Elly Griffiths

 Någon gång i slutet av sommaren, i början av hösten började jag läsa Elly Griffiths böcker efter tips från olika kollegor. En deckarserie som exempelvis har kallats "En härlig blandning av arkeologi, mord och relationer." Och ja det kanske är en rätt bra beskrivning. Huvudkaraktären Ruth Galloway är arkeolog och benexpert och blir senare rättsarkeolog då hon dras in i ett fall där några människoben hittas i Norfolk (östra England), inte långt ifrån där hon bor. Då möter hon för första gången kriminalkommisarie Harry Nelson som kommer att bli en bekant figur i hennes liv. Vi möter dessa två lite udda personligheter (och många andra) i den första boken om Ruth. Flickan under jorden. Jag gillade den ganska omgående och då särskilt Ruth som är i sina mid 40s, singel, kort, mullig, lätt förvirrad akademiker och föreläsare på universitetet men som har förmågan att dra bra slutsatser och hamna mitt i olika typer av äventyr. Och kriminalkommisarie Harry Nelson är aldrig långt borta. Ni anar ju intrigen redan... På denna följer en hel serie böcker och jag har läst alla som kommit på svenska. Det går säkert att läsa dem fristående om man vill, man brukar få en kort förklaring till vem Ruth och Nelson är i varje bok men det finns en poäng i att läsa dem i ett svep, från början till slut. Det har inte så mycket med kriminalgåtorna att göra men om man vill följa den andra röda tråden efter arkeologi, nämligen relationer så är det allra bäst att vara med från start. Här är serien hittills:

• Flickan under jorden (1)
• Janusstenen (2)
• Huset vid havets slut (3)
• Känslan av död (4)
• En orolig grav (5)
• De utstötta (6)
• De öde fälten (7)

Vilken är bäst då? Det är svårt att säga eftersom det är så intressant att följa hela storyn, jag gillar allihop men kanske att De utstötta är mest speciell. Kanske beroende på att det var just den senaste :) Vad är det som är så kul med Ruth och Nelson då? Jag vill inte lägga några spoiler alerts men det är som sagt, complicated. Ruth är en tuff person som jag önskar att jag själv var lite mer lik, utseende- och åldersmässigt är jag förmodligen redan det, men till sättet. Hon är cool och bryr sig inte nämnvärt mycket om vad andra tycker men kan samtidigt bli märkbart nervös vid kontakt med det motsatta könet när det verkligen är något hon känner. Och att hon väljer att bo totalt off med sina katter vid saltängarna, ett otillgängligt områder i Norfolk visar på hennes integritet. Hon ger ett litet F*** you till världen på något sätt. Så är du intresserad av att läsa deckare med en arkeologisk och historisk twist och så en märklig personlig relation på det så är det här serien för dig!

Leon

Mons Kallentoft serie om kriminalinspektör Zack Herry är mer spännande och känns i viss mån mer råa än hans andra böcker. Särskilt när Zack själv inte verkar kunna ta sig ur sitt drogmissbruk och risker inte bara sitt eget liv utan andras. Senast läst är Leon, där flyktingfrågan på något sätt hamnar i fokus fast det eg inte är huvudspåret. Det gillar jag. Sen är den andlöst spännande också och lägger man på tidsnedräkningen på det så har vi en perfekt spänningsroman. Tidigare läst Zack. Ett plus för de snygga bokomslagen.

