En storslagen roman

Philipp Meyers Sonen  har legat och gottat till sig bredvid sängen ett bra tag. Men nu har jag precis läst ut den och det var en riktigt bra släktkrönika. Författaren Philipp Meyer debuterade med American Rust 2009 (den har jag inte läst)  men denna, hans andra roman, är den första på svenska. Och vilken roman sen! Det var länge sen jag läste något så välskrivet och drivande och bra. Jag är ju lite svag för den amerikanska västern och skildringar av indianliv så det gjorde väl sitt till. Boken varvar kapitel med tre personer ur ett släktträd, tre personer som lever mestadels under olika tidsepoker men arvet spelar stor roll för berättelsen och deras agerande. Jag gillar greppet att blanda dessa personers egna berättelser eftersom de trots sitt arv är så olika. Eli McCullough blir som trettonåring bortförd av comancher och lever ett decennium med indianer och allt vad det innebär, Peter McCullough är son till Eli och passar egentligen inte in i familjen, Jeannie McCullough är sondotter till Peter och är vid ung ålder storslagen oljemagnat. Jag lärde mig mycket från alla tre men längtade mest efter Elis kapitel. Jag är verkligen en sucker för indianromantik men här var det faktiskt inte mycket romantik inblandat. Snarare en krass verklighet och en rättfram redogörelse för hur det verkligen var att leva som indian vid den här tidpunkten. Naket, ärligt och brutalt. Det var ett ganska hårt liv präglat av naturen och om man vill kan man bara läsa kapitlet om bisonoxen och fascineras och imponeras över hur de tog till vara varenda liten millimeter av bison och använde till ALLT, de kunde det här med återvinning och ordet slösa fanns nog inte i vokabuläret. Det var också intressant att läsa om oljeindustrin och hur allt fungerande på en ranch. Man har ju sett Dallas ;) Ja ordet storslagen kan lätt bli en klyscha men är det någon roman som förtjänar detta epitet så är det denna, Sonen är en storslagen släkthistoria som det känns sorgset att lägga ifrån sig.

Chief Seattle

I denna, ekologins tidevarv, är det dags för en liten historielektion. Idag är det 145 år sen chief Seattle trillade av pinn, född ca 1780, död 1866. Ännu en stor indianhövding som dog instängd i ett reservat. Seattle föddes i delstaten Washington och det är efter honom som Seattle i USA är döpt. Han måste gjort stort avtryck med andra ord. Seattle var hövding för de salishtalande stammarna som suquamish och duwamish och blev tidigt omtalad för sin djärvhet men blev med tiden istället en övertygad pacifist. Och det är nog det han är mest känd för, sitt långa tal för indianerna och naturen mot exploateringen av deras land. 1854 höll Seattle sitt berömda tal inför guvernör Stevens i Seattle. Helt verkningslöst eftersom allt redan var bestämt, Seattle och hans folk skulle flytta till reservatet för att lämna plats åt nybyggarna punkt slut. The rest is history, som vanligt... Men det som var lite ovanligt den här gången var att det fanns någon på plats som faktiskt skrev ned vad som sades den gången. Därför lever Seattles ord kvar än idag. Här kan man läsa ett utkast av hans tal, som säkert omarbetats genom åren men andemeningen finns kvar.

/---/Our dead never forget this beautiful world that gave them being. They still love its verdant valleys, its murmuring rivers, its magnificent mountains, sequestered vales and verdant lined lakes and bays, and ever yearn in tender fond affection over the lonely hearted living, and often return from the happy hunting ground to visit, guide, console, and comfort them./---/

Today is a good day to die

Det har ju varit en del funderingar kring livet och döden på sistone och jag funderade lite på var uttrycket "today is a good day to die" egentligen kom ifrån. Det används ju flitigt i filmer och böcker om indianer. I ett slag eller någon stor strid utropar alltid någon stoiskt - today is a good day to die!!!! Ja när är egentligen en bra dag att dö på? En svår och förmodligen omöjlig fråga att svara på, men vem som sa det och varför har jag i alla fall tagit reda på. Det verkar inte vara något som alla slänger ur sig vid olika tillfällen (som på film) utan det var Crazy Horse som myntade uttrycket inför striden vid Little Big Horn 1876. Ironiskt nog överlevde ju nämnda Crazy Horse slaget men däremot bet överstelöjtnant Custer rejält i gräset. Frågan var om han tyckte att det var en bra dag att dö på... Huruvida dagen är bra eller inte är mer av filosofisk karaktär. Visst var det eftersträvansvärt att dö en ärofylld död på slagfältet men här var det mer frågan om man helt enkelt är redo att möta den andra sidan, är man redo "in mind, heart and spirit", har man gjort sitt och känner sig tillfreds med allt? Ja det är frågan. Är man det, då är det en bra dag att dö på! Men för tillfället känns det helt irrelevant. Alla borde leva, alltid! så känns det nu.

