Stilla dagar i Mixing Part

Jag kan inte annat än bara älska Erlend Loe. Han är ett geni! Vill man skratta och känna sig lite flummigt nöjd ska man självklart läsa Loe. Senast blev det Stilla dagar i Mixing Part där dialogernas mästare fick fritt spelrum med just dialoger. Boken består i stort sett bara av dialoger mellan Bror Telemann och hans fru Nina. De semestrar i Tyskland - Ninas favoritland och Telemanns hatobjekt. De hyr ett hus i Garmisch-Partenkirchen, eller Mixing Part som översättingsprogrammet får till det vid korrespondensen med den tyska familjen. Förhållandet mellan Telemann och Nina är sådär märker man ganska snart och de tre barnen agerar mer statister än nåt annat. Telemann är besatt av nazityskland, Nigella Lawson och teater, och tillbringar sin mesta tid att tänka på det, Nina är inte alls på samma våglängd... Läs den! haha

Erlend Loe

Redan när jag läser det börjar med sena kvällsbesök av en kvinna som, innan den unge mannen vet ordet av, har flyttat in med "tolv medelstora papperskassar och en gräddgul byrå" kommer jag ihåg hur roligt det är att läsa Erlend Loe. Det här är inget undantag. Varför går det så långt mellan gångerna? Boken Blåst ger som vanligt mersmak. Loes fantastiska tankebeskrivningar är oslagbara och jag både sympatiserar och avskyr huvudkaraktärerna. Han debuterade med denna bok men det är först nu jag läser den. Naiv Super blev inkörsporten för mig och även den bok han slog igenom med kan man väl påstå. Hur som helst så är det alltid ett sant nöje att läsa Erlend Loe.

Doppler

Erlend Loe är antingen ett geni eller en galning eller möjligtvis både och... Jag ryckte åt mig hans roman Doppler från lästluststället förra veckan och satt och fnissade på bussen hem. Vem kan inte älska meningar som "Men Bongo är usel på memory. Han får verkligen skärpa sig om jag ska orka spela fler gånger. /.../ Han har helt emkelt ingen förmåga att memorera var korten ligger. Jag pekar på dem och förväntar mig att hans ska ge mig en liten vink i form av ett ljud eller en nick eller något, men icke. Inte ett ljud. Inte en nick. Bongo, Bongo, säger jag. Du är inte precis smartast i klassen. Men en bra kompis, det är du. Och en härlig huvudkudde." Ja, till saken hör då att Bongo är en älg! en älgkalv. Doppler som huvudpersonen heter i boken vurpar med cykeln i skogen en dag och inser plötsligt att han klarar sig utmärkt utan den materalistiska och kravfyllda världen utanför skogen. Han flyttar helt enkelt dit, in i ett tält och för att överleva dödar han en älg och äter upp. Men med den älgen följer en älgkalv som blir hans kompis. (och som inte är så bra på memory). En märklig historia med många poänger och trots en del uppenbar tragik så är den fasligt rolig också. Erlend Loe får mig alltid på gott humör och hans Naiv Super hör för alltid till en av mina favoritböcker. Men läs den här också!