Svensk Damtidning

Carl Jan om sin drömkväll med Carl Philip löd en av rubrikerna i Svensk Damtidning idag såg jag i kön på Ica under lunchen. Min fantasi gick genast igång på alla cylindrar och jag fantiserade om vad de egentligen gjorde under den här "drömvällen"? Jag såg Carl Jan och Carl Philip sitta och prova viner framför brasan och medan CP smuttar på ett glas Chardonnay sliter CJ upp en bag in box och ser djupt in i kameran och kör sin reklamjingel. CP kontrar då genom att börja prata konst och visar upp sitt senaste alster. CJ tar genast ner CP på jorden genom att dra ut honom i köket och svänger snabbt ihop en Bouillabaisse medan CP imponerat tittar på. Sen drar dom iväg till racingbanan och kör några varv (CP alldeles för fort som vanligt). Kvällen avslutas sittandes i jakttornet på CP´s jaktmarker i Värmland. Då ringer Ingvar Oldsberg och frågar om inte CJ kan tänka sig att gästspela i På Spåret igen och CP bränner av ett skott och missar en älg precis. Sicken kväll! Det bästa är ju också att båda heter Carl, snacka om icebreaker! Svensk Damtidning måste ju ändå vara en relik som levt kvar alldeles för länge och snart utdöende som fenomen. Men även jag (!) har faktiskt sneglat i tidningen när jag varit hos frissan eller tandläkaren. Detta ska jag icke förneka! Men nu för tiden räcker det med framsidan för att jag ska sträcka mig efter nästa tidning: Min häst, Härliga hund, Båtnytt eller Golf Digest. Vad som helst är bättre.

Foto:Magnus Fröderberg/norden.org (CJ) och Foto: Martin Olsson (CP)

Se upp i backen!

Se upp i backen! hundra hål i nacken! Eller hur var det man ropade när man var liten nu igen?? Vi åkte pulka så det stod härliga till i söndags. Stefan så mycket att han pajade vår julklappspulka... Men eftersom den är tvåsitsig finns det fortfarande en sits kvar att sitta på. :) Oliver fick också åka, men i lite mindre nerförslut och med säkerhetsbälte på. Roligt var det! Vi har en jättebra backe tvärs över fotbollsplanen bara 5 minuter från vårt hus. Men vi insåg ganska snart när vi kom upp att vi var dåliga föräldrar för de andra hade hjälm på sina barn... vi får införskaffa en liten jofa vi med helt enkelt. Men jag lovar att vi tog det försiktigt!

Vildvittrorna anfaller

Nu börjar t.o.m. jag tycka att dom skränande kajorna i flock är lite läskiga. Det känns som att man hamnar i en Hitchcockfilm med en gång när man sneddar över Stora torget eller går på Allégatan. Det är bara läskig musik som fattas. Känner mig också lite som Ronja när hon får ducka för otäcka vildvittror efter att ha fastnat hos Rumpnissarna. Fast de där vildvittrorna ser inte riktigt lika läskiga ut på film idag som de gjorde när jag var liten. Det har hänt en del med specialeffekter på senare år helt klart. Men kajorna är inte på film utan högst verkliga. Damdamdamdamdamdam... (läskig musik)

Övningskörning

Oliver gillar vår övningskörningsskylt. Det bådar gott för framtiden. Vi håller båda tummarna här hemma för att han ska vilja börja köra bil tidigare än sina föräldrar. (många tänker nog tvärtom). Men han är inte på det klara med om skylten verkligen är åt rätt håll. Ser inte bokstäverna lite konstiga ut? Det blir svårt att bokstavera.

Familjerabatt

Nu har vi utökat familje-julbadet till familjeklippning också. I söndags kom en kompis till Stefan som är frisör hem till oss (hon är frisör alltså, inte Stefan...) och klippte oss alla tre. Först ut var jag, och det gick alldeles utmärkt, näst ut var Stefan och det gick också enligt planerna. Men sen var det Olivers tur. Och han gillar INTE att klippa sig eller göra någonting som har med håret att göra. Och som smolk i bägaren så har han naturligtvis ärvt både mitt och Stefans snabbväxande hår så han ser ständigt ut som en oklippt (och osnuten) liten kille. Han protesterade med andra ord ljudligt och ålade värre än en krokodil på jakt. Men när hon väl hade börjat klippa så kändes det viktigt att avsluta det på nåt sätt, det ser så roligt ut annars. Och det gör det nu också för vi stod helt enkelt inte ut med detta drama hela vägen. Så några små tussar här och där som borde blivit klippta blev alltså inte det, men så får det vara helt enkelt. Man klarar inte hur mycket som helst, varken som barn, förälder eller frisör :) Nu funderar vi på att låta hononm bli en långhårig hippie tills han växt till sig lite, till en sisådär tjugo bast och har flyttat hemifrån. Det kanske blir mode, vem vet.

Jag klarade det!

Jag och Oliver klarade det kanske ska tilläggas. Att komma iväg till dagis och vara där 07.15 och sen hinna med bussen och vara på jobbet i alla fall 08.10. Yes! Men nästa gång får jag nog gå upp lite tidigare så att Oliver hinner vakna innan vi lämnar huset... Imorse var det knappt.

Bilar bilar bilar

På något underligt sätt som vi inte begriper älskar Oliver bilar. Hans nästa ord efter "kaka" blev "bila bila bila" vilket betyder bil, bilar eller fordon i allmänhet. Redan som liten knodd lade han ner sin bil (en sån där man sitter och sparkar sig runt med) på sidan och låtsas meka med hjulen. Vi stod bredvid och tittade förvånat på. Här talar vi två föräldrar som båda tog körkort efter 30, som aldrig har mekat med en bil i hela sitt liv och knappt haft en moppe. Vi kan verkligen INGENTING om bilar och så fick vi en unge som älskar dom! haha vilken ironi. Jag gillade inte att leka med dockor när jag var liten och tänkte att Oliver minsann skulle fostras i jämlik anda och tog därmed in min gamla docksäng till honom. Han har knappt tittat åt docksängen och än mindre dockorna. Det är "bila" som gäller. Jag har en kompis som tror sånt här är medfött, att killar gillar bilar och tjejer gillar rosa prinsessgrejer. Jag tror inte det, jag menar hur länge har vi egentligen haft bilar i världen? och hur länge har tjejer haft rosa fluffkläder? Hur kan det ha hunnit blivit medfött? Jag betvivlar detta med tanke på blindtarmar och annat som finns kvar sen stenåldern fast de idag egentligen inte fyller någon funktion. Däremot tror jag på inflytande av både det ena och andra, saker som smyger sig in utan att vi tänker på det. Hade jag t.ex. stannar lika många gånger vid bygget här ute och tittat på grävskopor om Oliver varit en tjej? Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Hur som helst spelar det ju inte så stor roll just det här med bilar, vi får väl vara glada och tacksamma om han växer upp och blir bilmekaniker och kan ta hand om sina stackars föräldrar som har tummen mitt i handen. :)

En busschaufför...

Igår kväll var det faktiskt ett sant nöje att åka buss 404 hem till Sandared. Jag satt ett tag och funderade på bussen vad det var tills jag insåg att jag hamnat på en buss med en busschaufför som visste hur man körde en buss! Och det är inte så många i dagsläget för att spä på kritiken mot Västtrafik... De flesta chaufförer måste ha hittat sitt körkort under en sten i skogen... Men här gled buss 404 följsamt fram genom Borås och jag kunde kliva av utan att ha mått illa en enda gång, hurra! Man får vara glad för småsaker här i livet. :) Och när jag kom hem stod maten på bordet och sen hade Stefan köpt semlor! Kvällen var räddad.

Dagisbacillerna anfaller

Idag skulle ha blivit Olivers första "riktiga dag" på dagis efter inskolningen. Men jag var tvungen att ringa honom sjuk i morse. Och jag misstänkter att alla på jobbet just nu säger, vad var det vi sa! hehe Dagisbacillerna kom ikapp fortare än vi trodde. Men han mår redan mycket bättre så det blir säkert bra.

Aj aj aj

Jag var nog lite för snabb i mitt triumferande över icke existerande träningsvärk igår... Karin sa att det alltid kommer dagen efter. Hon hade rätt...

Ett mirakel!

Jag vet ju att definitionen för ett mirakel kanske inte riktigt stämmer in på det som hände igår men ni som känner mig lite bättre förstår nog vad jag menar. Jag, Lena Holmberg, köpte ett friskis och svettiskort och var på ett pass i Sandareds gympahall igår, och jag överlevde! Visserligen totalt utmattad och jag erkänner att jag fuskade lite ibland när det var armhävningar men annars så klarade jag det! Nu gäller det bara att fortsätta... Det bästa av allt måste ju ändå vara att idag har jag ingen träningsvärk att tala om, det var ingen som behövde knuffa mig ur sängen i morse. Undrens tid är ännu inte förbi. :)

Mardrömmarnas trädgård...

