Sista kulan sparar jag åt grannen

I bokcirkeln senast läste vi Fausta Marianovic´s bok Sista kulan sparar jag åt grannen. En stark skildring av en kvinnas öde när kriget bryter ut i forna Jugoslavien. Det är en självbiografisk roman och det märks att författaren är engagerad och passionerad. Vi var alla rörande överens om att detta är en nödvändig och viktig bok, en bok som bör läsas och det är bra att den är skriven. Vi var också rätt överens om att författaren hade vunnit på att korta ner historien och bara berätta en utvald del av allt som händer. Naturligtvis förstår man att detta är något som "måste ut", detta måste det berättas om ochförfattaren tänker förmodligen att då är det bäst att göra det ordentligt. Men det blir lite för ordentligt. Det blir väldigt mycket fakta och utbroderingar om kriget och landets historia. Inte ointressant, men däremot lite överväldigande. Man orkar helt enkelt inte ta in allting vilket är synd, för det hon har att berätta är ju bra!! På något sätt vill man att boken ska förklara (hela detta för mig) obegripliga krig, där grannen och till och med den egna familjen plötsligt befinner sig på andra sidan, de blir fiender. Hur kan det gå till? Det får man inget svar på i den här boken, men jag tror också att det är en av dess poänger. Det finns liksom ingen mening. Huvudkaraktären kan stundtals verka blasé inför kriget men man inser efter ett tag att det är ett sätt att försöka komma undan allt som händer, det är ett ställningstagande att ställa sig utanför, att inte blanda sig i och tvingas petas in ett fack. Är du bosnier, serb eller muslim eller vad är du egentligen? Huvudkaraktären vill inte vara med om detta, hon vill inte se sin familj bli splittrad, se sina söner på var sin sida av stridslinjen. Det är en stark skildring som jag hoppas många kommer att läsa, för det är helt klart en viktig bok.