Vänner för alltid

Om New Yorkresan var fantastisk så var det besked som väntade hemma det raka motsatta. Min kompis Maarit finns inte mer. Jag har nog inte fattat det riktigt än men dagen kommer. Allt känns helt absurt och upp o ner och fullkomligt obegripligt. Vi träffades på gymnasiet bland grytor och kastruller och Maj-Britts besvärliga skjortstrykning... Vi blev vänner ganska omgående och har varit det sen dess och kommer alltid att vara det, trots allt. Som den öppna person Maarit var fanns det aldrig några hemligheter och hon fick till och med en sån känslomässigt handikappad person som mig att öppna mig. Vi kunde verkligen prata om allt! Vem jag nu ska vända mig till vet jag inte. Men Maarit kommer aldrig att försvinna, jag är ju redan bra på att prata för mig själv, nu har jag ju en bra ursäkt att komma med - jag pratar med Maarit :) Vi har varit med om mycket tillsammans och jag har som tur var många härliga minnen kvar. Som att Maarit alltid kramade en hårt och länge när man sågs, att hon hade (alla sina miljarder olika) lägenheter fulla med blå inredningsprylar, ju fler ljusstakar och skålar desto bättre. (som hon sen ofta gjorde sig av med efter varje flytt men sen kom det ju nya...). Hon tyckte Andy Bell i Erasure hade världens snyggaste underarmar... och vi delade en passion för Bono och Johnny Depp (och även Gary Barlow i Take that men det talar vi tyst om...), Hon älskade musikaler, schlager och teater. Vi har spenderat många sena kvällar med många flaskor vin och mycket prat och fikat på stan och på IKEA som ju faktiskt har en prisvärd fika :) Hon kunde lätt supa klena pojkvänner (läs Stefan) under bordet med sambuca och lagade otroligt god linsgryta och chiliconcarne. Vi har plockat svamp ihop likaväl som vi hängt på krogen och åkt kommunalt överallt. Vi jobbade på Skansen ihop och medans jag kämpade med räkningen i kassan räknade Maarit enkelt ut allt, mattegeni som hon var. Hon är den enda jag vet som älskar att spela pop-geni och vann ungefär lika många gånger. Vi var lika på många sätt men även olika. Hon avskydde alltid när jag fyllde diskhon med disk och lät allt flyta omkring, hon läste hellre sagan om isfolket än det som jag tipsade om... hon var öppen och pratsam och stod ofta i centrum och var alltid den jag ringde till (både när jag bodde i Stockholm eller bara var på besök) för att få vägbeskrivningar till allehanda ställen i Stockholm. Hon borde haft en ledarposition på Stockholms lokaltrafik. Man fick även alternativa rutter ifall, om... :) Jag kommer att sakna alla dessa stunder vi delat och jag kommer att sakna min samtalspartner, och jag är inte den enda. Men allting tar inte slut här! Livet fortsätter trots allt och även om vi nu befinner oss på olika sidor av gränsen så kommer vi alltid att vara vänner, forever and ever. Hoppas du har det bra där du är Maarit och vi ses igen!