Romaner om andra världskriget

Det finns många romaner som är skrivna om andra världskriget. De som enligt mig engagerar mest är de romaner där man får följa en eller flera personers öden och får en inblick i hur det var att leva under den här perioden. I bokcirkeln sist läste vi Danny Wattins bok Herr Isakowitz skatt. Det som jag framförallt gillade med den var att författaren mixade generationer som ger sig ut på en resa i dagens Europa. En far, en son och en farfar. Det är en självbiografisk bok där författaren vill berätta en bit historia, hans historia. För även om det berättas saker som han själv aldrig varit med om så är det länkat till honom genom familjen. Många gamla släktingar och platser flimrar förbi och alla ger sin pusselbit till historien. Välskriven, lättläst och intressant. Tydligen kan man faktiskt skriva hur många romaner som helst inom det här ämnet, för den ena är inte den andra lik.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Jag läste ut en kort pocketbok, Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski som utspelar sig i Quebec under en isstorm som ödelägger staden de bor i. En liten killes föräldrar ska separera och han önskar att himlen kunde hjälpa honom att få dem att bli ihop igen. Det sätter igång isstormen (tror han) och en rad händelser sker under några dagar. En rätt lågmäld men skön story som gick snabbt att läsa. Jag funderade på om det här forskningsprojektet som är med i bokens titel hade någon grund och snubblade över detta som ändå bevisar hur mycket temperaturändringar i vattnet påverkar fiskar och andra djurarter. På den här sidan fanns en hel del roliga forskningsupptäckter om djur och natur!


Simma lugnt gäller inte i Arktis
[2013-11-22] Fisk som har förmåga att leva i flera havsmiljöer klarar bättre av klimatförändringen jämfört med de fiskar som bara rör sig en miljö. Det visar studier av forskare från Göteborgs universitet som publicerats i vetenskapliga tidskrifterna Polar Biology och Plos one. I Arktis syns klimatförändringens konsekvenser mycket tydligare än i andra delar av världen. Vattentemperaturen i det arktiska havet har till exempel ökat flera grader under de senaste åren och därför har flera fiskarter redan ändrat sitt geografiska utbredningsområde. Sommaren 2009 åkte 16 forskare från Göteborgs universitet på expedition till Grönland för att studera klimatförändringens inverkan på fiskarter i Arktis. Resultat visar på att de pågående klimatförändringarna påverkar närbesläktade fiskar olika. Klimatförändringen kommer troligtvis att få stor inverkan på den framtida artsammansättningen i den arktiska fiskfaunan, enligt forskarna. I forskningsstudierna ingick Arktisk grentaggig simpa som bara finns i Arktis, Arktisk simpa som även har en något mer sydlig utbredning, samt Rötsimpa som finns både i Arktis och längst Europas västkust och Nordamerikas östkust.

Källa: Sundweb Online

Kvinnan i svart

Har läst Kvinnan i svart, en klassisk spökhistoria fast skriven idag. Författare är Susan Hill och boken har kallats en "viktoriansk skräckis" och  påminner en hel del om en annan klassisk spökhistoria av Henry James - När skruven dras åt. Den har jag recenserat här. Påfallande lika bokomslag också, de påminner om varandra på olika sätt. Båda bygger på en gammal berättartradition, man samlas runt brasan och drar skräckisar. Och greppet funkar rätt bra för det ger ju en viss tyngd åt berättelsen att någon har berättat detta! (även om det är fiktivt). Kvinnan i svart är inte särskilt lång och det märks att författaren har vägt orden på guldvåg. Trots ganska gedigna miljöbeskrivningar så känns ingenting direkt onödigt. Allting behövs. Stämningen byggs upp och berättelsen tar form. Egentligen är ju ingenting särskilt läskigt men när det kommer till klassiska spökhistorier så är det just stämningen som är viktig. Man ska känna att man är där i dimman och hör konstiga ljud och känner hjärtat banka. Den här romanen är snabbläst så det finns egentligen ingen anledning att inte läsa den :)

Satans bygg och inredningshysteri

Tidningen Vi i villa damp ner i brevlådan här om dagen och jag läste den här artikeln om duktiga Björn från det populära teveprogrammet"äntligen hemma". Men va fan! tänkte jag efteråt. De bygger nytt hus där han jobbar i princip dygnet runt, de bor i en stuga på tomten på 27 m2 fyra personer och minsta bebisen har kolik. Men självklart avslutar Björn med den magiska meningen "Men nu så här i efterhand är det värt allting." Jag undrar om hans fru instämmer i det, hon som fick ta hand om barnet som hade kolik i sju månader medan han stod och snickrade på huset. Folk fullständigt raserar sig själva, sin hälsa, sitt förhållande, sin familj, sitt förnuft i jakten på det där satans perfekta hemmet. Jag tror jag spyr! har det inte gått lite väl långt nu? Till varje pris - ska vi inte vara lyckliga, friska, glada, älskvärda utan vi ska renovera vårt hus. Oh yeah. Och när man gör det och livet känns pest kan man inte ens erkänna det efteråt för det var SÅÅÅÅ värt det, sure... Dagens mått och standard känns bara futtigt materialistiskt och for show. Jag hatar det och önskar att livet kunde bestå av något annat. Självklart ska vi göra fint i våra hem om det får oss att må bättre, lite ironiskt bara att fler och fler tillbringar mindre och mindre tid i sina nyrenoverade hem, de drar på semester någon annanstans i stället. Jaja på måndag ska jag ringa målaren och se om han kan komma och måla om hallen. Man vill ju inte ligga efter i renoveringen...

Gnisselzonen

Efter det tog jag tag i Gnisselzonen av Anna Hallen. Den lät lovande eftersom det handlar om att känna sig sjuk, håglös, har koncentrationsproblem och värk, svårt att sova, magen krånglar. Men där sjukvården inte hittar några "konkreta" fel. Du får ingen diagnos, får ingen behandling och får du någon så är det punktinsatser med medicin som behandlar symptomen, inte tar tag i varför det egentligen är på det här sättet, varför din kropp reagerar som den gör. Mycket intressant och det är en oerhört välskriven bok som jag läste med stor entusiasm i början. Efter ett tag insåg jag att man nästan måste vara läkarstudent för att kunna ta till sig all information om kroppen och hur allt fungerar, all massiv information som bara väller ut från sidorna. Efter tag började jag skumma lite, det gick helt enkelt inte att greppa allt. Hon beskriver det ändå väldigt pedagogiskt men kanske har det just med avsaknaden av den där koncentrationen att göra... Det blev för tufft. Anna Hallen som är hälsocoach ,bland annat, ska ha all heder över att ha skrivit den här boken för den innehåller otroligt mycket bra information, även om den är svårsmält. Och jag fick en hel del tips och tänker nu testa lite glutenfri kost (vad än Livsmedelsverket säger om det) och jag kände mig helt klart inspirerad att fundera lite mer om hur allt i kroppen hänger ihop och tänka lite alternativt. Gnisselzonen är en bra avspark om man vill förändra sitt liv lite men räkna inte med att orka läsa vartenda ord i hela boken...

Halvdan

Läste en pocket, Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson. Den var väl okej men inte så mycket mer. Har fått en överdos av såna här svenska relationsdramer där huvudpersonen (alltid en kvinna) på något sätt får ärva/tag i på något sätt ett sommarhus/lägenhet/restaurang etc och så börjar de hon alternativt liv. Det är väl fine men oftast så tänker jag på hur många som verkligen får chansen att göra en sådan sak? 0.01% kanske... det behöver ju inte betyda att det faktiskt aldrig händer men jag tänker bara på alla (kvinnor?) som läser de här böckerna och längtar bort till det där nya spännande alternativa livet, vad händer med dem? I det här fallet blir det bokstavligen ett alternativt liv också eftersom Amanda, huvudpersonen, skaffar sig ett annat liv i stan medan hennes familj hemma i förorten fortfarande tror att hon reser till ett jobb utomlands i veckorna medan hon egentligen ligger med en toyboy och lagar och säljer kläder på en second hand. Vem som egentligen blir lurad i den här historien är lite oklart men jag tar det hela med en axelryckning.

Ett gäng med böcker

Oj det har visst gått några veckor, ingenting har jag skrivit. Det blir så när man går från härligt soffhäng till jobb och vardagshäng. Jag har i alla fall läst lite mer även efter sommaren, bland annat den fantastiska Donna Tartt! Även om Steglitsan inte överträffar hennes mästerverk den hemliga historien är den klart läsvärd! Min enda invändning i stort sett är nog att den är för lång, nästan 800 sidor, och alla sidor fyller inte sin funktion. Den kunde ha kortats ner en bra bit och jag tror historien hade gynnats av det. Besattheten av målningen Steglitsan av den holländska konstnären Carel Fabritius och dess vindlande väg genom nutidens USA var fascinerande. Även om inledningen är ganska hemsk så är den hemsk på ett ganska rationellt och inte så känslosamt sätt eller hur jag nu ska förklara det. Theo förlorar sin mamma i en terroristattack på ett av New Yorks museum. Det är upptakten till en annorlunda historia som definitivt ger mersmak. Kan hon inte genast skriva en bok till? :) Fjärilseffekten av Karin Alvtegen är en annan tänkvärd bok som nystar upp historien bakifrån. Vad är det för händelser som vävs ihop som i slutändan resulterar i en olycka? Många trådar vävs samman och eftersom jag är en sucker för böcker där kapitel varvas mellan de olika huvudkaraktärerna gillade jag verkligen den här. Det är bitvis ganska tuff läsning men boken har en positiv effekt. Karin Alvtegen är inte den som duckar för tuffa ämnen, det ser man bara på hennes övriga böcker som tex Skam, Svek, Skuld m.fl. Dessutom skriver hon väldigt bra, det flyter bra. Sist ut var Alfabethuset, en roman som utspelar sig både under andra världskriget och sen ca 30 år senare. Jussi Adler Olsen har ju levererat en fantastisk svit av deckare om avdelning Q men det här är något helt annat. Men lika spännande! sjukt spännande och obehagligt. Men det gäller första delen av boken för sen tycker jag att den spårar ur ganska rejält. Historien blir allt för osannolik och invecklad och saker och ting beskrivs i detalj. När upplösningen väl kommer har jag tappat sugen och vill mest att boken ska ta slut fortare än den gör. Synd eftersom jag fullkomligt älskar författarens böcker om Carl och Assad som träter med varann i källaren där avdelning Q håller till. Synd också för att första delen av den här boken är oerhört bra beskriven och verkligen håller en på sträckbänken. Mentalsjukhuset där det mesta utspelar sig ger mig rysningar bara jag tänker på det.

Dags för vardagsliv igen

Tio böcker under sommarsemestern blev det. Inte så illa ändå, för nån som aldrig har tid att läsa :) Men jag har tagit mig tid, lite här och lite där. Nu hoppas jag att jag tar mig tid och orkar läsa på kvällarna också (om jag inte ser Sherlock vill säga). Nu när vardagslivet börjar igen. Imorgon är det dags, Stefans semester är slut, dags att lämna ungar på dagis och fritids/skola och sig själv på jobbet. Jag har ju tjuvstartat redan genom att ha jobbat en vecka men när man bara har sig själv att tänka på går det ganska smidigt. Imorgon kommer stora testet. Ska alla komma upp i tid? ska alla grejer komma med till respektive ställe? ska jag komma ihåg att svänga av i Sjömarken och inte köra rakt fram i egna tankar (har hänt). Vi får se. Hur som helst har det varit en härlig sommar, en sommar som aldrig säger nej :) Varmt, många bad, mycket grillande, många getingar (mindre bra), lite för varmt på ovanvåningen... mycket glass, mycket flädersaft, många utflykter, många sovmorgnar, många kortbyxor och kjolar, många linnen och minnen. Ja life is sweet. Hoppas att allting sitter kvar i kroppen under hösten, att batterierna är laddade med solenergi så att allting rullar på. Vardagen hör trots allt till livet även om semestern är en sorts härlig fristad, mitt i sommaren. Och i år var konstigt nog 5 veckor alldeles för lite...

Deckare med Lincoln Rhyme

Fick låna en deckare skriven av Jeffery Deaver av en kompis. Har aldrig läst något av honom även om han har skrivit mängder med böcker, men sommaren innebär ju deckarläsning (bland annat) så jag satte igång. Mannen som försvann är en gåtfull historia om en magiker som ständigt gäckar polisen genom sina försvinnande och ologiska (?) val av offer. Men den förlamade kriminalteknikern Lincoln Rhyme tar tag i saken med sin kompanjon, Amelia Sachs. Lincoln Rhyme använder allt annat än gåtfulla metoder då han alltid förlitar sig på tekniska bevis. Han är nästan slav under tekniken och gillar inte hokus pokus. De löser fallet såklart och själva upplösningen kommer alldeles för tidigt på slutet för att man ska förstå att det faktiskt inte är slut - än. Mer saker händer. Så visar det sig vara i varje bok för jag lånade sen och läste raskt två deckare till av denna Deaver. Bra deckare helt enkelt. Så efter Tid att dö och Stenapan så kände jag att jag nog ska ge mig i kast med I samlarens spår (the Bone collector) som är den första boken om denna kryptiska kriminaltekniker. Den filmatiserades även med Denzel Washington och Angelina Jolie och det var åratal jag såg den. (1999)

Klantskalle

Mitt rätta jag av Pernilla Glaser handlar om en klantskalle. Det är väl så man bäst kan beskriva huvudkaraktären Nicke. Han är en sån där jobbig osympatisk typ som ständigt och jämt klantar till det för sig. Han tar dessutom aldrig ansvar för sina handlingar utan tycker mest att världen och alla däri är emot honom. Han är ju värd så mycket bättre! Att läsa om en sån person suger musten ur en och gör en bara förbannad. Han är ett riktigt svin och det finns ingenting som kan ändra på det. Inte ens slutet ändrar på det och jag vet inte om det är författaren Pernilla Glasers mening att liksom låta romanen sluta lite tvetydigt. Är Nicke på väg att faktiskt ta tag i sitt liv, att bli en bättre människa? Ärligt talat så skiter jag i vilket för han är verkligen ett as. Pernilla Glasers böcker (de som jag har läst) är ganska pladdriga och hon kör ett pratigt språk med mycket slang och i den här boken märks det att hon försökt anamma just Nickes typ av språk, lite halvgrabbigt, slangigt och komiskt. Det lyckas hon ganska bra med, hon förstärker Nickes karaktär (som idiot) och det känns verkligen som en roman som nån ung kille skulle ha kunnat skriva. Jag tror hon skriver bättre manus och vet ju att hon skrivit till en film men borde satsa på teve! Där tror jag hennes stil kommer mer till sin rätt. I romanerna glöms liksom ämnet nästan bort av allt plidder pladder men jag tror att hon skulle vara lysande som manusförfattare till svenska teveserier.

