Merde!

Bokförlaget Sekwa ger ut franskspråkig litteratur i översättning, en massa små litterära pärlor har jag märkt. Läste ut Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy igår. Den hörde kanske inte till de mest omdanade romanerna jag läst även om den tydligen var en omtalad debut i Frankrike. Faktum är att för att till fullo uppskatta den här historien borde man ha läst den på plats, på ett café i Paris, kedjerökande och full café au lait. Gärna skrikandes merde och sacrebleu! Ivrigt gestikulerande. För det är lite så man känner det när man läser den. Artonåriga Louise väntar på sin mamma på ett café. Det är scenen för berättelsen. Men eftersom hon får vänta länge så får vi små tillbakablickar av Louise liv med sin mamma, och det verkar inte ha varit någon dans på rosor. Louise mamma är ingen vanlig mamma utan en knarkande, förvirrad, egocentrisk och bohemisk mamma som gör lite som hon vill. Och det är därför Louise får vänta, länge... Den här mamman verkar skvatt galen om ni frågar mig så jag tycker inte att Louise borde vänta på henne alls utan istället fortsätta leva sitt egna liv och glömma att hon ens existerar. Men det där vet ju alla är lättare sagt än gjort. Ibland är blod tjockare än vatten helt enkelt. Och en relation är sällan enkel, det finns dubbla sidor, både bra och dåliga. Här mest dåliga i ofs så jag ger Louise en spark i baken och ropar merde! och drar några halsbloss, på ett café i Paris.