Badrummet är min bästa vän

Kanske inte på det sätt som ni tror utan för att det är det enda rummet som är varmt hemma hos oss. Nu är det vinter ute och det märks direkt inomhus i vår lägenhet. Svinkallt på golvet, tofflor är ett måste. I sovrummet andas man nästan ut rök när man sover och i köket vill man bara vara om ugnen är på. Förmodligen är det inte alls så illa utan "normal lägenhetstemperatur". Men vi bor på en hörna och där känns det just nu svinkallt emellanåt. Därför är badrummet min oas. Där inne stannar jag gärna länge och värmer mig och läser Larson eller körteori. Övriga sysselsättningar inne i värmens fristad kan vara att lösa korsord, sudoko eller fundera på om den där hudkrämen från 97 kanske borde slängas. Ja man kan faktiskt göra det mesta i badrummet. Jag funderar på om jag ska ta in kudden och slafa där i natt. Då har man nära till tandborsten när man vaknar.

Mörker

Mörkret har sänkt sig över landet. Det är nu officiellt vinter. Ingen snö här på västsidan men däremot regn, blåst och fram för allt mörker. Som tur är så lurar 1:a advent runt hörnet och hela Sverige lyser upp med adventsljusstakar och stjärnor. Det är det bästa med den här årstiden. Men idag råder totalt mörker. Fast det är där i mörkret som ljuset framträder väldigt tydligt. Det tycker i alla fall Erik Blomberg, i en av mina favoritdikter.

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg ur Jorden 1920

Vart är jag egentligen på väg?

I helgen var vi på Stockholmsvisit och hälsade på familj, släkt och vänner. Det var lika kul som vanligt och jag hann även med att hälsa på Jenny i Uppsala. Jag tillbringade med andra ord rätt mycket tid på Centralen och efter allt släpande på väskor och mosters hemmagjorda lingonsaft så tröttnade jag och satte mig ner på en bänk och läste Daniel Masons Pianostämmaren. Sen studerade jag folk. Och på Centralen i Stockholm finns det mycket folk. Där finns dom som bara sitter och läser, väntar och glor och dom som oroligt slänger ett öga på monitorn hela tiden för att se när tåget skulle gå nu igen. Och så finns det dom som verkar tillhöra inredningen, män med buskiga skägg och smutsiga kläder som hittat en varm tillflyktsort. Och så finns det dom som flänger hit och dit och hela tiden är på väg någonstans, hela tiden i rörelse. Vart är dom egentligen på väg? Det är kul att fantisera ihop långa historier om folk, vem dom är, vem dom ska träffa, vart dom ska åka, hur de lever sina liv. Om man kunde få betalt för att sitta och studera folk hela dagarna skulle man ha världens roligaste jobb. När man blir sittandes länge kan man börja fundera över vart man själv är på väg. Hem eller bort? Hit eller dit? Jag vet fortfarande inte.

Sitta upp eller sitta ner?

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera över helt meningslösa saker. Som te.x att man kan både sitta upp och sitta ner men bara ligga ner eller stå upp. Ingen världsomspännande upptäckt kanske.

Trekant och The Librarian

Ovanstående har ingenting med varandra att göra, enligt egen erfarenhet i alla fall... När man är sjuk plöjer man igenom allehanda teveprogram, filmer, böcker och tidningar. Den här gången råkade det bli Elle Lyx - en totalt meningslös tidning om en massa saker man inte har råd med, teveserier som Oprah, Falcon Crest, Beverly Hills 90210 och America´s funniest home videos. I dag visades även den spännande filmen Mitt i plåten med Burt Reynolds och Roger Moore från 1981. Med andra ord, tack gode gud för dvdn! Man kan se gamla favoriter som 21 Jump Street med Johnny Depp i huvudrollen och t.ex. den Indiana Jonesliknande The Librarian - Quest for the Spear. Jag anar en ny superhjälte i Noah Wileys nördiga bibliotekarie som med hjälp av sin ofattbart snygga bodygard Nicole räddar världen från all ondska, denna gång i form av Kyle MacLachlan & Co. Precis så nördig, fånig, töntig, klichéartad och otroligt rolig som jag hade tänkt mig. Look out! Here comes the Librarian! he he Men hur kommer trekanten in i bilden tänker ni? Jo, jag läste igår ut Mian Lodalens Trekant och den var inte ens i närheten att vara särskilt bra. Tycker fortfarande att hon framställer alla homosexuella som totala sexfanatiker som inte gör annat än pratar snusk, svär och totaldissar alla män som finns. Det blir lite överdrivet ibland och till slut irriterade jag mig på det mesta, som när hon evisas med att skriva alla låneord med ä, mäjla, däjta osv. Men mest av allt stör jag mig som sagt var på bilden hon ger av framför allt flator. Jag har svårt att tro att särskilt många homosexuella skulle välja att identifiera sig med denna bild som hon ger. Hur som helst är det underhållande för stunden, men bara knappt.

Crucified Barbara

Dags för High Fidelity att ha rockklubb på Trägårn. Denna gång var det tjejbesök av bandet Crucified Barbara. Fyra coola tjejer som spelar hårdrock. Alla killars dröm... Som vanligt så samlas det en drös obskyra individer på ett sådant här ställe och denna kväll var inget undantag. Kan gissa att 50% var där för musiken och 50% var där för att se på snygga brudar. Jag tror inte att Crucified Barbara gjorde sin bästa konsert direkt men musiken är faktiskt bra. Enligt Stefan är basisten coolast av dom alla. Jag vet inte, det var så många långa personer i vägen så det var inte lätt att se när man är så mini som jag... Jah höll mig i närheten av mina vänner under konserten så jag slapp bli antastad av diverse odrägliga killar den här gången. :) Det höjer betyget till en 3:a.

Alla helgons dag

Nu är vi framme vid höstens bästa helgdag, Alla helgons dag. När ljusen lyser på kyrkogårdarna i novembermörkret får jag alltid en speciell känsla i magen. Det utan att vara särskilt religiös. Tydligen tyckte man att de helgon som inte hade en egen dag i almanackan skulle få en gemensam dag och då blev det Alla Helgons dag den 1 november. Det är en gammal katolsk tradition och förmodligen var det italienska arbetare som kom till Sverige som fick oss att börja tända ljus på gravarna. Det är vackert, och framkallar som sagt vissa känslor som i sin tur får åtminstone mig att tänka efter lite grann. När jag växte upp gick vi alltid till kyrkogården och tände ljus på graven men i år tror jag det blir en minneslund för min del, eftersom jag befinner mig så långt bort. Det spelar egentligen ingen roll var man sätter ljuset, utan varför. För mig är det viktigt att minnas de som inte längre finns kvar i livet av olika anledningar. Det är först när man börjar glömma som de verkligen försvinner.