Satans bygg och inredningshysteri

Tidningen Vi i villa damp ner i brevlådan här om dagen och jag läste den här artikeln om duktiga Björn från det populära teveprogrammet"äntligen hemma". Men va fan! tänkte jag efteråt. De bygger nytt hus där han jobbar i princip dygnet runt, de bor i en stuga på tomten på 27 m2 fyra personer och minsta bebisen har kolik. Men självklart avslutar Björn med den magiska meningen "Men nu så här i efterhand är det värt allting." Jag undrar om hans fru instämmer i det, hon som fick ta hand om barnet som hade kolik i sju månader medan han stod och snickrade på huset. Folk fullständigt raserar sig själva, sin hälsa, sitt förhållande, sin familj, sitt förnuft i jakten på det där satans perfekta hemmet. Jag tror jag spyr! har det inte gått lite väl långt nu? Till varje pris - ska vi inte vara lyckliga, friska, glada, älskvärda utan vi ska renovera vårt hus. Oh yeah. Och när man gör det och livet känns pest kan man inte ens erkänna det efteråt för det var SÅÅÅÅ värt det, sure... Dagens mått och standard känns bara futtigt materialistiskt och for show. Jag hatar det och önskar att livet kunde bestå av något annat. Självklart ska vi göra fint i våra hem om det får oss att må bättre, lite ironiskt bara att fler och fler tillbringar mindre och mindre tid i sina nyrenoverade hem, de drar på semester någon annanstans i stället. Jaja på måndag ska jag ringa målaren och se om han kan komma och måla om hallen. Man vill ju inte ligga efter i renoveringen...

Lycklig?

Vi pratade lite om vad det innebär att vara lycklig igår på lunchen. Och det är en mycket bra fråga. Vi kom fram till att lyckobegreppet är något ouppnåeligt och egentligen ett ganska vansinnigt begrepp. Vad är lycka egentligen? Där får man säkert lite olika svar beroende på vem man frågar. Och kommer man någonsin att bli helt lycklig? Är det inte något man ständigt strävar efter men aldrig riktigt når fram till? Någon hade startat en blogg som heter Lycklig på 100 dagar. Vi funderade på att starta en som heter Gilla läget. För det är lite det som det hela handlar om, att inte alltid sträva efter något som man "hört ska göra en lycklig", utan att faktiskt försöka leva sitt liv som det är på bästa sätt. Gilla läget liksom. Det kanske är först när man släpper lite på de där kraven att bli lycklig som man verkligen blir det, eller? Ja det här löser sig ju inte på en kvart har jag insett och visst finns det väl steg att gå och några finns med i bloggen. Men framförallt så tror jag man ska tagga ner lite. Life is life.

När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre)

Det skulle kunna vara ett mantra för mig, men jag vet redan nu att det kommer att misslyckas :) Men boken är skriven av Gunilla Bergensten som även skrivit Familjens projektledare säger upp sig. Jag flaggade ju i det förra inlägget för att det här skulle bli ytterligare halvförvirrad läsning om 40-årsålderns vedermödor. Och det är det kanske i viss mån men den är aldrig trist eller jobbig utan rolig att läsa. Tror att upplägget som dagbok gjorde sitt till med den här boken, annars blir det ju lätt en reprisering av uppvaknande-kvinna-i-40-årsåldern-gnäll-med-kompisar-kris-handling. Men det här funkar bra och jag läser igenom hela boken på en kväll. Den ger inga pekpinnar eller svar på problem men genererar däremot några frågor som man kan fundera på själv. Det är ju nåt som händer vid 40-årsåldern verkar det som, det kan man ju förstå utan att läsa den här boken men den ger faktiskt lite perspektiv på tillvaron. I DN skriver författaren "Jag konstaterar att jag gick över till andra sidan och att det var varmt där. Det var trevligt och trevliga människor och ett väldigt trivsamt sätt att leva att bli 40". Det låter ju betryggande :) Något jag tänkte särskilt på var hur många som egentligen "renoverar bort sina liv" i tron att det är just livet, bara man får ett till badrum eller fixar uterummet så kommer vi att bli lyckliga. Istället blir det oftast det omvända, alla i familjen blir helt slutkörda av stora renoveringsprojekt och det visar sig oftast när det är klart att det faktiskt inte gjorde någon djup inverkan på livskvaliteten... eller lyckligheten... Det bara går åt en massa pengar som man måste låna på banken och sen måste betala av så man kan inte göra någonting annat än jobba. Hm, det lät dystert. Särskilt nu när vi precis fått ja från banken att låna mer pengar och sätta fart med vindsvåningen. Men vi lejer bort arbetet i alla fall så kanske vi har mer ork att vara lyckliga under tiden :D