Gott och blandat

Här kommer några kortisar om böcker som jag läst i sommar. Som tex. Popmusik rimmar på politik av den förträffliga Anna Charlotta Gunnarson. Lånade den för evigheter sen och nu fick jag plötsligt för mig att läsa den. Ganska lättläst med korta kapitel om olika musikhändelser som kan förknippas med olika politiska strömningar. Samhällskritik genom musik med andra ord. Intressant och en del nyheter för mig. Som alltid med krönikor, antologier, i viss mån noveller, ja allting som inte hänger ihop som en roman märker jag att jag slarvläser, lite sporadiskt sådär. Så även om ämnet intresserar mig så kändes boken både intressant och - lite halvseg. Tror att Anna Charlottas radioprogram med samma tema är betydligt mer engagerande! En roman jag läste på temat relationer var också ganska seg. Och jag märker att jag i viss mån har nått en mättnad på området svenska relationsromaner. I alla fall de här som börjar med att man får möta tex tre olika tjejer med tre olika liv som sammanstrålar på något sätt under resans gång och allt först går åt helvete men alla går igenom någon sorts metamorfos och blir skitlyckliga i slutändan. Nä, jag pauser dem ett tag även om det säkert finns oerhört bra svenska relationsromaner där ute som bara väntar på att bli lästa. Den senast hette Välkommen ut på andra sidan av AnnaMaria Jansson och var inte dålig men heller inte särskilt bra. Kan beskrivas ungefär som ovan :)  Framförallt känner jag riktigt hur oengagerad jag är i persongalleriet och jag sneglar ständigt på bokhögen som ligger på vänt bredvid sängen... Men det kanske bara är jag :) Jag plöjde sen två hårdkokta deckare (ja de kallades faktiskt så, det fick mig att tänka på Micky Spillane...) på raken. Svenska Kristina Ohlsson har skrivit Lotus blues och uppföljaren Mios blues. Och i början stör jag mig lite på just det där hårdkokta språket och den otroligt jobbigt manlige huvudkaraktären men det rullade på och man dras in i händelserna och efter att ha läst den första kastade jag mig över den andra delen, som tur var fanns den som e-bok. Spännande och jobbigt att plötsligt befinna sig som huvudrollsinnehavare i en historia som man håller på att utreda. Snabbläst crime på semestern! Vet att författaren medverkar på Crimetime Gotland som pågår just nu. Undrar om de har kommit fram till något spännande under veckan.

Sommarläsning - deckare

Recenserade något senast i juni så man kan ju tro att jag inte har läst något på hela sommaren men nu när jag räknade blev det faktiskt tio böcker! inte illa ändå. Först blev det ett gäng på läsplattan när jag låg på sjukhus några dagar, sen har jag försökt stjäla lite ledig tid vilket inte alltid är lätt hemma med två busiga barn, eller i alla fall ett busigt barn :D Innan sommaren tog fart läste jag en bok som jag har glömt att nämna, som var riktigt bra! Men kanske inte så lämplig precis innan man ska åka Stena line-färjan till Danmark... Livbåten av Charlotte Rogan. En suggestiv beskrivning av en mardrömsfärd i en större livbåt mitt ute på havet. Den kallas för en psykologisk thriller och det stämmer bra det. När oceanångaren Empress Alexandra förliser gäller det att hålla huvudet kallt. Huvudkaraktären Grace hamnar i en livbåt med 39 personer och efter några dagar blir det en kamp för överlevnad. De har mat och vatten så de klarar sig ett tag men det hela utvecklar sig till en inre kamp snarare, vem är stark nog att överleva rent psykiskt? Otroligt spännande! Har läst några deckare som vanligt och en av dem var Singöspionen. En ganska sävlig och lite klassisk deckare i skärgårdsmiljö. För mig var det lite roligt eftersom jag tillbringat de flesta av min barndoms somrar på just Singö. Det kommer att komma fler i samma serie om den lite äldre kriminalinspektören Solbritt som skaffar sommarställe på ön och inte kan låta bli att rota i en gammal historia. Författarna Anders Gustafson och Johan Kant har ansträngt sig för att inte använda en massa klichéartat och smaskigt våld (mer än nödvändigt) i deckaren och tänker sig en lite mer traditionell och lågmäld deckarstil. Bra idé! Ninni Schulman har istället skrivit en deckarserie som utspelar sig i Värmland, om poliserna Petra Wilander och Christer Berglund och journalisten Magdalena Hansson. I Svara om du hör mig har ett jaktlag råkat ut för ett mord. En av jägarna hittas död på sitt pass och någon av alla som var ute på jakten den dagen måste vara skyldig. Ett deckararbete tar sin början och självklart kommer en massa gammal skit upp till ytan. Spännande!

