Louise Hoffsten har kommit ut med en ny bok
En näve grus. 1998 gavs den självutlämnande boken
Blues ut. Den var fylld av bitterhet och sorg och starka berättelser om hennes sjukdom MS. Den nya boken handlar också om hennes MS och livet i övrigt men är betydligt ljusare. 17 år senare är hon fortfarande igång med musik, har familj och har på något sätt accepterat att MS är något hon får leva med. Boken kan kännas aningen rörig tycker jag men det uttrycker hon själv i förordet att det här är en lite osorterad samling av hennes tankar och berättelser som vi får ta del av. Det funkar väl ändå på något sätt när man vet om det. Hon är precis som i
Blues väldigt rakt på sak och saker beskrivs utan omskrivningar. Det gillar jag, imponeras av hennes styrka att ändå klara sig igenom allting. Den är rätt tunn och går fort att läsa. Inget litterärt mästerverk men jag tror att de flesta läser den för att få reda på mer om Louise själv och MS så det spelar förmodligen inte så stor roll. Medförfattare är journalisten och författaren Lena Katarina Swanberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar