Veckans indian

Wovoka "Han som skär"

I år skulle Wovoka fyllt 150 år om människan nu kan bli så gammal... Han var paiuteindian från Nevada och grundaren till den beryktade andedansen. Den spred sig från reservat till reservat i USA under slutet av 1800-talet. Han var en sorts indiansk messias som under en uppenbarelse 1889 fick budskapet att alla skulle anstränga sig för att vara goda människor, ha respekt för andra, tala sanning och hålla fred med de vita. Redan Wovokas far hade ett finger med i spelet och startade en form av andedans redan under sin tid men den här gången sköt det verkligen fart, under Wovokas predikande. De nattliga ringdanserna skulle påskynda de döda andarnas återkomst och allt skulle bli som förr. Allt detta kulminerade i Andedansupproret 1890 då stora oroligheter utbröt i reservaten när Siouxerna tolkade andedansen på sitt eget sätt - att de skulle fördriva de vita. Allting sjåsades upp och ett starkt motstånd i form av armén försökte skingra indianerna men de fortsatte dansa. Det hela slutade i Sitting Bulls död och till sist masskern vid Wounded Knee där 350 siouxer omringades och mejades ner pga av att ett skott plötsligt brann av. Det var slutet för Wovokas väckelsemöten. Wovoka själv försökte hålla låg profil efter detta och kallade sig Jack Wilson men höll fram till sin död 1932, fast vid sin tro.

Äntligen!

Äntligen känns det som att det faktiskt var min tur. Det har inte gått så bra på jobbfronten sen examen och sen av en slump fick jag ett jobb som jag trivdes väldigt bra med. Och nu fick jag fortsätta 1.5 år till. Det känns bra! Just nu är det bråda dagar på jobbet eftersom det är en hel del som måste bankas in innan veckan är slut. Men som vanligt så kan man bara ta in en viss mängd information i taget. Fördelen här är ju att allt det andra runt omkring redan är avklarat. Så from onsdag nästa vecka har jag nya arbetsuppgifter, nytt ansvar och ny och bättre lön. Det känns fint!

Naturen suger

Med ovanstående rubrik menar jag inte att naturen är kass, oduglig, värdelös utan att man helt enkelt blir jäkligt hungrig när man är ute några timmar. I söndags trotsade vi en fruktansvärd baksmälla och gick ut och promenerade och grillade korv på engångsgrill. Det kunde varit väldigt mysigt och pittoreskt om det inte blåste snålblåst på den enda grillplats vi hittade och om vi inte hade hällt i oss alla de där drinkarna kvällen innan... Men när grillen väl gått igång var man hur hungrig som helst så tre korvar, en lussebulle och en halv apelsin senare var i alla fall jag redo för soffan - den blev min kompis resten av dagen... Vad jag vill komma fram till är att talesättet faktiskt stämmer, sjön suger och även naturen! Fast på ett bra sätt.

Mma Ramotswe gör mig lugn och harmonisk

Jag har en ny favoritdeckarpersonlighet, Mma Ramotswe från Alexander McCall Smiths böcker. Har precis läst ut den tredje i ordning om Damernas detektivbyrå i Botswana. Det finns inga böcker som bättre får mig att varva ner. Hos damernas detektivbyrå behöver man inte stressa utan sätter sig ner och dricker sitt rooibos-te och funderar på det problem som man har att lösa. Man kommer snart fram till både det ena och det andra bara genom att eftertänksamt studera, fundera och använda sin intuition. Jag tycker om det sätt som Mma Ramotswe och hennes kollega Mma Makutsi har att alltid försöka få den andres idéer låta som ett ypperligt bra förslag, antingen det är det eller inte. Det finns alltid minst två sätt att se på en sak och det kommer så tydligt fram här att det ena sättet inte alltid behöver vara det enda rätta. Jag tycker om att man istället för att klanka ner på en annan person direkt istället lyssnar, berömmer och får till slut förslaget att bli en bra kompromiss för båda två. Ett härligt och beundransvärt sätt att vara på. Nu är det bara att fortsätta läsa serien och vänta på filmatiseringen.

Gott nytt år!

Jahapp, nu är julen överstökad och snön har kommit, några dagar för sent men ändå. Av någon konstig anledning har det slutat att snöa på jul nu för tiden men nyårsafton blir istället skitkall. I alla fall i den här delen av landet... När ett nytt år kommer brukar man slösa meningslösa löften omkring sig men jag struntar i allt det. Livet blir som det blir ändå, det är inget att göra någonting åt. Och det säger jag INTE med pessimistisk underton utan det blir helt enkelt lite lättare att leva när man tänker så. :) Jag önskar er allihop ett Gott Nytt 2006!

Var är julstämningen?

För varje år som går försvinner lite av den julstämning jag kände som barn. I år har den inte infunnit sig alls, kanske är det bristen på snö, stress eller att det helt enkelt inte känns lika viktigt längre. När man var liten var julen årets höjdpunkt och man såg fram emot den jätteläääääääääääääänge! Nu försöker man bara hinna med alla "måsten" före jul och sen är det julafton och så vips är julen över. Sen vill man fortast möjligt bara komma vidare och ta bort alla tomtar som stirrar på en från vartenda hörn i lägenheten och bli av med fläckiga juldukar som sett bättre dagar. Jag saknar den där tiden då man längtade efter julen så det värkte i bröstet. Allt som hade med julen att göra var av intresse, julkalendern, första, andra, tredjde och fjärde advent, julskyltningen, alla önskelistor och inhandlade paket, alla mysiga familjefilmer som dominerade tevetablån, Bing Crosbys "I´m dreaming of a white christmas ständigt sjungandes i radion, pulkarace i backen, glögg och lussebullsfikor, Luciatåg, risgrynsgröt med pepparkaka och clementin i skolan... Men vänta nu, alla dessa minnen fick mig faktiskt att börja känna lite julstämning ändå. Långt där inne satt den, men nu är Grinchen nerknuffad från axeln, snart är det jul!!!!

Teoriprovet avklarat!

Efter tio minuters fipplande i den hemska fotoautomaten blev resultatet inte så bra, jag ser ut som en galen yxmördare. Men att se ut som en komplett idiot på sitt körkort hör liksom till... Tjugo minuters seg väntan senare blev det äntligen dags för Provet med stort P. Efter ca 20 frågor (av 65) började jag bli lätt kallsvettig för det var många frågetecken, alltför många frågetecken. Tiden tickade iväg, allt fler frågor markerades och hoppades över. Med en kvarts marginal var provet redo att gås igenom ytterligare en gång. Till slut gav jag upp och klickade på inlämningsknappen. Några sekunders nervös väntan... HURRA! 62 rätt av 65! Det var helt klart över förväntan. Nu är ett hinder avklarat, one to go....

Eva Dahlgren regerar

Eva Dahlgren har man inte sett ofta i rampljuset de senaste åren. Extra anledning att jubla då hon faktiskt gästade konserthuset i Göteborg i lördags. Hon hade med sig ett rutinerat band och körde både gamla och nya låtar. Det som imponerar mest med Eva Dahlgren är att hon fortfarande är en sån självklar artist. Hon kommer in på scenen i sin imponerande längd och hela publiken jublar. Hon pratar öppenhjärtligt och länge mellan låtarna och spelar nästan en timme längre än utsatt tid. En suverän konsert med ett litet ljudminus - det är som vanligt för högt ljud när hela bandet tar i och spelar så gitarrsträngar och trumpinnar ryker. Då ryker även mina trumhinnor, inte bra. Det var mitt första besök i konserthuset som hade en häftig interiör när rätt ljus kom på. Akustiken går inte av för hackor heller och när Eva Dahlgren spelar min favoritlåt Ung och Stolt i en ny tappning är jag totalnöjd. En riktigt bra konsert med en riktigt bra artist.

Badrummet är min bästa vän

Kanske inte på det sätt som ni tror utan för att det är det enda rummet som är varmt hemma hos oss. Nu är det vinter ute och det märks direkt inomhus i vår lägenhet. Svinkallt på golvet, tofflor är ett måste. I sovrummet andas man nästan ut rök när man sover och i köket vill man bara vara om ugnen är på. Förmodligen är det inte alls så illa utan "normal lägenhetstemperatur". Men vi bor på en hörna och där känns det just nu svinkallt emellanåt. Därför är badrummet min oas. Där inne stannar jag gärna länge och värmer mig och läser Larson eller körteori. Övriga sysselsättningar inne i värmens fristad kan vara att lösa korsord, sudoko eller fundera på om den där hudkrämen från 97 kanske borde slängas. Ja man kan faktiskt göra det mesta i badrummet. Jag funderar på om jag ska ta in kudden och slafa där i natt. Då har man nära till tandborsten när man vaknar.

Mörker

Mörkret har sänkt sig över landet. Det är nu officiellt vinter. Ingen snö här på västsidan men däremot regn, blåst och fram för allt mörker. Som tur är så lurar 1:a advent runt hörnet och hela Sverige lyser upp med adventsljusstakar och stjärnor. Det är det bästa med den här årstiden. Men idag råder totalt mörker. Fast det är där i mörkret som ljuset framträder väldigt tydligt. Det tycker i alla fall Erik Blomberg, i en av mina favoritdikter.

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg ur Jorden 1920

Vart är jag egentligen på väg?

I helgen var vi på Stockholmsvisit och hälsade på familj, släkt och vänner. Det var lika kul som vanligt och jag hann även med att hälsa på Jenny i Uppsala. Jag tillbringade med andra ord rätt mycket tid på Centralen och efter allt släpande på väskor och mosters hemmagjorda lingonsaft så tröttnade jag och satte mig ner på en bänk och läste Daniel Masons Pianostämmaren. Sen studerade jag folk. Och på Centralen i Stockholm finns det mycket folk. Där finns dom som bara sitter och läser, väntar och glor och dom som oroligt slänger ett öga på monitorn hela tiden för att se när tåget skulle gå nu igen. Och så finns det dom som verkar tillhöra inredningen, män med buskiga skägg och smutsiga kläder som hittat en varm tillflyktsort. Och så finns det dom som flänger hit och dit och hela tiden är på väg någonstans, hela tiden i rörelse. Vart är dom egentligen på väg? Det är kul att fantisera ihop långa historier om folk, vem dom är, vem dom ska träffa, vart dom ska åka, hur de lever sina liv. Om man kunde få betalt för att sitta och studera folk hela dagarna skulle man ha världens roligaste jobb. När man blir sittandes länge kan man börja fundera över vart man själv är på väg. Hem eller bort? Hit eller dit? Jag vet fortfarande inte.

Sitta upp eller sitta ner?

Ibland kommer jag på mig själv med att fundera över helt meningslösa saker. Som te.x att man kan både sitta upp och sitta ner men bara ligga ner eller stå upp. Ingen världsomspännande upptäckt kanske.

Trekant och The Librarian

Ovanstående har ingenting med varandra att göra, enligt egen erfarenhet i alla fall... När man är sjuk plöjer man igenom allehanda teveprogram, filmer, böcker och tidningar. Den här gången råkade det bli Elle Lyx - en totalt meningslös tidning om en massa saker man inte har råd med, teveserier som Oprah, Falcon Crest, Beverly Hills 90210 och America´s funniest home videos. I dag visades även den spännande filmen Mitt i plåten med Burt Reynolds och Roger Moore från 1981. Med andra ord, tack gode gud för dvdn! Man kan se gamla favoriter som 21 Jump Street med Johnny Depp i huvudrollen och t.ex. den Indiana Jonesliknande The Librarian - Quest for the Spear. Jag anar en ny superhjälte i Noah Wileys nördiga bibliotekarie som med hjälp av sin ofattbart snygga bodygard Nicole räddar världen från all ondska, denna gång i form av Kyle MacLachlan & Co. Precis så nördig, fånig, töntig, klichéartad och otroligt rolig som jag hade tänkt mig. Look out! Here comes the Librarian! he he Men hur kommer trekanten in i bilden tänker ni? Jo, jag läste igår ut Mian Lodalens Trekant och den var inte ens i närheten att vara särskilt bra. Tycker fortfarande att hon framställer alla homosexuella som totala sexfanatiker som inte gör annat än pratar snusk, svär och totaldissar alla män som finns. Det blir lite överdrivet ibland och till slut irriterade jag mig på det mesta, som när hon evisas med att skriva alla låneord med ä, mäjla, däjta osv. Men mest av allt stör jag mig som sagt var på bilden hon ger av framför allt flator. Jag har svårt att tro att särskilt många homosexuella skulle välja att identifiera sig med denna bild som hon ger. Hur som helst är det underhållande för stunden, men bara knappt.