Jussi Adler-Olsen

Äntligen! Carl, Rose och Assad är tillbaka. Fick låna Den gränslöse av min snälla kollega innan hon ens hade läst den själv. Insåg ganska snart hur mycket jag har saknat det surrealistiska samspelet mellan de omaka individerna i källaren hos avdelning Q. Alder-Olsen levererar igen och det är en skön känsla att läsa en av hans deckare. Den här är dessutom lite new age-aktig. Denna gång utspelar sig dramat på Bornholm och det är ett gammalt dammigt fall som får nystart genom att en poliskollega tar livet av sig och adresserar fallet till Carl och avdelning Q. Det är ändå fascinerande att sen sådan udda samling personer lyckas få till ett så bra samarbete och lösa de mest knepiga fall. Men de tillhör ju inte avdelning Q bara därför att! :) Nu dröjer det kanske till nästa del men det finns ju en uppsjö andra deckare att välja mellan. Tyvärr ingen med karaktärer som dessa.

Deckarfrossa

När man åker tåg och sen är hemma och är sjuk veckan efter är deckare the best. Jag laddade ner en bunt i min läsplatta (som jag har börjat använda igen) och först ut var Helen Turstens I skydd av skuggorna. Jag gillar deckarna med Irene Huss, de är lättlästa, lagom kluriga och ofta i Göteborgsmiljö. Nu är ju jag inte någon göteborgare men lite känner man la ju igen. Den här gången verkar allt perfekt i början, Irenes man Krister har tagit över en krog och allt går geschwint tills det börjar hända grejer i motorcykelgängskretsarna. Det hänger ihop med vad som plötsligt händer på Kristers krog och så är bollen i rullning. Sen var det bara att börja på nästa, Polis av min favorit Jo Nesbø. Eller egentligen är ju favoriten Harry Hole men eftersom han är skapad av Nesbø så... Här tampas han (motvilligt) med den sk polismördaren. Han glider in i berättelsen en bra bit in i boken. Utredningsteamet som kämpar i motvind redan från början inser att här behövs ett proffs - Harry Hole. Efter det kanske det inte var rättvist att läsa Ramona Fransson för det kändes i ärlighetens namn lite, B. Inget fel på historien alls men hela persongalleriet andas "skrivstund i skolan" och jag får ingen riktig känsla för personerna. Hämnaren från Tjörn heter boken och även här är det lite västkustsk stämning. Jobbigt ämne då det visade sig att en av huvudkaraktärerna hade cancer och det blev ganska tuff läsning. Som sagt, ganska bra story men jag tycker språket är lite fattigt. Efter det stiftade jag bekantskap men en ny deckarförfattare (för mig) Carin Gerhardsen som bla skrivit den jag läste - Hennes iskalla ögon. Här är det Hammarbypolisen som äger scenen och den fastnade jag i ganska lätt. Det tar ett tag innan polisen lyckas nysta upp den här storyn och när de väl gör det är det rätt gött. Japp, det var min deckarstream, under loppet av två veckor ungefär. 

Kepler

Säga vad man vill om Kepler men spännande är det! Stalker är inget undantag, tvärtom. Man kastas rakt in i handlingen och personligen tycker jag att de ögonblick där de beskriver den som ska mördas och när man vet att mördaren lurar i buskarna (bokstavligen) och sen inne är rysligt obehagliga. Och Joona Linna is back! Något tilltufsad dock och han agerar inte helt rationellt. Inte för att han kanske gör det annars heller men här är det extremt. Fascineras över äkta makarna Alexander och Alexandra Coelho Ahndorils samarbete. Hur kan man skriva så nasty stuff tillsammans med sin make/fru? Vem skriver vad liksom? och ser de alltid så otroligt stajlade ut som de gör på sin webbsida? det är sånt man kan undra över... Så, vill man läsa en spännande deckare så läs Keplers senaste!

Mer deckare och en läsplatta

Läste Zack av Mons Kallentoft och Markus Lutteman under julen och den var rätt obehaglig. Särskilt som det strax efter julhelgen uppdagade sig att en varg lurkade omkring i Sandaredstrakten... Huvudpersonen Zack verkar vara en grabbig typ men ändå inte, får inget riktigt grepp om honom vilket gör det hela lite mer intressant. Han flörtar dessutom med den kriminella världen genom sin barndomskompis Abdullah som han vet sysslar med olagliga saker och dessutom knarkar han rätt friskt emellanåt. Det känns ibland inte särskilt trovärdigt men efter ett tag släpper jag det där och tycker på något sätt att det gör honom lite mer mänsklig och det är dessutom säkert inte helt ovanligt i poliskretsar. Man är ju lite skadad efter alla under cover-agenter i Miami Vice och annat som själva nästan blir de som de spanar på. Men det har man inte överhuvudtaget kunna tänka sig i Sverige. Men varför skulle egentligen svenska poliser vara annorlunda? Här är inte Zack någon spanare i den bemärkelsen men jag tänker mig att även svenska poliser har ett liv vid sidan av. Jag gillar att Mons även denna gång väljer att visa en bild av våld och trafficing mot kvinnor. På något sätt gör det mig lite extra glad när män skriver om sådant (förmodligen löjligt), att de visar på hur jävligt det kan vara och att detta faktiskt inte är ok! jag gillar också att han har dragit ner på det där flummet som jag kallar det, de partier där vi får ta del av olika tankar från personer. Här passar det in på ett annat sätt och är inte lika utbrett. Kanske är det hans författarpartner Markus Lutteman som tyckte att det var bättre på det här sättet, vad vet jag. Det förvånar mig lite att jag ogillar det på ett sätt eftersom jag själv är lite flummig :) Ska bli spännande att se vad Zack hittar på i nästa bok. Det här var dessutom den första boken jag läste på min läsplatta som jag fick i julklapp, en iriver story, det funkade alldeles utmärkt och efter några veckor läser jag nästan uteslutande på plattan. Jag lånar böcker från elib och jag har även testat att köpa en bok. Jag jämför lite med Hannas läsplatta Letto som jag fick låna en gång och det finns både för och nackdelar. Tangentbordet på irivern är ju tänkt att fungera när man lånar och köper böcker men just wifin vill sig icke, en downer eftersom det var en av anledningarna till att jag valde just iriver. Jag tyckte att letton var så fokuserade på adlibris. Så tangentbordet är mest i vägen egentligen men ändå tycker jag formatet på irivern är lagom, den är lätt, smidig, väger nästan ingenting, det är lätt att föra över böcker från datorn via sladden och adobe digital editions. Saknar blädderknappen från letton för den satt så smidigt mitt på plattans högersida, här måste man trycka på knappen nere på tangentbordet vilket gör att det blir ett knöligare moment. Inte så ergonomiskt. Jag ska fortsätta läsa böcker på plattan och testa och utvärdera.

Deckare med Lincoln Rhyme

Fick låna en deckare skriven av Jeffery Deaver av en kompis. Har aldrig läst något av honom även om han har skrivit mängder med böcker, men sommaren innebär ju deckarläsning (bland annat) så jag satte igång. Mannen som försvann är en gåtfull historia om en magiker som ständigt gäckar polisen genom sina försvinnande och ologiska (?) val av offer. Men den förlamade kriminalteknikern Lincoln Rhyme tar tag i saken med sin kompanjon, Amelia Sachs. Lincoln Rhyme använder allt annat än gåtfulla metoder då han alltid förlitar sig på tekniska bevis. Han är nästan slav under tekniken och gillar inte hokus pokus. De löser fallet såklart och själva upplösningen kommer alldeles för tidigt på slutet för att man ska förstå att det faktiskt inte är slut - än. Mer saker händer. Så visar det sig vara i varje bok för jag lånade sen och läste raskt två deckare till av denna Deaver. Bra deckare helt enkelt. Så efter Tid att dö och Stenapan så kände jag att jag nog ska ge mig i kast med I samlarens spår (the Bone collector) som är den första boken om denna kryptiska kriminaltekniker. Den filmatiserades även med Denzel Washington och Angelina Jolie och det var åratal jag såg den. (1999)

Deckare

Jag vad kan man göra annat i regnet än att läsa deckare? Förmodligen en massa saker men här hemma har rastlösheten infunnit sig efter ett antal regniga sommarlovsdagar där ingen annan att leka med verkar finnas i kvarteret. Leo driver oss alla till vansinne och när han somnat på sin eftermiddagslur infinner sig friden i hemmet. Då lägger jag mig och läser deckare (eller kollar slut på vårt bredband via Netflix...) . Jag har klämt först Prövningen av Michael Connelly. Han är alltid ett säkert kort även om det är som någon sa, att översättningen är ganska usel. Han kan med fördel läsas på engelska men det har jag inte tid med. Den här gången utspelar sig handlingen minimalt ute på fältet och mest inne i rättssalen. Kunde ha blivit rätt tråkigt om inte Connelly är Connelly och har bra huvudkaraktärer. Rätt intressant att få inblick i en rättegång med amerikansk jury från början till slut. Nästa bok ut Skymningens barfotabarn av min favoritdeckarförfattare Anna Jansson bjuder som vanligt på lockande beskrivningar från Gotland som får mitt hjärta att rusa och längta till denna ö, i sommar är det många jag känner som åker dit, nästan alla känns det som. Men inte jag, buhu! jag fortsätter att längta. Gotland är för evigt inristat i mitt hjärta och snart vill jag dit igen. I Anna Janssons deckare ryms de vanliga karaktärerna Maria Wern och Per Arvidsson. Spänningarna dem emellan finns fortfarande samtidigt som Maria är på väg att gifta sig. Gamla familjehemligheter kommer upp i dagen och ett mord kastar tillbakablickar till nazismens Tyskland. Gammalt groll rostar aldrig eller hur man nu säger :) Efter detta testade jag att läsa en för mig ny bekantskap, Lena Matthijs, det handlar om Borås poliskår och trakterna kring Ulricehamn och boken heter Killing your darlings. Lena, med den tjusiga titeln polisöverintendent arbetar inom polismyndigheten i Västra Götaland och gör som så många andra poliser, politiker och läkare, hon skriver deckare. Den här var helt ok, en invecklad historia, kändes kanske lite främmande Borås men vad vet jag om brottsligheten här? Kul att läsa om trakter man känner igen lite grann. Varför är det alltid så kul? Sommaren börjar med regn och deckare, vi får se hur den fortsätter.

Game over

Under påsken fick jag äntligen ro att läsa lite deckare igen. Anders del la Motte, fd säkerhetschef och fd polis har skrivit en deckare med en kul idé, Geim. HP är en smart men lat kille som glider fram genom livet genom (mestadels) lite oärliga affärer och röker på i den ärvda lägenheten när han inte är ute och hänger med polarna. En dag på pendeltåget upptäcker han en kvarglömd mobiltelefon. Det blir upptakten till ett spel som han blir beroende av och slutligen heller inte kan ta sig ur. Oväntat mycket slang och snabbt språk i boken men det funkar faktiskt, det passar in. Otroligt spännande med en del cliffhangers och jag kände att jag bara måste veta hur det här spelet slutar. Nu läser jag fortsättningen, Buzz. Har bara precis börjat så det är svårt att veta redan om den håller måttet som uppföljare. Anders de la Motte var visst med på Babel nyligen men det avsnittet har jag inte sett än, tacka vet jag svtplay :)