Längtan bor i mina steg

I år tipsade vi om biografier inför sommaren på jobbet. Då passade jag på att sno med mig den här hem (jag lånade den alltså :)) Längtan bor i mina steg av Klara Zimmergren. Tema barnlöshet är ju ingen nyhet i sig men i det här fallet lite sensationellt att en så offentlig person berättar så naket och ärligt om vad det faktiskt innebär. Allt jobb, känslor, vånda och det som hör till. Jag tror att det är svårt att till fullo förstå hur känslorna rör runt i kroppen och sinnet när man står inför det faktum att det här med barn inte visade sig vara något man fixar med en fingerknäppning. Medans de flesta inte ens behöver anstränga sig utan det "bara blir" så finns det (fler och fler) som får kämpa till sista droppen att få till det där älskade barnet. Jag tycker det är strongt av Klara att skriva en sån här bok just för att hon inte räds att skriva direkt från hjärtat. Så här är det, detaljer, tankar och känslor bildar en bok om ämnet. En personlig berättelse. Men den här boken handlar inte bara om barn och barnlöshet, den handlar även om hundar. Kärleken till ett djur som är så stark att den överskuggar det mesta. Efter att ha läst Klaras bok blev jag grymt sugen på att skaffa hund. Synd bara att jag är allergisk. Men det kanske går att ändra på i framtiden, för till skillnad från det här med barn så är hundar något man faktiskt kan "skaffa" lite när som. Det slutade ju bra för Klara till slut, hon fick det där efterlängtade barnet men kanske på ett annat sätt än hon hade tänkt från början. Och hund tror jag är något som hon alltid kommer att ha.

Underhållande eller bara manschauvinism?

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman kom med på ett hörn från Adlibris. Jag har läst En man som heter Ove och otaliga Backman-krönikor i Vi föräldrar. Jag gillade En man som heter Ove, den var både kul, träffande och sorglig. En bra bok helt enkelt. Jag fnissade rätt mycket åt Backmans krönikor i Vi föräldrar, mest för att det var så befriande med ett manligt, barnsligt och stundtals idiotiskt perspektiv gentemot alla prettomammor som sådär läskigt instinktivt visste precis hur man gjorde med allting från blöjeksem till exakt rätt outfit (lager på lager) när det är minusgrader ute. Jäjä sånt tröttnar man ju liksom på, det får man nog av i övrigt. Därför var Fredrik Backman en frisk fläkt på "snacka om barn"-sidan. Bara en sån sak som att erkänna att "jag gillar inte automatiskt andra barn bara för att jag själv fått barn, jag gillar MINA barn". hehe Men Saker som min son behöver veta om världen känns som en bok som han skulle kunnat hoppa över att skriva. Här blir det mesta bara lite för mycket, och även om man skrattar lite ibland känns det mest tragiskt att han envisas med att älska att framhålla sin absoluta oduglighet som make och pappa. Så himla crazy kan det bara inte vara. I så fall undrar man ju varför han inte fortfarande är singel... Så ska man hoppa över en bok av Backman så är det nog den här. My opinion.

Våga vara annorlunda

Även om jag aldrig tycker att jag har tid att bara sitta/ligga/stå och läsa så verkar jag hinna det ändå för här avlöser böckerna varann och sommaren har bara börjat. Jag har läst Emma Hambergs Rosengädda nästa! Jag gillar Emma Hamberg och jag gillar hennes böcker. De är ofta sådär skönt avslappnade, knasiga och på pricken i många avseenden. Men det här var faktiskt inte hennes bästa. Hon går alltid all in vad gäller rollkaraktärer vilket både kan vara på gott och på ont, mest gott. Hon vågar visa att vi alla är olika eller annorlunda. Detta ord som plötsligt sätter en prägel på en person. Ofta betraktas det som dåligt. Och det är ju naturligtvis helt befängt. Det är något som Emma vill ändra på, hennes böcker är alltid fulla av knasiga, roliga, tragiska, skumma, sköna, bra och just annorlunda personer. Det är lite så vi är helt enkelt, olika. Och annorlunda. Alla här i homogena copy-cat - Sandared - look alikes borde kanske läsa lite mer Emma Hamberg-böcker helt klart... Men som sagt, det här var inte den bästa just för att omgivningarna och omständigheterna har en förmåga att spåra ur lite i Emmas böcker och här blev det just lite väl på den fronten. Men fullt av sköna romantyper att fantisera om och Bror och Chantelle förtjänar faktiskt en helt egen berättelse, en hel roman!

