Den 1 december är det
World Aids Day och den här boken av och om Andreas Lundstedt dök upp i högen till en liten utställning.
Mitt positiva liv är hans egen berättelse och det känns som att han går all in. Droger, tillfälligt sex, turnéer, resor, karriären - allt dras fram i den här boken och kulminerar med att han "talar ut" om sin hiv-smitta i tidningen QX. Det tog honom tio år att komma till den punkten att han kunde berätta det för "alla" men det var också aningen påtvingat så frågan är om det inte hade tagit några år till ifall inte journalisterna känt vittringen av ett scoop. Hur som helst är det sorgligt att någon ska behöva gå och dra på en sån hemlighet så länge. Idag, om man får rätt medicinering, är det ingen som dör i AIDS utan det går att leva med. Annat var det på 80-talet då folk faktiskt dog till höger och vänster och det tisslades och tasslades om eventuella kändisar som kanske hade hiv. Alla kollade på Jakobs stege och kondomer delades ut till höger och vänster. Ändå var hiv och AIDS något som alltid drabbade andra, såna där liksom, bögar och narkomaner och folk i Afrika. Idag är det vanligare än folk tror i samhället, kanske för att allt fler faktiskt lever ett ganska bra liv med hiv. Det behöver inte märkas. För prata om det gör man nog fotfarande inte särskilt mycket. Men att Andreas Lundstedt faktiskt blev smittad känns heller inte särskilt otroligt efter att ha läst den här boken, snarare förvånansvärt om det
bara var hiv... Otroligt mycket lösa förbindelser, knark och resor över hela världen måste ha gjort det tusen gånger mer sannolikt att just han skulle få det. Å andra sidan, alls som behövs är en trasig kondom, eller ingen alls. Lite spännande var det allt att läsa om hans liv som verkar ha gått i 190 knyck från tonåren och framåt. Förmodligen har även Andreas Lundstedt lugnat sig och rättat sig i ledet. För att vara en partyknarkande flick/pojk/gayidol orkar man inte för evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar