Satans bygg och inredningshysteri

Tidningen Vi i villa damp ner i brevlådan här om dagen och jag läste den här artikeln om duktiga Björn från det populära teveprogrammet"äntligen hemma". Men va fan! tänkte jag efteråt. De bygger nytt hus där han jobbar i princip dygnet runt, de bor i en stuga på tomten på 27 m2 fyra personer och minsta bebisen har kolik. Men självklart avslutar Björn med den magiska meningen "Men nu så här i efterhand är det värt allting." Jag undrar om hans fru instämmer i det, hon som fick ta hand om barnet som hade kolik i sju månader medan han stod och snickrade på huset. Folk fullständigt raserar sig själva, sin hälsa, sitt förhållande, sin familj, sitt förnuft i jakten på det där satans perfekta hemmet. Jag tror jag spyr! har det inte gått lite väl långt nu? Till varje pris - ska vi inte vara lyckliga, friska, glada, älskvärda utan vi ska renovera vårt hus. Oh yeah. Och när man gör det och livet känns pest kan man inte ens erkänna det efteråt för det var SÅÅÅÅ värt det, sure... Dagens mått och standard känns bara futtigt materialistiskt och for show. Jag hatar det och önskar att livet kunde bestå av något annat. Självklart ska vi göra fint i våra hem om det får oss att må bättre, lite ironiskt bara att fler och fler tillbringar mindre och mindre tid i sina nyrenoverade hem, de drar på semester någon annanstans i stället. Jaja på måndag ska jag ringa målaren och se om han kan komma och måla om hallen. Man vill ju inte ligga efter i renoveringen...