Deckare

Jag vad kan man göra annat i regnet än att läsa deckare? Förmodligen en massa saker men här hemma har rastlösheten infunnit sig efter ett antal regniga sommarlovsdagar där ingen annan att leka med verkar finnas i kvarteret. Leo driver oss alla till vansinne och när han somnat på sin eftermiddagslur infinner sig friden i hemmet. Då lägger jag mig och läser deckare (eller kollar slut på vårt bredband via Netflix...) . Jag har klämt först Prövningen av Michael Connelly. Han är alltid ett säkert kort även om det är som någon sa, att översättningen är ganska usel. Han kan med fördel läsas på engelska men det har jag inte tid med. Den här gången utspelar sig handlingen minimalt ute på fältet och mest inne i rättssalen. Kunde ha blivit rätt tråkigt om inte Connelly är Connelly och har bra huvudkaraktärer. Rätt intressant att få inblick i en rättegång med amerikansk jury från början till slut. Nästa bok ut Skymningens barfotabarn av min favoritdeckarförfattare Anna Jansson bjuder som vanligt på lockande beskrivningar från Gotland som får mitt hjärta att rusa och längta till denna ö, i sommar är det många jag känner som åker dit, nästan alla känns det som. Men inte jag, buhu! jag fortsätter att längta. Gotland är för evigt inristat i mitt hjärta och snart vill jag dit igen. I Anna Janssons deckare ryms de vanliga karaktärerna Maria Wern och Per Arvidsson. Spänningarna dem emellan finns fortfarande samtidigt som Maria är på väg att gifta sig. Gamla familjehemligheter kommer upp i dagen och ett mord kastar tillbakablickar till nazismens Tyskland. Gammalt groll rostar aldrig eller hur man nu säger :) Efter detta testade jag att läsa en för mig ny bekantskap, Lena Matthijs, det handlar om Borås poliskår och trakterna kring Ulricehamn och boken heter Killing your darlings. Lena, med den tjusiga titeln polisöverintendent arbetar inom polismyndigheten i Västra Götaland och gör som så många andra poliser, politiker och läkare, hon skriver deckare. Den här var helt ok, en invecklad historia, kändes kanske lite främmande Borås men vad vet jag om brottsligheten här? Kul att läsa om trakter man känner igen lite grann. Varför är det alltid så kul? Sommaren börjar med regn och deckare, vi får se hur den fortsätter.

Skynda skynda

Ja kanske ska det här bli semestern när vi inte skyndar så mycket, tänker för mycket på saker som borde göras, borde ses, borde inses. Ja typ som när man var liten. När sommarlovet kändes sådär oäääääääääändligt långt, nästan som en evighet. Det fanns ingen tanke på att det skulle ta slut, åtminstone inte när det precis hade börjat. Ändlösa dagar med Kalle Anka i våningssängen, heldagar på Klippudden i baddräkt med mariekex och saft i termos, långa promenader i skogen för att plocka bär eller blommor. Ja det låter ju idylliskt och det var så det var. Då ja, nu börjar jag räkna ner redan första semesterdagen, jag har ju "bara" fem veckor, ENDAST FEM VECKOR! som snart är slut, så känns det, varje sommar som vuxen. Tragiskt. Det känns som Helvetesgapet eller Glupafallet mellan barn och vuxen. Vi ser så olika på tiden. Men i år ska jag försöka att göra allt det där, ta dagen som den kommer och leka mer med barnen, låta saker ta tid. Skjuta måsten och görande åt sidan och känna att jag efter semestern har haft det otroligt skönt. Det är fult att skynda säger Skalman, och jag tror att han har rätt.

Egenmäktigt förfarande

Senast ut i bokcirkeln var Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande: en roman om kärlek. En ganska tunn anspråkslös bok som både inledningsvis och efteråt känns just, anspråkslös. Men ändå inte. Lena Andersson har den där förmågan att sätta ord på känslor. Känslor som jag kände igen mig så vansinnigt i! Och jag är förmodligen inte ensam. De flesta av oss har nog tillbringat en tid i en liknande relation. En sån där hopplös relation där du älskar mer än den andra. Där små saker förstoras upp och tolkas på tusen olika sätt, där ensamheten och väntan parasiterar på ditt liv. Lena Andersson får till det på pricken, gång på gång. Och det kanske är det som är romanens storhet. Att den mitt i det lilla och det anspråkslösa faktiskt säger exakt det du själv skulle vilja säga. Det är kanske inte så konstigt att den vann Augustpriset för bästa roman 2013, inte så konstigt alls. En bra bok behöver inte vara en tegelstenstjock roman med snirkligt språk och en hejdundrande historia. Det här räcker så väl.

En storslagen roman

Philipp Meyers Sonen  har legat och gottat till sig bredvid sängen ett bra tag. Men nu har jag precis läst ut den och det var en riktigt bra släktkrönika. Författaren Philipp Meyer debuterade med American Rust 2009 (den har jag inte läst)  men denna, hans andra roman, är den första på svenska. Och vilken roman sen! Det var länge sen jag läste något så välskrivet och drivande och bra. Jag är ju lite svag för den amerikanska västern och skildringar av indianliv så det gjorde väl sitt till. Boken varvar kapitel med tre personer ur ett släktträd, tre personer som lever mestadels under olika tidsepoker men arvet spelar stor roll för berättelsen och deras agerande. Jag gillar greppet att blanda dessa personers egna berättelser eftersom de trots sitt arv är så olika. Eli McCullough blir som trettonåring bortförd av comancher och lever ett decennium med indianer och allt vad det innebär, Peter McCullough är son till Eli och passar egentligen inte in i familjen, Jeannie McCullough är sondotter till Peter och är vid ung ålder storslagen oljemagnat. Jag lärde mig mycket från alla tre men längtade mest efter Elis kapitel. Jag är verkligen en sucker för indianromantik men här var det faktiskt inte mycket romantik inblandat. Snarare en krass verklighet och en rättfram redogörelse för hur det verkligen var att leva som indian vid den här tidpunkten. Naket, ärligt och brutalt. Det var ett ganska hårt liv präglat av naturen och om man vill kan man bara läsa kapitlet om bisonoxen och fascineras och imponeras över hur de tog till vara varenda liten millimeter av bison och använde till ALLT, de kunde det här med återvinning och ordet slösa fanns nog inte i vokabuläret. Det var också intressant att läsa om oljeindustrin och hur allt fungerande på en ranch. Man har ju sett Dallas ;) Ja ordet storslagen kan lätt bli en klyscha men är det någon roman som förtjänar detta epitet så är det denna, Sonen är en storslagen släkthistoria som det känns sorgset att lägga ifrån sig.

Döden döden döden

För att spä på min ångest lite läste jag Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Författaren är en tidigare elev hos Morrie från college och när han av en slump upptäcker att professorn är döende i ALS så bestämmer han sig äntligen för att infria det där löftet om att hälsa på. Det resulterar i en vänskap till livets slut, bokstavligen. Och de träffas alltid på tisdagar. De här tisdagarna samtalar de om allt mellan himmel och jord, döden avhandlas naturligtvis och relationer och lycka och livets mening etc. Min skräck är att själv diagnostiseras med ALS och den kvarstår helt klart efter boken. Det är ett hemskt öde. Det fina med boken är ju naturligtvis att se en vänskap fördjupas och inte bara se den kamp som Morrie har med sjukdomen utan även hans otroligt positiva sida och livsvisdom som han gärna delar med sig av. En fin liten bok. Däremot känns berättarstilen igen från många andra amerikanska biografi-aktiga böcker, ibland känns det som att de kunde varit skrivna av samma person men det är de inte. Det är med andra ord kanske inte nobelprisnivå på språket men i det här fallet spelar det inte så stor roll. Jag funderade lite på om jag kunde leva upp till det som Morrie hela tiden återkommer till i boken. Att leva livet fullt ut, att varje kväll fråga sig själv - har jag gjort allt jag velat/kunnat idag? Har jag levet livet som om det skulle varit min sista dag? Svaret på den frågan är nog nej, jag känner oftast att jag inte hinner/orkar med allt jag vill göra, dagarna bara går. Jag lever definitivt inte livet full ut, i alla fall inte det liv jag vill leva. Det är inte alltid så lätt men å andra sidan kanske jag inte anstränger mig tillräckligt heller. Den egna viljan och förmågan värderas högt här. Sen är det lite som i det här programmet om döden, det finns liksom ingen bra tidpunkt att dö på, det finns inte med i planeringen fast det är det enda vi egentligen är säkra på, alla ska vi dö någon gång. Ja att tänka på döden gör en inte muntrare precis så jag kanske ska släppa ämnet ett tag och försöka leva lite istället. Till den dagen då jag kan stämma in i den berömda indiankrigarens konstaterande, This is a good day to die. Jag hoppas det dröjer.