Klart som glas

Klämde en deckare över jul, det har inte blivit mycket läst alls! det är inte bra... mest för att jag har noll inspiration just nu och hellre vill gå och lägga mig på kvällarna och bli förnedrad i Candycrush och Wordfeud, det är mer lagom avslappnat :) Men Karin Wahlberg brukar alltid skriva bra men jag kände mig märkligt oengagerad i den här boken måste jag säga. Den handlar om traktens flicka som kommer tillbaka efter många år på annat håll. Naturligtvis uppdagas en massa hemligheter och även en majbrasa innehållande ett lik. Boken heter Glasklart och jag tycker absolut att författaren har presterat bättre. Eller så kanske, kanske KANSKE jag har börjat tröttna på deckare? nä, det tror jag inte :)

Deckare

Läste nyss ut en deckare, Svärmaren av Anna Bovaller. Författaren är själv jurist vilket märks i allt snack i boken. En ganska ordinär deckare som till en början kändes namn-förvirrande, platt och lite seg. Men den tog faktiskt fart efter ett tag, särskilt i personberättelsen om det mördade offret. Det finns alltid ett lik i garderoben och här fanns det många... Tycker om omslaget också fast det påminner mer om en annan typ av bok, kanske en historisk deckare eller dylikt. Gillar att läsa svenska deckare som förströelse, särskilt om jag läser en bok med lite mer "tyngd" samtidigt. Det blir ett avbrott. Sen finns det naturligtvis olika kvalitet bland de svenska deckarförfattarna och ibland lär man känna karaktäerna och läser boken mest för den skull. Mina favoriter är nog Anna Jansson, Åsa Larsson, Karin Wahlberg m.flera. Alla med en utbildning i botten; sjuksköterska, jurist eller läkare. Många kvinnliga märker jag. Men jag älskar också de mest okvinnliga deckarförfattarna som Jo Nesbø och Michael Connelly, inte svenskar men otroligt underhållande :)

Kepler

Ja, sommaren präglades av deckarläsning, när det gäller böcker. Författarparet Alexander och Alexandra Ahndoril har ju skrivit ett antal, sjukt populära, psykologiska thrillers under skrivna pseudonymen Lars Kepler. Nu var det dags för fjärde delen, Sandmannen. Den här gången får kriminalkommissarie Joona Linna möta någon han helst har velat glömma, seriemördaren Jurek Walter. En osannolik person som jag verkligen hoppas aldrig har existerat i vårt "väna Sverige". Man vill ju lätt tro att här inte ryms såna psykopater. Det gör det säkert, men kanske inte så djävulska som just Jurek Walter. :) Som vanligt är boken smockfull av kapitel med cliffhangers i överflöd. Trots det är den ganska spännande och pulsen går upp lite extra ibland. Paret Ahndoril har hittat sin genre och lär fortsätta producera sådana här deckare. Slutet flaggade för en fortsättning med just Joona Linna. Så ska man läsa den eller inte? Tja, varför inte.

