Döden döden döden

För att spä på min ångest lite läste jag Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Författaren är en tidigare elev hos Morrie från college och när han av en slump upptäcker att professorn är döende i ALS så bestämmer han sig äntligen för att infria det där löftet om att hälsa på. Det resulterar i en vänskap till livets slut, bokstavligen. Och de träffas alltid på tisdagar. De här tisdagarna samtalar de om allt mellan himmel och jord, döden avhandlas naturligtvis och relationer och lycka och livets mening etc. Min skräck är att själv diagnostiseras med ALS och den kvarstår helt klart efter boken. Det är ett hemskt öde. Det fina med boken är ju naturligtvis att se en vänskap fördjupas och inte bara se den kamp som Morrie har med sjukdomen utan även hans otroligt positiva sida och livsvisdom som han gärna delar med sig av. En fin liten bok. Däremot känns berättarstilen igen från många andra amerikanska biografi-aktiga böcker, ibland känns det som att de kunde varit skrivna av samma person men det är de inte. Det är med andra ord kanske inte nobelprisnivå på språket men i det här fallet spelar det inte så stor roll. Jag funderade lite på om jag kunde leva upp till det som Morrie hela tiden återkommer till i boken. Att leva livet fullt ut, att varje kväll fråga sig själv - har jag gjort allt jag velat/kunnat idag? Har jag levet livet som om det skulle varit min sista dag? Svaret på den frågan är nog nej, jag känner oftast att jag inte hinner/orkar med allt jag vill göra, dagarna bara går. Jag lever definitivt inte livet full ut, i alla fall inte det liv jag vill leva. Det är inte alltid så lätt men å andra sidan kanske jag inte anstränger mig tillräckligt heller. Den egna viljan och förmågan värderas högt här. Sen är det lite som i det här programmet om döden, det finns liksom ingen bra tidpunkt att dö på, det finns inte med i planeringen fast det är det enda vi egentligen är säkra på, alla ska vi dö någon gång. Ja att tänka på döden gör en inte muntrare precis så jag kanske ska släppa ämnet ett tag och försöka leva lite istället. Till den dagen då jag kan stämma in i den berömda indiankrigarens konstaterande, This is a good day to die. Jag hoppas det dröjer.

Today is a good day to die

Det har ju varit en del funderingar kring livet och döden på sistone och jag funderade lite på var uttrycket "today is a good day to die" egentligen kom ifrån. Det används ju flitigt i filmer och böcker om indianer. I ett slag eller någon stor strid utropar alltid någon stoiskt - today is a good day to die!!!! Ja när är egentligen en bra dag att dö på? En svår och förmodligen omöjlig fråga att svara på, men vem som sa det och varför har jag i alla fall tagit reda på. Det verkar inte vara något som alla slänger ur sig vid olika tillfällen (som på film) utan det var Crazy Horse som myntade uttrycket inför striden vid Little Big Horn 1876. Ironiskt nog överlevde ju nämnda Crazy Horse slaget men däremot bet överstelöjtnant Custer rejält i gräset. Frågan var om han tyckte att det var en bra dag att dö på... Huruvida dagen är bra eller inte är mer av filosofisk karaktär. Visst var det eftersträvansvärt att dö en ärofylld död på slagfältet men här var det mer frågan om man helt enkelt är redo att möta den andra sidan, är man redo "in mind, heart and spirit", har man gjort sitt och känner sig tillfreds med allt? Ja det är frågan. Är man det, då är det en bra dag att dö på! Men för tillfället känns det helt irrelevant. Alla borde leva, alltid! så känns det nu.

Vänner för alltid

Om New Yorkresan var fantastisk så var det besked som väntade hemma det raka motsatta. Min kompis Maarit finns inte mer. Jag har nog inte fattat det riktigt än men dagen kommer. Allt känns helt absurt och upp o ner och fullkomligt obegripligt. Vi träffades på gymnasiet bland grytor och kastruller och Maj-Britts besvärliga skjortstrykning... Vi blev vänner ganska omgående och har varit det sen dess och kommer alltid att vara det, trots allt. Som den öppna person Maarit var fanns det aldrig några hemligheter och hon fick till och med en sån känslomässigt handikappad person som mig att öppna mig. Vi kunde verkligen prata om allt! Vem jag nu ska vända mig till vet jag inte. Men Maarit kommer aldrig att försvinna, jag är ju redan bra på att prata för mig själv, nu har jag ju en bra ursäkt att komma med - jag pratar med Maarit :) Vi har varit med om mycket tillsammans och jag har som tur var många härliga minnen kvar. Som att Maarit alltid kramade en hårt och länge när man sågs, att hon hade (alla sina miljarder olika) lägenheter fulla med blå inredningsprylar, ju fler ljusstakar och skålar desto bättre. (som hon sen ofta gjorde sig av med efter varje flytt men sen kom det ju nya...). Hon tyckte Andy Bell i Erasure hade världens snyggaste underarmar... och vi delade en passion för Bono och Johnny Depp (och även Gary Barlow i Take that men det talar vi tyst om...), Hon älskade musikaler, schlager och teater. Vi har spenderat många sena kvällar med många flaskor vin och mycket prat och fikat på stan och på IKEA som ju faktiskt har en prisvärd fika :) Hon kunde lätt supa klena pojkvänner (läs Stefan) under bordet med sambuca och lagade otroligt god linsgryta och chiliconcarne. Vi har plockat svamp ihop likaväl som vi hängt på krogen och åkt kommunalt överallt. Vi jobbade på Skansen ihop och medans jag kämpade med räkningen i kassan räknade Maarit enkelt ut allt, mattegeni som hon var. Hon är den enda jag vet som älskar att spela pop-geni och vann ungefär lika många gånger. Vi var lika på många sätt men även olika. Hon avskydde alltid när jag fyllde diskhon med disk och lät allt flyta omkring, hon läste hellre sagan om isfolket än det som jag tipsade om... hon var öppen och pratsam och stod ofta i centrum och var alltid den jag ringde till (både när jag bodde i Stockholm eller bara var på besök) för att få vägbeskrivningar till allehanda ställen i Stockholm. Hon borde haft en ledarposition på Stockholms lokaltrafik. Man fick även alternativa rutter ifall, om... :) Jag kommer att sakna alla dessa stunder vi delat och jag kommer att sakna min samtalspartner, och jag är inte den enda. Men allting tar inte slut här! Livet fortsätter trots allt och även om vi nu befinner oss på olika sidor av gränsen så kommer vi alltid att vara vänner, forever and ever. Hoppas du har det bra där du är Maarit och vi ses igen!