Egenmäktigt förfarande

Senast ut i bokcirkeln var Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. En ganska tunn anspråkslös bok som både inledningsvis och efteråt känns just, anspråkslös. Men ändå inte. Lena Andersson har den där förmågan att sätta ord på känslor. Känslor som jag kände igen mig så vansinnigt i! Och jag är förmodligen inte ensam. De flesta av oss har nog tillbringat en tid i en liknande relation. En sån där hopplös relation där du älskar mer än den andra. Där små saker förstoras upp och tolkas på tusen olika sätt, där ensamheten och väntan parasiterar på ditt liv. Lena Andersson får till det på pricken, gång på gång. Och det kanske är det som är romanens storhet. Att den mitt i det lilla och det anspråkslösa faktiskt säger exakt det du själv skulle vilja säga. Det är kanske inte så konstigt att den vann Augustpriset för bästa roman 2013, inte så konstigt alls. En bra bok behöver inte vara en tegelstenstjock roman med snirkligt språk och en hejdundrande historia. Det här räcker så väl.