Deckarsommar

Jahapp, den här sommaren skulle jag ju ligga i hängmattan och bara läsa en massa bra böcker! hur gick det med det egentligen? Jo hela sommaren har gått åt till dels en hel del trevliga aktiviteter men främst till att jaga Leo "överallt" Holmberg och rädda honom från diverse faror. Så jag har tillbringat kvällarna åt att läsa deckare på ipaden istället. ENBART deckare, Arne Dahl närmare bestämt. Det började med en, och sen blev det en till och en till och ja nu är jag inne på min nionde... Är de bra då? Bara den saken att jag snart har plöjt nio böcker svarar kanske på den frågan. Ja, Arne Dahl är bra. Kanske inte sjukt, fantastiskt, otroligt asabra, men bra. Och nu har jag bara en sista bok kvar i serien om A-gruppen som de kallas. Sen har han skrivit en massa fler så ni behöver inte vara oroliga, jag kommer inte att stå utan Arne Dahl. Däremot står jag ju helt utan boktips att tipsa om i Boråskuriren i höst men det är en helt annan sak, nu har jag tagit tag i min ångest och börjat läsa annat, parallellt... För Arne Dahl är lätt beroendeframkallande och jag är en känd sommar-deckar-läsare dessutom. Det blir nästan alltid så här... Dahls serie om A-gruppen, en samling udda, lätt dysfunktionella poliser från spridda delar av landet sammankallas för att ta tag i ett brott inom den nybildade avdelningen - A-gruppen, Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art. Där börjar historien och det ena efter det andra otroliga brottet uppdagas och sammankopplas och löses naturligtvis av denna A-grupp. Kul att följa dem både som poliser och brottsuredare och samtidigt som privatpersoner. Det händer en del i deras liv. De är lättlästa och jag har helt och hållet fastnat för e-böcker på ipaden. Det trodde jag nog inte riktigt om mig själv men det går ju strålande! ett smidigt sätt att bara via webben gå in och låna en e-bok förslagsvis på sitt eget eller andra bibliotek och sen bara ladda hem och läsa. Det kommer jag att fortsätta med och det känns bra att veta att bara man har paddan med sig, har man något att läsa.

Deckarläsning

Sen klämde jag två deckare av Jonas Moström också. De är väl okej även om huvudkaraktärerna är väldigt "grabbiga" på något sätt. Först ut var Svart cirkel och sen kom hjärtats mörker. Jag ser att Moström har skrivit en del så det finns att plocka av. För tillfället har jag laddat ner Arne Dahls första på paddan och läser den just nu. Det som är trevligt är att Moströms deckare utspelar sig i Sundsvall, en ny bekantskap för mig. Skönt att den svenska deckarkåren sprider ut sig så allt inte utspelar sig i Stockholm eller Göteborg.

Danskt

Fick äntligen senaste delen av Adler-Olsens deckare om Carl och Assad i min hand och nu är den utläst. Det är böcker man liksom inte kan låta bli att läsa när man väl har dom. Det går automatiskt, och med glädje. Kändes skönt att återse den cyniske Carl Mörck vid Köpenhamnspolisen och självklart hans assistenter Assad och Rose. Som vanligt får de nysta fram en otroligt komplicerad och otrolig historia efter att fallet hamnat hos avdelning Q. Marcoeffekten  ger mersmak för nästa del så varför skriver inte Jussi Adler-Olsen lite snabbare egentligen? Ja jag får väl bida min tid med annat. Det finns ju en del att läsa helt klart. Här får vi följa en pojke, Marco, som arbetar som ficktjuv under klanledaren Zola. Lite Dickens över det hele... men då framstår Fagin som rena helgonet i jämförelse med Zola. Jag både lider och förfäras å Marcos vägar boken igenom, det känns som att den här gången får både Carl, Rose och Assad stå tillbaka lite som huvudkaraktärer. Marco tar plats och det med rätta. Så när kommer nästa egentligen?