Ångest

"Ångesten som känsloyttring är neurologiskt inbyggd i det mänskliga psyket. När evolutionen utvecklade en hjärna som var i stånd att planera och förutse sin framtid så följde ångesten med som en produkt. Däremot bestämmer biologiska, kognitiva, erfarenhetsmässiga och kulturella faktorer hur och när ångesten yttrar sig. För den som varje dag kämpar för sin överlevnad är ångesten och fruktan riktad mot konkreta hinder i tillvaron. För oss som lever i välstånd väcks i stället fruktan av hinder och hot som vi inte kan materialisera. På så sätt blir den diffusa, okontrollerbara ångesten en konsekvens av det moderna samhället."
Det säger DN debatt idag.

Jag behöver med andra ord något konkret problem att sätta tänderna i. Men man vill ju inte önska krig och svält bara för att man lider av någon sorts odefinerbar ångest! Kanske ska man istället försöka lösa några av alla världsproblem som rent vatten åt alla, human flyktingpolitik, utrota trafficing. Ja det finns väldigt många saker att ta tag i, det gäller "bara" att materialisera ångesten och göra något bra av den. Wish me luck :)

Expeditionen – min kärlekshistoria av Bea Uusma

Det var ett tag sen jag läste den här, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma (illustrerad utgåva), men det är först nu jag får ner något på pränt, det har kommit lite annat emellan. Det började med att jag köpte in den till jobbet och den visade sig vara tvärslut överallt pga att den precis vunnit Augustpriset som bästa fackbok 2013. Den dröjde med andra ord och jag glömde väl av den. Sen plötsligt var det många som hade läst den och alla var sjukt fascinerade och lovordade den högt! När den äntligen kom till jobbet så var den utlånad och även försvunnen ett bra tag så det slutade med att jag köpte den på bokrean. Jag öppnade den en kväll och kunde (precis som alla sa) inte sluta läsa. Helt fast! En sådan underlig historia. Alla känner väl till Andrées polarexpedition sådär lite på en höft. Men att bli så förälskad i en historia att man börjar gräva i den och även utbilda sig till läkare för att titta närmare på vad som egentligen hände och tjugo år senare skriva en bok om den. Ja det är en helt annan historia! Bea Uusma har gjort ett grundligt jobb och sökt efter fakta med ljus och lykta, lyckats gräva fram saker som ingen annan som skrivit om händelsen tidigare lyckats med. Några gamla teorier och några nya läggs fram. Alltihop skrivet på ett oerhört medryckande sätt, kanske för att hon givmilt delar med sig av sin egen fascination (obsession?) och sitt  arbete. Boken är dessutom rätt cool med sitt stora format, många bilder och diagram och gamla foton. Det är sammansatt lite som en dagbok eller arbetsbok men strukturerad och klar och den driver historien framåt. Min enda invändning är egentligen att den liksom speedar upp farten på slutet och sen slutar ganska abrupt. Men det gör mig å andra sidan mer nyfiken och jag lär göra ett besök på Grenna museum för att se saker och ting på plats. Fackböcker behöver inte vara strama och dammigt trista (fördomsfullt javisst) utan de kan faktiskt vara så här härligt läsgoda!