Det märkligaste barnprogrammet som går på Barnkanalen just nu måste vara I drömmarnas trädgård. Ett program fullt med konstiga figurer i pastellfärger som piper och squeekar istället för pratar och heter larviga saker som Igglepiggle, Makka Pakka och Upsy Daisy... Jag blir tokig när det här progammet kommer på för det är så oerhört bizarrt och berättarrösten upprepar allting tusen gånger. Så döm om min förvåning när jag, efter en snabb googling, ser att den fått nästan enbart positiva omdömen från både press och föräldrar. Jag fattar uppenbarligen inte grejen. :) En som gillar det i all fall är Oliver, han sitter som klistrad framför teven när det går på. Och barnprogram kanske ska vara just det - till för barn :)

Bilden är lånad från svt.

Läst...

Nu har jag läst igen. :) Lite gott och blandat. För ett tag sen läste jag Livets aviga och räta av Kate Jacobs. En chic lit med lite livsvisdom inslängd mellan maskorna skulle man kanske kunna kalla den... Den handlade om ett gäng damer (unga och gamla) som träffas i en stickbutik och stickar olika saker tillsammans och naturligtvis ingår att diskutera livets alla problem. Lite småmysig, stundtals rolig och även sorglig, lite som livet är i allmänhet. Slutet blev lite märkligt men å andra sidan kanske det var lika bra det. Sen har jag läst en jobbig bok, En dag ska jag berätta om mamma skriven av journalisten Karin Thunberg. En utlämnande bok som handlar om skam och kärlek och grävande i det förflutna. Karin Thunberg hade en mamma som slutade sina dagar som psykiskt sjuk, hon samlade på sopor i hemmet och hade en massa andra konstigheter för sig. Där emellan fungerade hon fullständigt normalt och var ju en mamma, precis som andra mammor. Ganska tung läsning men skriven med mycket kärlek och den är läsvärd! Sen föll jag för deckarfrestelsen igen och klämde pappas juklapp Tröstaren av Karin Wahlberg. Som för övrigt har en rätt cool hemsida. Som vanligt är det kriminalkommisarien Claes Claesson och hans sambo överläkaren Veronika Lundborg som har huvudrollerna och driver handlingen framåt. Jag gillar Karin Wahlbergs deckare och följer ivrigt historien bakom ovan nämnda par. Sist ut var Flickorna i Riyadh av Rajaa Alsanea. Den gillade jag starkt. Kanske för att denna värld är helt okänd för mig och det är intressant att följa några unga tjejers väg genom livet i Saudiarabien med omnejd. Upplägget i boken var också ganska kul, en tjej (inte nödvändigtvis en av dem det skrivs om) startar en e-postlista och skickar varje fredag ut ett mail innehållande historier om fyra tjejkompisar från Riyadh. Spännande och intressant att få veta lite vad som döljer sig bakom dessa abayor. Åtminstone jag blev sugen på att få veta mer! Tydligen skapade den här boken ett visst rabalder i Saudiarabien när den kom ut men författaren lyckades ändå få den publicerad utan censur.

Dagens promenad och dagis

Jag lånar Kakans koncept idag...
Tid: 45 min

Sträcka: Lite osäker, men en bra bit av terrängbanan i Sandared i alla fall

Väder: 10 minusgrader och vindstilla, solen lyser genom träden, ljuvligt.

I-poden: ingenting eftersom jag inte har någon...

Idag vinkade jag adjö till Oliver på dagis redan efter 10 minuter och han brydde sig som vanligt inte nämnvärt... Sen hade jag en massa tid över och passade på att ta en långpromenad i det härliga men kalla vädret. Det blir inte så ofta annars, det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem och har jag tur så är det fint väder just en onsdag när jag är hemma. När jag kom tillbaka till dagiset fick jag sitta i farstun några minuter medan Oliver hade fruktstund. De tyckte att det gick så bra så det inte fanns någon anledning att störa. Sen skulle vi gå hem. Att jag plötsligt dök upp igen som gumman i lådan var väl inte jättepopulärt, det såg jag på Olivers min. haha Men det var dags för vila för de andra barnen så vi började operation påklädning vilket man inte skojar bort så här i vintertider... och så vinkade vi adjö och kastade en och annan slängpuss på vägen. Att det hela är så odramatiskt från Olivers sida är ju naturligtvis jättebra och jag trodde nog inget annat heller, han är ett av de o-mammigaste och o-pappigaste barn jag vet och det har aldrig varit något problem förut. Men i hemlighet önskar jag ju ibland att han bara nån enstaka gång ville kasta sig runt halsen på mig och yla maaaaaaaaaaaaamma och vägra och släppa. Men hittills har det aldrig hänt... samtidigt är det oerhört skönt att allt funkar så bra och är just odramatiskt, han vet att vi kommer tillbaka, det är inte mycket mer med det. Han har skoj under tiden och har andra att ty sig till, precis så det ska vara. Än så länge har det ju varit så korta stunder också, det kanske blir annorlunda när det är mer på "allvar". Alla kan ju ha en dålig dag t.ex. barn likaväl som vuxna. Då kanske mamma och pappa ligger lite på plussidan i alla fall :)

Julen är slut!

Igår var det tjugondag Knut och julen kastades ut. I alla fall hemma hos oss! Allt skulle bort, inte ens stjärnorna och ljusstakarna i våra fönster fick vara kvar... Stefan var stenhård, allt skulle bort! Jaja inte mycket att göra åt det. Lilla Knut själv gjorde sitt bästa för att packa upp alla saker vi packade ner och förstod nog inte riktigt det här med att julgranen helt plötsligt skulle strippas och kastas ut! Why? men sen hjälpte han snällt åt att samla ihop alla barr som var kvar på golvet (vilket inte var många i år för vi hade verkligen hittat en förstklassig gran, både utseendemässigt och vad gäller hållbarhet) och sen var det inte mer med det. Idag känns det rätt skönt att slippa stirra på julgardiner, tomtar och tjafs. Men jag saknar ljusen... snyft. Men nu har det ju vänt och jag såg idag att påskliljorna redan är på väg upp genom rabatten. Vips så är det vår! Idag har jag även varit med Oliver på dagis vilket var spännande. Jag märkte med en gång att han redan kände sig hemma där för så fort han fått av sig ytterkläderna så rusade han in och började leka. Det är nog kul att få träffa lite jämnåriga istället för att dras med sina gamla föräldrar dagarna i ända. haha

Jag har en dagisunge!

Idag var det dags, den dagen som jag på nåt sätt hela tiden trodde låg lååååååååååångt fram i tiden. Det var dags för Oliver att börja på dagis. Men ni som haft inskolning vet ju att det första dagarna handlar om en halvtimme till en timme, så mer dramatiskt än så är det alltså inte än. Idag och imorgon är det Stefans tur att ha hand om inskolningen och idag hade det tydligen gått väldigt bra, fattas bara annat. En liten kille som kommer in och direkt blir kramad av en liten tjej, snälla fröknar som visar runt och sen tusen och miljarder leksaker och madrasser och annat. Snacka om lajbans! Den stora frågan är nu om han kommer att tycka det är lika lajbans att sen bli lämnad där utan sina föräldrar, och vara på dagis en hel dag! Förmodligen klarar han det mycket bättre än just dessa föräldrar... :)

Aldrig nöjd

Jag har läst Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma. Det verkar råda lite delade meningar om det här är en väckarklocka till gnälliga småbarnsföräldrar som har allt, eller om det bara är en "låt mig skriva dig på näsan hur det ska vara-bok". Hur som helst så håller jag med henne i bokens huvudtes, nämligen att det är ett sabla gnäll över det mesta idag, särskilt medeklass-småbarnsföräldrar som i princip har allt de behöver och lite till. De är mest gnälliga enligt Hanne, och kanske enligt mig med... Men vad beror detta på? Om man jämför med hur våra mormödrar fick slita med 7 barn, hushåll utan el kanske, lantbruket och sysslorna där och sen ojämställdhetens blinkande neonskylt på det. Om man jämför med hur vi har det idag med engångsblöjor, tvättmaskin, dagis, hus med trädgård, stora bilar, modern barnvagn, burkmat etc. Då känns livet rätt enkelt nu för tiden, eller hur? Men jag tror inte det är däri problemet ligger, det är nog att vi aldrig är nöjda över någonting. Sån är jag i alla fall. Hur bra jag än har det så är det alltid någonting jag inte är nöjd över. Även om det var kämpigt förr var det nog lättare att känna sig nöjd inbillar jag mig, efter en hård dags arbete när alla ungar är matade, tvättade och i säng, potatisen är satt på åkern, det är diskat i köket, man kanske kan sätta sig ner i gungstolen och koppla av lite framför vedspisen. Då kan man känna sig nöjd över sin dag. Nu för tiden så är det så mycket saker som man inte hinner med som ligger och skvalpar i bakhuvdet. För varje respektabel familj måste ju renovera badrummet och köket vart tredje år och där emellan snickra en veranda eller två, sen ska man ju åka på en skidresa och en solsemester och däremellan hälsa på släkt och vänner över hela landet, man ska hinna storhandla, shoppa barnkläder och prylar och tusen andra grejer samtidigt som man helst ska storstäda, tvätta bilen, hålla ordning i garaget, frosta av frysen och ordna en massa hippa middagar och fester och gå på andras. Och släng även in var sitt heltidsarbete för båda vuxna och xxx antal aktiviteter för ungarna på fritiden. Ja, det är ju inte så lätt att känna sig nöjd över allt detta när man inser att det inte finns tid för att göra ens hälften. Så om man bara kunde komma på ett sätt att vara nöjd med det man har och orkar/hinner med så vore nog problemet löst. Men alla dessa förväntningar som ställs från media, vänner, samhället. De kan ta kål på vem som helst! Varför måste man göra alla dessa saker? och ha alla dessa prylar? Vem har bestämt det? Men som ett litet nyårslöfte till mig själv ska jag jobba hårt på att bara vara och även vara nöjd med det. Så det så!

Läst...

Man hittar en del konstigheter i Läslusthyllan hos oss på bibblan. Min senast lästa bok plockade jag därifrån, Allt ligger samlat av Hans Gunnarsson. Ett märkligt relationsdrama om några grannar som egentligen inte känner varandra så bra men får för sig att äta middag ihop en kväll. Allt kan hända... Från den hyllan tog jag även Stinas möten, där journalisten Stina Lundberg Dabrowski berättar om några utvalda intervjuer hon har haft (med kändisar förstås). Allt från politiker till popstjärnor avhandlas. Ganska kul att få höra om omständigheterna kring varje intervju och om det blev som hon hade tänkt sig, och fram för allt om personen ifråga var som hon tänkte sig innan. Lite härlig semesterläsning. Sen har jag äntligen, ÄNTLIGEN läst ut Sofies värld av Jostein Gaarder. Jag trodde ett tag att jag var den enda i hela världshistorien som inte hade läst den och misstänkte att jag kanske var för gammal för det dessutom. Men det går nog bra att läsa den i vuxen ålder också kan jag konstatera så här efteråt, men så svindlande bra som jag trodde att den skulle vara var den inte. Lite irriterande präktigt språk ibland men om man bortser från det så är det ju verkligen en gedigen filosofilektion man får. Men det tröttnade jag på efter ett tag och blev, som någon annan sa, mer nyfiken på själva historien bakom Sofie, Hilde och Alberto Knox? Hur skulle det hela sluta? Nu vet jag det och är glad att jag slipper se den där tegelstenen drällandes på nattduksbordet vareviga kväll...

Jag vill ha en egen måne

Så här dramatisk såg himlen ut när det började skymma på nyårsdagen och vi var nere och grillade korv vid sjön. Isen låg blank och fin och det var många ute och åkte skridskor denna dag. Det var även många som grillade korv för varenda korvbröd var slut i affären, men det går ju lika bra med selleri :) Jag hoppas att ingen gick genom isen någonstans för det var som sagt var fullt med folk överallt även om det ju är långt ifrån säkert att isen håller överallt. Varje år är det samma historia, folk ger sig av på långfärdsåkning ensamma och försvinner för alltid. Fast man behöver inte ens ge sig ut särskilt långt, eller ensam heller för den delen. Men det är oftast lättare att ta sig iland igen om man är två. När vi var ute och åkte så verkade det inte vara någon fara men isen gör ibland ett sånt där märkligt ljud, en blandning mellan ett knakande och sjungande läte, lite övernaturligt. Jag hoppas isen håller.

Så många böcker, så lite tid...

Jag fick den här boken i julklapp och måste nu ta tjänstledigt nåt år från jobbet för att hinna läsa alla dom här böckerna :) Jag upptäckte när jag kikade i registret längst fram att jag faktiskt har läst en hel del men det är tillräckligt många kvar för att jag inte lär hinna göra så mycket annat... och sen är det alla andra böcker jag vill läsa på eget bevåg också, när ska man hinna med dom?? Så många böcker, så lite tid...