och kvinnan Emmi är gift och har barn. Kom att tänka på hur intressant det är att läsa andras brevväxling, särskilt äldre sådana som exempelvis den mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. Man kunde det där med att skriva brev förr i tiden, kanske för att man hade mer tid och ett bättre språk :) Vad gäller mail-konversationer så blir de inte lika spännande, korthugget och ibland utan djup. I Inbox (1) blir det väldigt många korta mail och även om de driver handlingen framåt och vi får glimtar av både Emmi och Leos liv så saknas något. Det blir hattigt och avhugget och jag känner nästan inget för huvudkaraktärerna, tycker mest de beter sig märkligt. Någon höjdarroman tycker jag inte att detta är och jag tycker idén inte känns särskilt hipp heller. Eller så är jag inte så ungdomlig som jag tror mig vilja vara :)

1000 mail

Nu har jag passerat 1000 mail i inboxen. Det stressade mig ganska mycket för ett tag sen att jag närmade mig detta gigantiska antal. Men efter lite back-up från stödjande kollegor känns det helt okej. Det finns ju faktiskt en sökfunktion i mailprogrammet, så man borde hitta det man ska ha ändå. Bara man kommer ihåg ämnet eller vem det var ifrån... Det här informationssamhället tar ju kål på en snart, snacka om information overload. Rensa i röran hemma talas det ständigt om, ut med gamla för små kläder och fula oanvändbara pryttlar. Men att rensa i informationsdjungeln är det mer tyst om. Kanske för att ingen har kommit på något bra sätt att hantera alltihop annat än att dra ut sladden.