Living in a box

Kjell Eriksson och jag har vuxit upp i samma radhuskvarter. Det blir uppenbart när jag läser första sidan i hans bok Kjell. Jag minns inte Kjell, kanske för att han är några år yngre än mig, av någon anledning minns man oftast de som var äldre. Kjell avskydde sitt liv i "skokartongerna" i förorten Täby. Han avskydde att bli inpetad i ett fack och antas tycka likadant om allting, han avskydde den inordnade tillvaron där han inte passade in. Jag kände inte alls så här under min uppväxt, men jag var inte heller tjock och mobbad eller hade en dysfunktionell familj. Jag var en ganska ordinär unge som trivdes rätt bra med att umgås med grannarnas ungar, äta jordgubbsylt med mjölk hos min dagmamma, åka kana på allvädersstövlarna backen ner från skolan, äta korv med bröd på den årliga höst eller vårstädningen av kvarteret. Kort och gott - jag minns min barndom och uppväxt i de här kvarteren som positiv. Men allt är relativt och jag är glad att Kjell fick chansen att prata i radion till slut (trots vad den där syo-tanten sa, henne minns jag faktiskt väl, hon hade inte mycket till övers för mina bibliotekarieplaner heller men se hur det gick! :)) och göra det han verkligen ville. Att han slutligen fick gå sin egen väg. Hans bok är rolig och tragisk och trots många igenkännande saker så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Mest tycker jag bara synd om Kjell som fick en sån lumpen barndom, det känns som att ödet väger olika helt enkelt.