Elly Griffiths

 Någon gång i slutet av sommaren, i början av hösten började jag läsa Elly Griffiths böcker efter tips från olika kollegor. En deckarserie som exempelvis har kallats "En härlig blandning av arkeologi, mord och relationer." Och ja det kanske är en rätt bra beskrivning. Huvudkaraktären Ruth Galloway är arkeolog och benexpert och blir senare rättsarkeolog då hon dras in i ett fall där några människoben hittas i Norfolk (östra England), inte långt ifrån där hon bor. Då möter hon för första gången kriminalkommisarie Harry Nelson som kommer att bli en bekant figur i hennes liv. Vi möter dessa två lite udda personligheter (och många andra) i den första boken om Ruth. Flickan under jorden. Jag gillade den ganska omgående och då särskilt Ruth som är i sina mid 40s, singel, kort, mullig, lätt förvirrad akademiker och föreläsare på universitetet men som har förmågan att dra bra slutsatser och hamna mitt i olika typer av äventyr. Och kriminalkommisarie Harry Nelson är aldrig långt borta. Ni anar ju intrigen redan... På denna följer en hel serie böcker och jag har läst alla som kommit på svenska. Det går säkert att läsa dem fristående om man vill, man brukar få en kort förklaring till vem Ruth och Nelson är i varje bok men det finns en poäng i att läsa dem i ett svep, från början till slut. Det har inte så mycket med kriminalgåtorna att göra men om man vill följa den andra röda tråden efter arkeologi, nämligen relationer så är det allra bäst att vara med från start. Här är serien hittills:

• Flickan under jorden (1)
• Janusstenen (2)
• Huset vid havets slut (3)
• Känslan av död (4)
• En orolig grav (5)
• De utstötta (6)
• De öde fälten (7)

Vilken är bäst då? Det är svårt att säga eftersom det är så intressant att följa hela storyn, jag gillar allihop men kanske att De utstötta är mest speciell. Kanske beroende på att det var just den senaste :) Vad är det som är så kul med Ruth och Nelson då? Jag vill inte lägga några spoiler alerts men det är som sagt, complicated. Ruth är en tuff person som jag önskar att jag själv var lite mer lik, utseende- och åldersmässigt är jag förmodligen redan det, men till sättet. Hon är cool och bryr sig inte nämnvärt mycket om vad andra tycker men kan samtidigt bli märkbart nervös vid kontakt med det motsatta könet när det verkligen är något hon känner. Och att hon väljer att bo totalt off med sina katter vid saltängarna, ett otillgängligt områder i Norfolk visar på hennes integritet. Hon ger ett litet F*** you till världen på något sätt. Så är du intresserad av att läsa deckare med en arkeologisk och historisk twist och så en märklig personlig relation på det så är det här serien för dig!

Halvdan

Läste en pocket, Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson. Den var väl okej men inte så mycket mer. Har fått en överdos av såna här svenska relationsdramer där huvudpersonen (alltid en kvinna) på något sätt får ärva/tag i på något sätt ett sommarhus/lägenhet/restaurang etc och så börjar de hon alternativt liv. Det är väl fine men oftast så tänker jag på hur många som verkligen får chansen att göra en sådan sak? 0.01% kanske... det behöver ju inte betyda att det faktiskt aldrig händer men jag tänker bara på alla (kvinnor?) som läser de här böckerna och längtar bort till det där nya spännande alternativa livet, vad händer med dem? I det här fallet blir det bokstavligen ett alternativt liv också eftersom Amanda, huvudpersonen, skaffar sig ett annat liv i stan medan hennes familj hemma i förorten fortfarande tror att hon reser till ett jobb utomlands i veckorna medan hon egentligen ligger med en toyboy och lagar och säljer kläder på en second hand. Vem som egentligen blir lurad i den här historien är lite oklart men jag tar det hela med en axelryckning.

Egenmäktigt förfarande

Senast ut i bokcirkeln var Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. En ganska tunn anspråkslös bok som både inledningsvis och efteråt känns just, anspråkslös. Men ändå inte. Lena Andersson har den där förmågan att sätta ord på känslor. Känslor som jag kände igen mig så vansinnigt i! Och jag är förmodligen inte ensam. De flesta av oss har nog tillbringat en tid i en liknande relation. En sån där hopplös relation där du älskar mer än den andra. Där små saker förstoras upp och tolkas på tusen olika sätt, där ensamheten och väntan parasiterar på ditt liv. Lena Andersson får till det på pricken, gång på gång. Och det kanske är det som är romanens storhet. Att den mitt i det lilla och det anspråkslösa faktiskt säger exakt det du själv skulle vilja säga. Det är kanske inte så konstigt att den vann Augustpriset för bästa roman 2013, inte så konstigt alls. En bra bok behöver inte vara en tegelstenstjock roman med snirkligt språk och en hejdundrande historia. Det här räcker så väl.

11 år!

Ja tänk vad åren går, i år har vi då hängt ihop i hela 11 år Stefan och jag! Lite nostalgi får man väl ändå frossa i. Som att jag den där första filmkvällen tänkte att i helvete heller, inte kan jag vara ihop med nån som äter popcorn sådär nördigt jobbigt... eller kan man verkligen vara tillsammans med en kille som är 5 år yngre??? Och vad är grejen med alla gröna konstiga jackor?? Ja som ni märker kom jag över alltihop och idag handlar det mer om strumpor på golvet, ständiga iphone och datorcheckuper och städning. Men sånt känns bagatellartat i det stora hela. :) Så ikväll firar vi 11 år med dubbel bubbel, både bad och dricka och Oliver får sova hos farmor. Dagen till ära läggs en preskriberad bild ut här, den är från nyårsafton 1999/2000 och vi är 11 år yngre... och digitalkameror fanns bara i Japan eller nåt... därav patinan :)