Skynda skynda

Ja kanske ska det här bli semestern när vi inte skyndar så mycket, tänker för mycket på saker som borde göras, borde ses, borde inses. Ja typ som när man var liten. När sommarlovet kändes sådär oäääääääääändligt långt, nästan som en evighet. Det fanns ingen tanke på att det skulle ta slut, åtminstone inte när det precis hade börjat. Ändlösa dagar med Kalle Anka i våningssängen, heldagar på Klippudden i baddräkt med mariekex och saft i termos, långa promenader i skogen för att plocka bär eller blommor. Ja det låter ju idylliskt och det var så det var. Då ja, nu börjar jag räkna ner redan första semesterdagen, jag har ju "bara" fem veckor, ENDAST FEM VECKOR! som snart är slut, så känns det, varje sommar som vuxen. Tragiskt. Det känns som Helvetesgapet eller Glupafallet mellan barn och vuxen. Vi ser så olika på tiden. Men i år ska jag försöka att göra allt det där, ta dagen som den kommer och leka mer med barnen, låta saker ta tid. Skjuta måsten och görande åt sidan och känna att jag efter semestern har haft det otroligt skönt. Det är fult att skynda säger Skalman, och jag tror att han har rätt.

Egenmäktigt förfarande

Senast ut i bokcirkeln var Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. En ganska tunn anspråkslös bok som både inledningsvis och efteråt känns just, anspråkslös. Men ändå inte. Lena Andersson har den där förmågan att sätta ord på känslor. Känslor som jag kände igen mig så vansinnigt i! Och jag är förmodligen inte ensam. De flesta av oss har nog tillbringat en tid i en liknande relation. En sån där hopplös relation där du älskar mer än den andra. Där små saker förstoras upp och tolkas på tusen olika sätt, där ensamheten och väntan parasiterar på ditt liv. Lena Andersson får till det på pricken, gång på gång. Och det kanske är det som är romanens storhet. Att den mitt i det lilla och det anspråkslösa faktiskt säger exakt det du själv skulle vilja säga. Det är kanske inte så konstigt att den vann Augustpriset för bästa roman 2013, inte så konstigt alls. En bra bok behöver inte vara en tegelstenstjock roman med snirkligt språk och en hejdundrande historia. Det här räcker så väl.

En storslagen roman

Philipp Meyers Sonen  har legat och gottat till sig bredvid sängen ett bra tag. Men nu har jag precis läst ut den och det var en riktigt bra släktkrönika. Författaren Philipp Meyer debuterade med American Rust 2009 (den har jag inte läst)  men denna, hans andra roman, är den första på svenska. Och vilken roman sen! Det var länge sen jag läste något så välskrivet och drivande och bra. Jag är ju lite svag för den amerikanska västern och skildringar av indianliv så det gjorde väl sitt till. Boken varvar kapitel med tre personer ur ett släktträd, tre personer som lever mestadels under olika tidsepoker men arvet spelar stor roll för berättelsen och deras agerande. Jag gillar greppet att blanda dessa personers egna berättelser eftersom de trots sitt arv är så olika. Eli McCullough blir som trettonåring bortförd av comancher och lever ett decennium med indianer och allt vad det innebär, Peter McCullough är son till Eli och passar egentligen inte in i familjen, Jeannie McCullough är sondotter till Peter och är vid ung ålder storslagen oljemagnat. Jag lärde mig mycket från alla tre men längtade mest efter Elis kapitel. Jag är verkligen en sucker för indianromantik men här var det faktiskt inte mycket romantik inblandat. Snarare en krass verklighet och en rättfram redogörelse för hur det verkligen var att leva som indian vid den här tidpunkten. Naket, ärligt och brutalt. Det var ett ganska hårt liv präglat av naturen och om man vill kan man bara läsa kapitlet om bisonoxen och fascineras och imponeras över hur de tog till vara varenda liten millimeter av bison och använde till ALLT, de kunde det här med återvinning och ordet slösa fanns nog inte i vokabuläret. Det var också intressant att läsa om oljeindustrin och hur allt fungerande på en ranch. Man har ju sett Dallas ;) Ja ordet storslagen kan lätt bli en klyscha men är det någon roman som förtjänar detta epitet så är det denna, Sonen är en storslagen släkthistoria som det känns sorgset att lägga ifrån sig.