Aldrig nöjd

Jag har läst Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma. Det verkar råda lite delade meningar om det här är en väckarklocka till gnälliga småbarnsföräldrar som har allt, eller om det bara är en "låt mig skriva dig på näsan hur det ska vara-bok". Hur som helst så håller jag med henne i bokens huvudtes, nämligen att det är ett sabla gnäll över det mesta idag, särskilt medeklass-småbarnsföräldrar som i princip har allt de behöver och lite till. De är mest gnälliga enligt Hanne, och kanske enligt mig med... Men vad beror detta på? Om man jämför med hur våra mormödrar fick slita med 7 barn, hushåll utan el kanske, lantbruket och sysslorna där och sen ojämställdhetens blinkande neonskylt på det. Om man jämför med hur vi har det idag med engångsblöjor, tvättmaskin, dagis, hus med trädgård, stora bilar, modern barnvagn, burkmat etc. Då känns livet rätt enkelt nu för tiden, eller hur? Men jag tror inte det är däri problemet ligger, det är nog att vi aldrig är nöjda över någonting. Sån är jag i alla fall. Hur bra jag än har det så är det alltid någonting jag inte är nöjd över. Även om det var kämpigt förr var det nog lättare att känna sig nöjd inbillar jag mig, efter en hård dags arbete när alla ungar är matade, tvättade och i säng, potatisen är satt på åkern, det är diskat i köket, man kanske kan sätta sig ner i gungstolen och koppla av lite framför vedspisen. Då kan man känna sig nöjd över sin dag. Nu för tiden så är det så mycket saker som man inte hinner med som ligger och skvalpar i bakhuvdet. För varje respektabel familj måste ju renovera badrummet och köket vart tredje år och där emellan snickra en veranda eller två, sen ska man ju åka på en skidresa och en solsemester och däremellan hälsa på släkt och vänner över hela landet, man ska hinna storhandla, shoppa barnkläder och prylar och tusen andra grejer samtidigt som man helst ska storstäda, tvätta bilen, hålla ordning i garaget, frosta av frysen och ordna en massa hippa middagar och fester och gå på andras. Och släng även in var sitt heltidsarbete för båda vuxna och xxx antal aktiviteter för ungarna på fritiden. Ja, det är ju inte så lätt att känna sig nöjd över allt detta när man inser att det inte finns tid för att göra ens hälften. Så om man bara kunde komma på ett sätt att vara nöjd med det man har och orkar/hinner med så vore nog problemet löst. Men alla dessa förväntningar som ställs från media, vänner, samhället. De kan ta kål på vem som helst! Varför måste man göra alla dessa saker? och ha alla dessa prylar? Vem har bestämt det? Men som ett litet nyårslöfte till mig själv ska jag jobba hårt på att bara vara och även vara nöjd med det. Så det så!