Läste två böcker på raken som handlar om andra världskriget och förintelsen. Den första var Göran Rosenbergs Augustiprisvinnande bok
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran följer i sin fars fotspår. Vad hände egentligen där i Lódz och sen i Auschwitz och i Södertälje? Hur blev livet för pappan, hur satte förintelsen sina spår? En intressant skildring ur många aspekter. Idag verkar det ganska vanligt för efterlevande judar, att söka upp det förflutna och både de som överlevde och de som inte gjorde det. Man vill kartlägga livet och se hur det var innan, under och efter det där ödesdigra krigsåren. Rosenbergs skildring bygger på eget resande och undersökande men också intervjuer av släktingar och efterlevande på olika platser. Det är intressant, tankeväckande och finstämt samtidigt som korten läggs på bordet. Han har en lite egen stil att driva historien framåt vilket kan vara svårt att komma in i men jag tycker boken är riktigt bra och den förtjänade definitivt ett Augustpris. Som så många andra berättelser jag läst får vi reda på händelser utifrån ett judiskt perspektiv.
Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson däremot, en bok som legat på "att läsa listan" i många många år, har ett annat ingångsläge. Den handlar också om andra världskriget men vi får följa en tysk ung kvinna som inte har judiskt ursprung men som likväl drabbas av kriget och alla dess följder. Hon är bara barnet när pappan förs bort till arbetsläger pga sitt aktiva medlemskap hos socialdemokraterna. Hon växer upp med sin mamma och träffar en SS-man som blir hennes stora förälskelse. Hon går emot allt vad hennes pappa trodde på och sväljer nazismen med hull och hår. Dessutom är hon kär. Men livet i Tyskland den tiden är inte okomplicerat för någon. De lever ett fattigt liv, snart finns det ingenting att äta, flyglarmen och bombningarna blir fler. Kärleken till SS-mannen Wilhelm både räddar henne och får henne att gå under. Slutligen blir hon medveten om vad som egentligen händer med judarna i koncentrationslägren. Det knäcker henne som människa men hon gör ändå allt för att överleva, det är det man gör. Kopplingarna till Sverige där hon tillbringar tid hos en familj under sin barndom och dit hon också återvänder efter kriget öppnar i alla fall mina ögon för hur det såg ut här hos oss under de åren. Synen på tyskar före och efter kriget, vad vi "inte visste" och vad vi visste. Stundtals blir liknelserna slående som när hon efter kriget, mager, blek och känslomässigt slut kommer till Sverige och möter välnärda, friska och glada och stundtals rätt okänsliga svenskar. Kontrasten är omedelbar. Det är inte så långt mellan våra länder. Just svälten ligger som en blöt filt över hela boken, att ständigt gå hungrig och ständigt försöka överleva. Jag tycker boken är oerhört bra och borde tillsammans med förintelselitteratur finnas med i historieundervisningen. Den ger oss ett annat perspektiv på kriget i Tyskland parallellt med det liv som judarna levde och försökte överleva. Samtidigt som jag läste de här böckerna driver SD sin människovidriga politik i svensk riksdag, judehatet visas öppet på gatorna i Malmö och hela världen genomsyras av antisemitism och rasism. Tänk att vi redan har glömt vad som hände! och vad som har hänt om igen efter det. Folkmordet i Rwanda, kriget i forna jugoslavien osv osv. Vi har verkligen inte lärt oss någonting. Det känns i hjärtat och samtidigt som jag vet att Sveriges neutralism är diskutabel så har den räddat oss från krig, svält och att känna denna fullständiga avgrundssmärta som många andra länder har tvingats genomlida. Det ger oss en viss skyldighet att inte stänga några gränser, att ta emot flyktingar med öppna armar och försöka ge dem det som trots allt räknas till de mänskliga rättigheterna, frihet, kärlek och an trygg plats att vara på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar