Barnlöshet

Lyssnade på Klara Zimmergrens sommarprat igår kväll när jag egentligen skulle sova. (ja jag är lite sen med sommarpratarna jag vet...) Har länge velat lyssna på hennes program där ämnet är framförallt barnlöshet. Vad gör man när de där barnen man önskar aldrig kommer? Det får mig att själv känna en oerhörd tacksamhet för de två små guldklimpar som jag fick, trots löss, förkylningar, nattvak och kräkningar. Livet med barn är ju vårt liv nu och jag kan inte tänka mig annat. Men Leo är en liten bonus för där var jag övertygad om att det faktiskt inte skulle bli fler efter Oliver. Men naturen har ett sätt ibland att överraska. Det kan vara på ett bra sätt eller ett dåligt, för oss var det på det bra sättet. Men många tankar har funnits under de åren mellan Oliver och Leo vill jag lova. Varför funkar det bara inte är den vanligaste. Och varför kan vi inte bara strunta i det och vara nöjda som det är är en annan. Det finns inget svar på någon av dem men jag känner mig otroligt ödmjuk inför de som aldrig får några barn trots att de så gärna vill. Och hur förhåller vi oss till dessa personer? Det är mycket det som Klara pratar om i sommarprogrammet. Och där är det svårt, det finns ju  naturligtvis uppenbara bra och dåliga sätt men samtidigt är det svårt att göra något "helt rätt" i en sån situation. Men viktigt är att inte släta över det hela och säga att "ja men det finns ju så mycket annat i livet, man behöver inga barn". Det är ju helt sant men inget man vill höra i det läget, för då är det där barnet det ENDA man tänker på och som man inte kan tänka sig vara utan. Det är inte lätt, utan svårt, jobbigt och tufft men allt vanligare idag och därför kanske ännu viktigare att man pratar om det! Så jag sänder en tanke till alla barnlösa som längtar, längtar, längtar och kramar mina barn lite extra under tiden.