Halvblodsindiansliv

Den absolut sanna historien om mitt liv som halvblodsindian är en bok jag längtat efter att lägga vantarna på. Dels för att det är en ungdomsroman och dels för att den handlar om indianer vilket är något som jag alltid vill läsa om :) Boken är skriven av Sherman Alexie och är baserad på hans eget liv då han liksom huvudpersonen Junior föddes med vattenskalle och gavs dåliga odds för att överleva. Men han klarar operationen och trots vissa fysiska men så är han ingen dumskalle, tvärtom. I boken är Junior bra i skolan, problemet är bara att hans skola i reservatet är kass. De har urgamla läroböcker upptäcker han när han ser sin mammas flicknamn skrivet i en av dem. Allting i reservatet är sådär, det finns ingen chans att bli något, att satsa på sina drömmar. Han bestämmer sig därför efter ett råd från sin lärare att lämna reservatet och gå i en "vit skola" istället. Från början är allt upp och ner, han passar inte in och efter att ha lämnat reservatet betraktas han som en förrädare bland indianerna. Hans bäste vän Rowdy överger honom och han vet inte riktigt vad han ska göra. Men det går bra för honom på den nya skolan, efter en del bråk inger han en viss respekt hos de vita kidsen och får nya vänner och hamnar i A-laget i basket. Det blir en boost för självförtroendet och han trotsar alla fördomar och gruff och går sin egen väg. Boken är skriven med en stor portion humor men med underliggande tragik kan man väl säga. Livet i de flesta indianreservat är idag inte riktigt vad det borde vara och de flesta indianer har som han skriver - inte en chans. Han berättar på ett personligt sätt om ett av de allra största problemen - spriten. Hans egna föräldrar är alkoholister och de flesta andra med. Men man kan ta sig loss från livet i reservatet om man orkar och är modig nog! men det är få förunnat. Boken är även kryddad med roliga och fyndiga serieteckningar av Ellen Forney och bidrar till både humorn och tragiken. Läs den!

Indiansk filosofi kontra kolkraft

Läste den här artikeln i DN om Vattenfalls Vd´s uttalande om indiansk filosofi och kolkraften... Det skapade tydligen debatt i alla fall och det är ju för mig ganska uppenbart att enda anledningen till att han sa det var för att vi så fort vi hör indianer tänker på att leva i samklang med naturen och att kretsloppet bevarar jordens resurser. Och det är ju även ganska uppenbart att så inte är fallet med kolkraften vilket han själv i princip säger i den artikel som fått så mycket kritik. Vattenfall tonar ner sina miljömål och ökar inte antalet vindkraftverk nämnvärt jämfört med kol och kärnkraft. Synd tycker jag, det finns ju mer ekologiska resurser att använda istället men som vanligt är det väl ekonomin som styr. Det som skrämmer mig lite är att en stor del av denna kolkraft kommer från Tyskland och man får känslan från Vd´n själv att de har ganska lite inblick i hur kolen bryts och tas tillvara. Kommer det att bli så mer och mer att Sverige lägger ut energiutvinning på andra länder men samtidigt bryr sig mindre om hur det görs? ungefär som klädindustrin. Tråkigt, och onödigt.

Sitting Bull

Det var längesedan det var någon indian på tapeten i den här bloggen... det var ju liksom meningen från början! Därför breder jag ut texten lite om den ultimata indianen, nämligen Sitting Bull. Det finns ju många kändisar som Geronimo, Crazy Horse, Cochise med flera men Sitting Bull är nog den mest omtalade av alla nordamerikanska indianer genom tiderna.

Tatanka Iyotake ( Sittande Tjuren) föddes 1831 i Hunkpapastammen bland Siouxerna i SydDakota. Som barn kallades han Hunkesni (Den Långsamme) men redan som 14-åring visade han sitt mod i en raid mot Kråkindianerna. Han avancerade snabbt till ledare av krigarsammanslutningen De starka Hjärtana. Han blev 1860 ledare för Hunkpapastammen och det var först då han egentligen började komma i kontakt med vita, men det dröjde inte länge innan han var deras svorne fiende. Sitting Bull var nämligen emot allt som bröt det traditionella indianska livet, han ansåg att de vitas påverkan på indianerna slutligen skulle leda till att den indianska kulturen försvann, vilket han ju hade alldeles rätt i... Behovet av starka ledare blev tydligt ju mer de vita trängde sig in i indianernas land. Sitting Bull, Crazy Horse, American Horse, Gall med flera blev en samlad ledarskara för de olika stammarna och gjorde tillsammans angrepp mot de vitas framfart efter upptäckten av guld i Black Hills1874. De amerikanska myndigheterna köpte upp mer och mer av indianernas land och när de till slut vägrade sälja förklarade man krig. Det resulterade bl.a. i ett av historiens mest kända slag, det mot Custer vid Little Big Horn. Efter det blev situationen ohållbar för Sitting Bull och hans gelikar för de vita satte in hela artilleriet och indianerna fick fly åt olika håll. Sitting Bull styrde mot Kanada där han levde i exil några år men längtan hem blev till slut för stor så han och hans stam återvände till USA och blev krigsfångar. 1883 återförenades han med hela sitt folk där han blev deras självskrivne ledare. De sista åren kämpade han för att indianerna skulle få tillbaka sitt land som nu var det reservat som de bodde i, vilket kulminerade 1890 då hans motståndare general McLaughlin lät arrestera honom. I tumultet som uppstod kring detta blev Sitting Bull skjuten och en epok var över. Han lever vidare idag som en av de mest fascinerande frontfigurer för indianskt motstånd genom historien.

Det blev mycket information på en gång här men lite kuriosa kan jag slänga in så här på slutet. Under sin tid i reservatet vid Standing Rock, Missouri gjorde Sitting Bull under år 1885 några gästspel hos William Cody´s Buffalo Bill´s Wild West Show. En show som nog blev förstadiet till dagens rodeo. Vad han tyckte om det förtäljer inte historien...

Veckans indian

Wovoka "Han som skär"

I år skulle Wovoka fyllt 150 år om människan nu kan bli så gammal... Han var paiuteindian från Nevada och grundaren till den beryktade andedansen. Den spred sig från reservat till reservat i USA under slutet av 1800-talet. Han var en sorts indiansk messias som under en uppenbarelse 1889 fick budskapet att alla skulle anstränga sig för att vara goda människor, ha respekt för andra, tala sanning och hålla fred med de vita. Redan Wovokas far hade ett finger med i spelet och startade en form av andedans redan under sin tid men den här gången sköt det verkligen fart, under Wovokas predikande. De nattliga ringdanserna skulle påskynda de döda andarnas återkomst och allt skulle bli som förr. Allt detta kulminerade i Andedansupproret 1890 då stora oroligheter utbröt i reservaten när Siouxerna tolkade andedansen på sitt eget sätt - att de skulle fördriva de vita. Allting sjåsades upp och ett starkt motstånd i form av armén försökte skingra indianerna men de fortsatte dansa. Det hela slutade i Sitting Bulls död och till sist masskern vid Wounded Knee där 350 siouxer omringades och mejades ner pga av att ett skott plötsligt brann av. Det var slutet för Wovokas väckelsemöten. Wovoka själv försökte hålla låg profil efter detta och kallade sig Jack Wilson men höll fram till sin död 1932, fast vid sin tro.

Veckans indian

Vargtass alias Duane Loken

När familjen Macahan svepte in i våra teverutor här i Sverige 1978 var jag fast. Jag var bara sju år men blev dödligt förälskad i Zeb, Luke och framför allt Vargtass. Zeb fick mig att förstå att det var indianerna som var dom goda och Luke var ju så snygg och manlig och Vargass, ja han var alldeles, alldeles underbar! Duane Loken, halv-comanche, blev oerhört populär och fick sen göra en egen skiva och turnera Skandinavien runt. När jag blev tonåring slet jag ner hans plansch från anslagstavlan vid Sergels torg. Men det viktigaste av allt var att familjen Macahan, och särskilt Vargtass öppnade mina ögon för nordamerikas indianer och världens alla ursprungsbefolkningar. Jag plöjde igenom mängder av indianböcker, filmer och satt hemma och drömde om en resa till prärien i USA. Nu blev det aldrig någon resa men däremot har intresset stannat kvar. Jag läser fortfarande böcker, ser filmer, är med i Indianklubben och surfar på nätet efter mer fakta. Så, om jag hade en tipi, då skulle jag bjuda in Vargtass, Zeb och Luke Macahan för att röka fredspipa runt elden. Vargtass, eller Wolfpaw som han hette i serien, blir den första indianen ut i min lilla serie. Fortsättning följer...