Marley och jag

På tåget hem i måndags läste jag ut Marley och jag av John Grogan. Jag trodde bara den var film men som så många gånger baseras filmen på en bok, vilket var denna :) När jag började läsa boken så kändes det som att den var skriven av en spökskrivare men det visade sig vara en journalist. Lite sådär hemtamt, mysigt och käckt skrivet liksom. Men sen när man fick följa familjen och den ivriga hunden Marleys galna upptag så blev jag faktiskt fast. Det är verkligen en enda lång kärleksbeskrivning av en hund som mot alla odds blir den allra käraste familjemedlemmen någonsin (känns det som på slutet). Filmen marknadsförs som en komedi men även om det finns många lustiga episoder är boken stundtals tragisk och på slutet ofattbart sorglig. Fast man vet att hunden Marley, precis som alla andra, till slut kommer att bli skröpplig och dö så satt jag där på tåget och snyftade bland alla affärsmän som pratade jobb och drack lättöl. Det är märkligt hur djur kan beröra oss människor, och särskilt mig som bara haft fiskar och en vattensköldpadda... Jag ska nog se filmen ändå, min senaste bittra upplevelse till trots, för jag skulle bokstavligen vilja se Marley dundra fram i livet medan dreglet flyger åt alla håll och han kraschar in i väggen eller någon person med full kraft. Jag är hopplöst kär i hunden Marley!