Det skulle kunna vara ett mantra för mig, men jag vet redan nu att det kommer att misslyckas :) Men boken är skriven av
Gunilla Bergensten som även skrivit
Familjens projektledare säger upp sig. Jag flaggade ju i det
förra inlägget för att det här skulle bli ytterligare halvförvirrad läsning om 40-årsålderns vedermödor. Och det är det kanske i viss mån men den är aldrig trist eller jobbig utan rolig att läsa. Tror att upplägget som dagbok gjorde sitt till med den här boken, annars blir det ju lätt en reprisering av uppvaknande-kvinna-i-40-årsåldern-gnäll-med-kompisar-kris-handling. Men det här funkar bra och jag läser igenom hela boken på en kväll. Den ger inga pekpinnar eller svar på problem men genererar däremot några frågor som man kan fundera på själv. Det är ju nåt som händer vid 40-årsåldern verkar det som, det kan man ju förstå utan att läsa den här boken men den ger faktiskt lite perspektiv på tillvaron. I
DN skriver författaren "Jag konstaterar att jag gick över till andra sidan och att det var varmt där. Det var trevligt och trevliga människor och ett väldigt trivsamt sätt att leva att bli 40". Det låter ju betryggande :) Något jag tänkte särskilt på var hur många som egentligen "renoverar bort sina liv" i tron att det är just livet, bara man får ett till badrum eller fixar uterummet så kommer vi att bli lyckliga. Istället blir det oftast det omvända, alla i familjen blir helt slutkörda av stora renoveringsprojekt och det visar sig oftast när det är klart att det faktiskt inte gjorde någon djup inverkan på livskvaliteten... eller lyckligheten... Det bara går åt en massa pengar som man måste låna på banken och sen måste betala av så man kan inte göra någonting annat än jobba. Hm, det lät dystert. Särskilt nu när vi precis fått ja från banken att låna mer pengar och sätta fart med vindsvåningen. Men vi lejer bort arbetet i alla fall så kanske vi har mer ork att vara lyckliga under tiden :D
Fördelen med att fylla 40 år mitt i sommare är att man kan fira hela året! nu blev det stor fest för vännerna i lördags vilket var jätteskoj. Men nu är det nog slutfirat för i år! 
Det skulle kunna vara ett mantra för mig, men jag vet redan nu att det kommer att misslyckas :) Men boken är skriven av Gunilla Bergensten som även skrivit Familjens projektledare säger upp sig. Jag flaggade ju i det förra inlägget för att det här skulle bli ytterligare halvförvirrad läsning om 40-årsålderns vedermödor. Och det är det kanske i viss mån men den är aldrig trist eller jobbig utan rolig att läsa. Tror att upplägget som dagbok gjorde sitt till med den här boken, annars blir det ju lätt en reprisering av uppvaknande-kvinna-i-40-årsåldern-gnäll-med-kompisar-kris-handling. Men det här funkar bra och jag läser igenom hela boken på en kväll. Den ger inga pekpinnar eller svar på problem men genererar däremot några frågor som man kan fundera på själv. Det är ju nåt som händer vid 40-årsåldern verkar det som, det kan man ju förstå utan att läsa den här boken men den ger faktiskt lite perspektiv på tillvaron. I DN skriver författaren "Jag konstaterar att jag gick över till andra sidan och att det var varmt där. Det var trevligt och trevliga människor och ett väldigt trivsamt sätt att leva att bli 40". Det låter ju betryggande :) Något jag tänkte särskilt på var hur många som egentligen "renoverar bort sina liv" i tron att det är just livet, bara man får ett till badrum eller fixar uterummet så kommer vi att bli lyckliga. Istället blir det oftast det omvända, alla i familjen blir helt slutkörda av stora renoveringsprojekt och det visar sig oftast när det är klart att det faktiskt inte gjorde någon djup inverkan på livskvaliteten... eller lyckligheten... Det bara går åt en massa pengar som man måste låna på banken och sen måste betala av så man kan inte göra någonting annat än jobba. Hm, det lät dystert. Särskilt nu när vi precis fått ja från banken att låna mer pengar och sätta fart med vindsvåningen. Men vi lejer bort arbetet i alla fall så kanske vi har mer ork att vara lyckliga under tiden :D