Crucified Barbara

Dags för High Fidelity att ha rockklubb på Trägårn. Denna gång var det tjejbesök av bandet Crucified Barbara. Fyra coola tjejer som spelar hårdrock. Alla killars dröm... Som vanligt så samlas det en drös obskyra individer på ett sådant här ställe och denna kväll var inget undantag. Kan gissa att 50% var där för musiken och 50% var där för att se på snygga brudar. Jag tror inte att Crucified Barbara gjorde sin bästa konsert direkt men musiken är faktiskt bra. Enligt Stefan är basisten coolast av dom alla. Jag vet inte, det var så många långa personer i vägen så det var inte lätt att se när man är så mini som jag... Jah höll mig i närheten av mina vänner under konserten så jag slapp bli antastad av diverse odrägliga killar den här gången. :) Det höjer betyget till en 3:a.

Alla helgons dag

Nu är vi framme vid höstens bästa helgdag, Alla helgons dag. När ljusen lyser på kyrkogårdarna i novembermörkret får jag alltid en speciell känsla i magen. Det utan att vara särskilt religiös. Tydligen tyckte man att de helgon som inte hade en egen dag i almanackan skulle få en gemensam dag och då blev det Alla Helgons dag den 1 november. Det är en gammal katolsk tradition och förmodligen var det italienska arbetare som kom till Sverige som fick oss att börja tända ljus på gravarna. Det är vackert, och framkallar som sagt vissa känslor som i sin tur får åtminstone mig att tänka efter lite grann. När jag växte upp gick vi alltid till kyrkogården och tände ljus på graven men i år tror jag det blir en minneslund för min del, eftersom jag befinner mig så långt bort. Det spelar egentligen ingen roll var man sätter ljuset, utan varför. För mig är det viktigt att minnas de som inte längre finns kvar i livet av olika anledningar. Det är först när man börjar glömma som de verkligen försvinner.

Veckans indian

Vargtass alias Duane Loken

När familjen Macahan svepte in i våra teverutor här i Sverige 1978 var jag fast. Jag var bara sju år men blev dödligt förälskad i Zeb, Luke och framför allt Vargtass. Zeb fick mig att förstå att det var indianerna som var dom goda och Luke var ju så snygg och manlig och Vargass, ja han var alldeles, alldeles underbar! Duane Loken, halv-comanche, blev oerhört populär och fick sen göra en egen skiva och turnera Skandinavien runt. När jag blev tonåring slet jag ner hans plansch från anslagstavlan vid Sergels torg. Men det viktigaste av allt var att familjen Macahan, och särskilt Vargtass öppnade mina ögon för nordamerikas indianer och världens alla ursprungsbefolkningar. Jag plöjde igenom mängder av indianböcker, filmer och satt hemma och drömde om en resa till prärien i USA. Nu blev det aldrig någon resa men däremot har intresset stannat kvar. Jag läser fortfarande böcker, ser filmer, är med i Indianklubben och surfar på nätet efter mer fakta. Så, om jag hade en tipi, då skulle jag bjuda in Vargtass, Zeb och Luke Macahan för att röka fredspipa runt elden. Vargtass, eller Wolfpaw som han hette i serien, blir den första indianen ut i min lilla serie. Fortsättning följer...

Never Again - vilken klassiker!

I morse hade jag laddat in ett antal udda låtar i min mp3-spelare och lyssnade på väg till jobbet när Agnetha Fältskog och Tomas Ledin sjunger duett i Never Again. Vilken fantastisk låt! Säga vad man vill om dagens skygga och mysko Agnetha och den poptrallande mainstream-Tomas. Men då, det magiska året 1982, då hände det grejer. Den ständigt vitkläddaTomas, som agerat körkille bakom ABBA under guldåren, får en skjuts i karriären när 80-talslockiga Agnetha plötsligt tackar ja till att sjunga in duetten Never Again och plötsligt ligger dom etta på listorna. 1982 var Tomas Ledin kung och Agnetha Fältskog hade precis varit med om en uppslitande skilsmässa från Björn Ulveaus. Det hela var bara så rätt. EP-singeln snurrade många varv på skivspelaren hemma och idag så finns den alltså i min mp3-spelare. Och fortfarande får jag rysningar när jag hör refrängen och det stregrande slutet. Ljuva ljuva 80-tal.

Senast lästa

Några böcker plöjer man ju igenom då och då så jag slänger in några ord om de senast lästa.

Hon som tittade in av Karin Wahlberg

Svensk deckarhistoria, författarens andra kriminalroman. Ingen direkt rafflande historia men full av mänskliga drag såsom svartsjuka, besatthet, utstötthet. Jag gillar det hon skriver, och jag tänker att forsätta läsa Karin Wahlberg.

Verkan av Torbjörn Flygt

Efter Underdog som kom 2001 har jag velat läsa Torbjörn Flygt igen. Nu var det dags. Hans sätt att skriva och få berättelsen att flyta på är likadant, men den här gången byggdes stämningen upp så pass inför slutet att det bara kunde bli ett magplask. Jag hade nog förväntat mig mer. Å andra sidan borde jag ha lärt mig vid det här laget att inte ha så höga förväntningar på böcker och författare. Det blir oftast fel. Summan av kardemumman är att boken kunde varit riktigt bra, om den fått en bättre upplösning.

Just nu läser jag Världens miljöhistoria av J. Donald Hughes. Mer om den en annan gång.

MTV på svenska, varför det?

Nu kan vi se MTV på svenska i tevesofforna. Varför det? undrar jag. När Sverige och resten av världen strävar åt ett mer och mer internationellt och globalt samhälle där ungdomar uppmuntras att läsa språk och studera alternativt arbeta utomlands, då lanseras "svenska MTV". Och visst vore det riktigt nice med en svensk musikkanal med många svenska band, intervjuer, dokusåpor a la "Real World" m.m. Istället får vi MTV fast med svenska programledare. Det är allt. Enligt Lars Beckung, programchef för nordiska MTV, blir det inte fler svenska artister nu än förut. Sverige har nämligen prånglat in rätt mycket nordisk musik i MTV-kanalen de senaste tio åren, alltså ingen större skillnad. Vad som i min uppväxt under 1980-talet var den coolaste tevekanalen som spelade de senaste artisterna och hade de hetaste intervjuerna och programledarna har idag förvandlats till en mainstreamkanal utan dess like och som en naturlig utveckling kommer den nu - på svenska. Snacka om antiklimax.

Heather Nova trollbinder

Igår var det konsert på Trädgårn i Göteborg. Heather Nova var i stan och Emma, Jessica och jag var där och lyssnade. Hon ser så liten och skör ut på scen bakom sin stora gitarr, men vilken röst. Hon körde flera nummer från tidigare skivor men flest från den senaste skivan Redbird. Den måste inhandlas snarast. Det var rätt mycket folk för att vara en vanlig tisdagkväll i Götet och som vanligt förundras jag lätt över hur gammal och ohipp jag är... för att dra en parallell till tantpratet igår. Heather Nova övertygar publiken med sin otroliga röst och bra låtar. Sämst var Eskobarduetten "Someone new", som hon förmodligen aldrig hade kört om hon inte hade spelat just i Sverige... På det hela en bra konsert, men ytterligare ett bevis på hur gammal man är fick jag imorse när jag knappt kom upp ur sängen. Att vara ute så sent mitt i veckan - vet du vad!