Läsning

Till bokcirkeln sist läste vi Wallflower av Stephen Chbosky. Jag kan inte påstå att jag gillade den särskilt mycket i början. Den är skriven i brevform men bara från en person till en annan anonym, inga svar alltså. Men boken växte och det slutade med att jag var rätt nöjd med att jag hade läst den, och blev sugen på filmen. För vilken bok har inte en film på lut idag? Det verkar snart bli standard... Fast det här är egentligen ingen ny bok utan den gavs ut redan 1999, av MTV, bara det... ungdomarna idag vet väl knappt vad MTV är. :) Vi får följa Charlie genom första året i high school och ibland är det ganska naivt berättat. Men ärligt. Och som sagt det kommer fram ett och annat under berättelsens gång. Idag snabbläste jag även ut Ramona Franssons deckare Mord under Tjörn runt medan jag lagade "stuvande makaroner" som Oliver kallar det... Expressen tycker på baksidan att personerna är trovärdiga. Jag vet inte om jag håller med, de känns i så fall å ena sidan otroligt naiva och lite halvkorkade å andra sidan grymt beräknande och maktgalna, fast å andra sidan, det kanske är så den mesta befolkningen är :) Expressen tycker även att Ramona Franssons deckare har en komplicerad intrig och att upplösningen är svår att gissa. Det kan jag däremot skriva under på. Men är det bra litteratur? Vete fasen, tycker att språket pendlar mellan att vara lite gammeldags och stundtals rätt kasst och karaktärerna svänger sig med mossiga uttryck och värst av allt - de är uppriktigt förvånade över att bokmässan är så stor, "aldrig kunde de väl trott att det var så många människor som var intresserade av böcker", och det ska komma från poliser i Götlaborg! icke trovärdigt :) Kanske ska jag inte avfärda Ramona Fransson så lätt, kanske är det dags att testa lite nya deckare istället för de gamla vanliga, kanske funkar inte min hjärna riktigt som vanligt. Det sista behöver ni inte kommentera. :)

Deckare

Nu har jag läst en deckare igen, tog en paus mellan lite annat. Testade en för mig ny svensk deckarförfattare, Jonas Moström. Titeln med världens fulaste omslag hette Dödens pendel och utspelar sig i Sundsvall som oväxling. Jag har tre invändningar mot boken. 1) poliserna är osedvanligt trögtänkta 2) de två manliga huvudkaraktärerna (som dessutom är polare) gör var sin dunderklassisk idiottabbe mot sina flickvänner/fruar och allt bara passerar förbi ungefär precis som att det är ju så det är, bah! 3) omslaget är så groteskt kasst och taskigt för att sättas på en debut, vill de inte att Jonas Moström ska sälja fler böcker??? galet. Det omslag som är på min pocket är inte det som nu finns på Adlibris (som visserligen inte heller är bra men ändå bättre än det jag har) så förlaget kanske insåg sitt misstag... Hur som helst, i övrigt är den väl lite som alla andra svenska deckare, storyn flyter på, det är lite spännande på slutet och man tror genast att alla läkare på sjukhusen är seriemördare. Får se vad jag ska läsa härnäst. Förslag?

Pretto or not?

På insidan av pärmen av Mons Kallentoft senaste, Den femte årstiden, finns en svartvit bild av författaren själv med huvudet lutat i handen vid ett bord. Han ser svårmodig och bekymrad ut. Det borde han göra för visst kunde man kanske ha tänkt sig att förläggaren till den här boken hade hejdat honom redan i början... Mons, borde han/hon ha sagt, du har inte funderat på att lägga av lite av din överpretentiösa stil när du skriver och bara slaaaappna av lite! skriv så att läsarna förstår och sluta flumma! Ja, det är vad som alltså borde ha hänt. Istället har Mons mjölkat marknaden och gett ut ytterligare en del i sin deckarserie om Malin Fors. Han har tom hittat på en femte årstid... Jag har ju småsågat Mons tidigare, och jag vill inte totalsåga honom här heller, men jag vill så gärna så gärna att han kunde dra ner lite på antalet tankar och funderingar från de inblandade i böckerna, då skulle det ju bli riktigt bra! Men jag måste ge Mons, och många andra (särskilt manliga) deckarförfattare lite cred idag. De skriver ofta om våld och övergrepp mot kvinnor, trafficking, misshandel, våldtäkter och rent översitteri. Det är viktiga saker som det skrivs allt för lite om i dagspressen, därför är det bra att det tas upp litteraturen och att det ofta skrivs av män. Mons senaste handlar om värsta sortens män och tyvärr finns de nog även i verkligheten.