På egna ben

Idag var det mjölkkris hemma och det var ganska mycket barmark ute, därför struntade vi i pulkan och tog apostlahästarna till affären. Ryggsäck på såklart så vi skulle orka bära mjölken hem. Oliver knatade på ganska bra men det tog ändå en evighet innan vi kom fram. Där möter vi ett äldre par a la 70 bast som var helt begeistrade över att vi var ute och gick med ryggsäck och att Oliver gick själv! Helt fantastiskt tyckte dom. Det känns ju lite oroväckande om det har gått så långt att det blir applåder och hallelujautrop så fort ungar över 1 år går själva. Åker vi så mycket bil, vagn och annat idag med andra ord? Ja så är det nog. Men visst är det bra med vagn och pulka och i vissa fall bil till en 2.5-åring som inte är så snabb och fort blir trött. I vanliga fall tar det mig max en halvtimme att gå ner till affären, handla och gå tillbaka igen. Idag tog det oss 1 och tjugo minuter... Man får alltså inte ha bråttom!! Och det är väl det vi har idag kan jag tänka. Alltid en tid att passa och alltid på väg någonstans. Men idag struntade vi i tiden och tog det som det var. Lite segt i sista backen hem men han gick minsann vartenda steg själv. I morrn får han gå till farmor, jag vinkar adjö vid dörren, dags att stå på egna ben! nä, jag bara skojade...