Charmen med tarmen

Alltså titeln på den här boken är ju underbar: Charmen med tarmen (undertitel: allt om ett av kroppens mest underskattade organ) av Giulia Enders. Och jag måste verkligen ge henne cred för att hon skriver en sån här bok. Väldigt många har problem med magen och det påverkar också hela kroppen och psyket. Men man pratar inte gärna om det, det vill Giulia Enders, ung tysk läkare, ändra på. Grattis säger jag! som är den förste att erkänna att jag allt som oftast har lite magtrubbel. Och det var ju därför jag läste den också. Och fascinerades av hur komplex magen och tarmsystemet är. Visste ni att efter hjärnan så har tarmsystemet mest nervtrådar i hela kroppen. Otroligt mycket ska klaffa och gör det oftast för att kroppens alla funktioner ska samspela. Hon gjorde ett gästspel hos Skavlan här om veckan och smittade både gäster och tittare med sin otroliga entsuiasm. Vill du veta mer om din mage är det här boken för dig. :)

Tove Jansson

På jobbet har vi den underbara boken Muminvärlden & verkligheten : Tove Janssons liv i bilder. En stor härlig bok fylld med foton och berikande bildtexter. Och en massa massa annat förstås! Tove Jansson var en fascinerande person och jag älskar att läsa om konstnärshemmet som är fyllt av skaparlust och alla projekt som hon gav sig in i. Det får mig att genast vilja slita ut allt vi har i gästrummet och inreda en konstnärsateljé. Jag saknar nog en gnutta talang men det kanske man kan ta igen med vilja? Och skärgårdslivet. Jag har ju också tillbringat somrarna ute i skärgården och sommarloven kändes oändliga! Allt som fanns att göra ute i naturen och kortspel och en raspig kanal på teven på kvällen, eller två kanaler om man hade tur. Smultronplock i backen och vingliga cykelfärder på grusvägar till Klippuddens bad. Allt det där kom liksom tillbaka när jag läste den här.  Kika i boken, den är otroligt fin!

Hoffstens nya bok

Louise Hoffsten har kommit ut med en ny bok En näve grus. 1998 gavs den självutlämnande boken Blues ut. Den var fylld av bitterhet och sorg och starka berättelser om hennes sjukdom MS. Den nya boken handlar också om hennes MS och livet i övrigt men är betydligt ljusare. 17 år senare är hon fortfarande igång med musik, har familj och har på något sätt accepterat att MS är något hon får leva med. Boken kan kännas aningen rörig tycker jag men det uttrycker hon själv i förordet att det här är en lite osorterad samling av hennes tankar och berättelser som vi får ta del av. Det funkar väl ändå på något sätt när man vet om det. Hon är precis som i Blues väldigt rakt på sak och saker beskrivs utan omskrivningar. Det gillar jag, imponeras av hennes styrka att ändå klara sig igenom allting. Den är rätt tunn och går fort att läsa. Inget litterärt mästerverk men jag tror att de flesta läser den för att få reda på mer om Louise själv och MS så det spelar förmodligen inte så stor roll. Medförfattare är journalisten och författaren Lena Katarina Swanberg.

Stephen Hawking

Läste ut Min historia av Stephen Hawking. En liten bok man läser ut på en timme men vilken historia! Han har en sorts konstaterande torr humor boken igenom och jag lärde mig en del om svarta hål och Big Bang. Samtidigt som det var massor jag inte förstod överhuvudtaget... (fysik var tyvärr ett av mina sämsta ämnen i skolan, synd eftersom jag idag tycker det är oerhört intressant!) ... och jag fascineras över hur smart han måste vara. Att vid tjugo års ålder tycka att svarta hål och annat är vardagsmat och antas till forskarutbildning. Coolt! Och att sen få en sjukdom som ALS men aldrig riktigt tappa modet. Fast han skrev där i början att det kunde lika bra ha gått åt helsike om han inte blivit kär :) Även för en fysiker är kärleken viktig. Den fick honom på fötter igen, det och det faktum att han blev en ovanlig ALS-patient som faktiskt överlevde, och lever än, 73 år gammal! Naturligtvis försvårade sjukdomen hans liv och forskning men han har fått fram erkända revolutionerande resultat om universums uppkomst och en massa andra saker. Han skriver själv att egentligen är han bara en av många duktiga fysiker/forskare men han har blivit den som är mest känd, på grund av sin sjukdom. Hur som haver så är historien i den här boken väl berättad, lättläst, intressant och stundtals riktigt rolig. Han har humor. Det var också kul att se en massa bilder på honom som ung, innan han hamnade i sin rullstol, så som vi ser honom idag. Nu har det kommit en film, A brief history of times som jag är lite sugen på. Får se när vi kan komma loss och gå på bio.

Denna underbara Bea Uusma

Astronauten som inte fick landa är en underbar liten bok av den lika underbara Bea Uusma. Ibland känns det som att hon kanske blir boostad alldeles för mycket, upphöjd till skyarna men så läser man en av hennes böcker eller ser en intervju eller ett föredrag och så blir man superfascinerad igen. Över att en person kan vara så cool, smart och nyfiken och sen föra det vidare på ett strålande sätt både i bokform och muntlig form. Cred till Bea! Den här korta men innehållsrika lilla boken har blivit belönad med priser både här och där och är väldigt informativ. Den fulla titeln är: Astronauten som inte fick landa: om Michael Collins, Apollo 11 och 9 kilo checklistor. Och det är precis vad det är, späckat med fakta om rymdfärder på ett lättfattligt sätt och samtidigt en hel del tankar och funderingar. Man läser ut den på tjugo minuter men det är en sån bok som man kan gå tillbaka till om och om igen för att ta reda på saker som man glömt.

Kepler

Säga vad man vill om Kepler men spännande är det! Stalker är inget undantag, tvärtom. Man kastas rakt in i handlingen och personligen tycker jag att de ögonblick där de beskriver den som ska mördas och när man vet att mördaren lurar i buskarna (bokstavligen) och sen inne är rysligt obehagliga. Och Joona Linna is back! Något tilltufsad dock och han agerar inte helt rationellt. Inte för att han kanske gör det annars heller men här är det extremt. Fascineras över äkta makarna Alexander och Alexandra Coelho Ahndorils samarbete. Hur kan man skriva så nasty stuff tillsammans med sin make/fru? Vem skriver vad liksom? och ser de alltid så otroligt stajlade ut som de gör på sin webbsida? det är sånt man kan undra över... Så, vill man läsa en spännande deckare så läs Keplers senaste!

Om andra världskriget och så mycket mer!

 Läste två böcker på raken som handlar om andra världskriget och förintelsen. Den första var Göran Rosenbergs Augustiprisvinnande bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Göran följer i sin fars fotspår. Vad hände egentligen där i Lódz och sen i Auschwitz och i Södertälje? Hur blev livet för pappan, hur satte förintelsen sina spår? En intressant skildring ur många aspekter. Idag verkar det ganska vanligt för efterlevande judar, att söka upp det förflutna och både de som överlevde och de som inte gjorde det. Man vill kartlägga livet och se hur det var innan, under och efter det där ödesdigra krigsåren. Rosenbergs skildring bygger på eget resande och undersökande men också intervjuer av släktingar och efterlevande på olika platser. Det är intressant, tankeväckande och finstämt samtidigt som korten läggs på bordet. Han har en lite egen stil att driva historien framåt vilket kan vara svårt att komma in i men jag tycker boken är riktigt bra och den förtjänade definitivt ett Augustpris. Som så många andra berättelser jag läst får vi reda på händelser utifrån ett judiskt perspektiv.

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson däremot, en bok som legat på "att läsa listan" i många många år, har ett annat ingångsläge. Den handlar också om andra världskriget men vi får följa  en tysk ung kvinna som inte har judiskt ursprung men som likväl drabbas av kriget och alla dess följder. Hon är bara barnet när pappan förs bort till arbetsläger pga sitt aktiva medlemskap hos socialdemokraterna. Hon växer upp med sin mamma och träffar en SS-man som blir hennes stora förälskelse. Hon går emot allt vad hennes pappa trodde på och sväljer nazismen med hull och hår. Dessutom är hon kär. Men livet i Tyskland den tiden är inte okomplicerat för någon. De lever ett fattigt liv, snart finns det ingenting att äta, flyglarmen och bombningarna blir fler. Kärleken till SS-mannen Wilhelm både räddar henne och får henne att gå under. Slutligen blir hon medveten om vad som egentligen händer med judarna i koncentrationslägren. Det knäcker henne som människa men hon gör ändå allt för att överleva, det är det man gör. Kopplingarna till Sverige där hon tillbringar tid hos en familj under sin barndom och dit hon också återvänder efter kriget öppnar i alla fall mina ögon för hur det såg ut här hos oss under de åren. Synen på tyskar före och efter kriget, vad vi "inte visste" och vad vi visste. Stundtals blir liknelserna slående som när hon efter kriget, mager, blek och känslomässigt slut kommer till Sverige och möter välnärda, friska och glada och stundtals rätt okänsliga svenskar. Kontrasten är omedelbar. Det är inte så långt mellan våra länder. Just svälten ligger som en blöt filt över hela boken, att ständigt gå hungrig och ständigt försöka överleva. Jag tycker boken är oerhört bra och borde tillsammans med förintelselitteratur finnas med i historieundervisningen. Den ger oss ett annat perspektiv på kriget i Tyskland parallellt med det liv som judarna levde och försökte överleva. Samtidigt som jag läste de här böckerna driver SD sin människovidriga politik i svensk riksdag, judehatet visas öppet på gatorna i Malmö och hela världen genomsyras av antisemitism och rasism. Tänk att vi redan har glömt vad som hände! och vad som har hänt om igen efter det. Folkmordet i Rwanda, kriget i forna jugoslavien osv osv. Vi har verkligen inte lärt oss någonting. Det känns i hjärtat och samtidigt som jag vet att Sveriges neutralism är diskutabel så har den räddat oss från krig, svält och att känna denna fullständiga avgrundssmärta som många andra länder har tvingats genomlida. Det ger oss en viss skyldighet att inte stänga några gränser, att ta emot flyktingar med öppna armar och försöka ge dem det som trots allt räknas till de mänskliga rättigheterna, frihet, kärlek och an trygg plats att vara på.

Kalmars jägarinnor

Läste ut Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson (på läsplattan) och kände mig jättegammal. Visst, jag har också haft mina perioder av festande här i livet men just i den här åldern var det nog inte så farligt. Det kom senare :) Och aldrig så utmanande och tufft som de här tjejernas festliv. Om man är från Kalmar så är det här garanterat en fantastisk "känna igen sig bok". Även utan det kan det säkert vara en "känna igen sig bok" på andra sätt. Framförallt är det en rätt cool och rättfram skildring av ett gäng tjejer som inte bangar för någonting och som tar täten och inte låter sig hunsas. De gör det som de vill. De flesta i alla fall. De tar för sig och gör utmanande saker, lite sådär som killar brukar göra. Men när tjejer gör det får det vanligtvis en helt annan ton. Jag tycker författaren har lyckats bra med att plocka fram känslor och framförallt skildringar från en speciell period i livet. Hon gör det med bravur och det är en jäkla debutroman.

Plan B

Jonathan Tropper verkar producera böcker i parti och minut. Hurra säger jag till det efersom jag älskar hans storys och framförallt jargong. En del kanske tycker den är grabbig men jag har aldrig känt det svårt att relatera till den och brukar garva högt åt hans dråpliga kommentarer. Här var det Plan B som fick mig att skratta. Själva storyn är kanske egentligen inte så mycket att hänga i julgranen, ett kompisgäng vill rädda sin filmstjärnekompis från knark och kidnappar honom för att få honom avgiftad och på bättre tankar. Det hela urartar naturligtvis och snart är hela mediacirkusen igång. Trots en svag story och ett faktiskt ganska sockersött slut så gillade jag den. Just på grund av huvudkaraktärernas interagerande och deras dialoger och ibland rätt diskutabelt handlande:) Läs gärna den här också. Det känns som att hans böcker är gjorda för att bli film dessutom. Lättsam, välskriven underhållning.

Mer deckare och en läsplatta

Läste Zack av Mons Kallentoft och Markus Lutteman under julen och den var rätt obehaglig. Särskilt som det strax efter julhelgen uppdagade sig att en varg lurkade omkring i Sandaredstrakten... Huvudpersonen Zack verkar vara en grabbig typ men ändå inte, får inget riktigt grepp om honom vilket gör det hela lite mer intressant. Han flörtar dessutom med den kriminella världen genom sin barndomskompis Abdullah som han vet sysslar med olagliga saker och dessutom knarkar han rätt friskt emellanåt. Det känns ibland inte särskilt trovärdigt men efter ett tag släpper jag det där och tycker på något sätt att det gör honom lite mer mänsklig och det är dessutom säkert inte helt ovanligt i poliskretsar. Man är ju lite skadad efter alla under cover-agenter i Miami Vice och annat som själva nästan blir de som de spanar på. Men det har man inte överhuvudtaget kunna tänka sig i Sverige. Men varför skulle egentligen svenska poliser vara annorlunda? Här är inte Zack någon spanare i den bemärkelsen men jag tänker mig att även svenska poliser har ett liv vid sidan av. Jag gillar att Mons även denna gång väljer att visa en bild av våld och trafficing mot kvinnor. På något sätt gör det mig lite extra glad när män skriver om sådant (förmodligen löjligt), att de visar på hur jävligt det kan vara och att detta faktiskt inte är ok! jag gillar också att han har dragit ner på det där flummet som jag kallar det, de partier där vi får ta del av olika tankar från personer. Här passar det in på ett annat sätt och är inte lika utbrett. Kanske är det hans författarpartner Markus Lutteman som tyckte att det var bättre på det här sättet, vad vet jag. Det förvånar mig lite att jag ogillar det på ett sätt eftersom jag själv är lite flummig :) Ska bli spännande att se vad Zack hittar på i nästa bok. Det här var dessutom den första boken jag läste på min läsplatta som jag fick i julklapp, en iriver story, det funkade alldeles utmärkt och efter några veckor läser jag nästan uteslutande på plattan. Jag lånar böcker från elib och jag har även testat att köpa en bok. Jag jämför lite med Hannas läsplatta Letto som jag fick låna en gång och det finns både för och nackdelar. Tangentbordet på irivern är ju tänkt att fungera när man lånar och köper böcker men just wifin vill sig icke, en downer eftersom det var en av anledningarna till att jag valde just iriver. Jag tyckte att letton var så fokuserade på adlibris. Så tangentbordet är mest i vägen egentligen men ändå tycker jag formatet på irivern är lagom, den är lätt, smidig, väger nästan ingenting, det är lätt att föra över böcker från datorn via sladden och adobe digital editions. Saknar blädderknappen från letton för den satt så smidigt mitt på plattans högersida, här måste man trycka på knappen nere på tangentbordet vilket gör att det blir ett knöligare moment. Inte så ergonomiskt. Jag ska fortsätta läsa böcker på plattan och testa och utvärdera.

Nytt läsår 2015

Ja då var det nytt år igen, 2015! och visst har jag läst en hel del medan jag varit ledig. Senaste bokcirkelboken Än finns det hopp av Karin Wahlberg till exempel. Vi har inte haft vår nästa träff än så jag vet inte vad de andra tycker men jag ger den tumme upp! Lite svår att komma in i mest på grund av ett digert persongalleri, tack och lov finns en förteckning över de som är med i början men man orkar ändå bara bläddra tillbaka ett visst antal gånger... Så i början tyckte jag den var mest förvirrande, lite lång och seg men den tog sig rejält och det är ju ytterligare en anledning till att man inte alltid ska sluta läsa en bok efter ett visst antal sidor (Emma... :)) utan fortsätta! för det här visade sig bli en riktigt bra bok. 50-talet är ju före min tid men jag har ju hört en del berättas hemma och även sett en massa bilder. Oerhört intressant med polioepidemin i Sverige, den hade jag verkligen inte så bra koll på. Handlingen utspelar sig på 50-talet i en småstad i Sverige, allting kretsar kring ett lasarett och vi möter läkare, sjuksköterskor, sjuksköterskeelever, biträden, privatpersoner etc, allting vävs samman. Jag är otroligt glad att man hittade ett vaccin till polio och känner stor tacksamhet över att man 1965 införde vaccinet i barnvaccinprogrammet i Sverige. Polio är en hemsk sjukdom. 1953 toppade Sverige med insjuknande människor i polio, 5000 st varav 3000 hade paralytisk polio, alltså förlamningar. Efter 1977 har vi inte haft något inhemskt fall i Sverige. (källa http://www.folkhalsomyndigheten.se/). Vart efter man lär känna personerna i boken så blir man ju förtvivlad när någon diagnostiseras med polio och ett stort plus med boken är att den blandar livet på lasarettet med det "vanliga livet utanför", för även under en epidemi så fortsätter ju livet! Glädje, sorg, vardagliga och stora händelser. Läs den! (men ge inte upp i början)

GOD JUL!

Det har varit dåligt med lästa böcker på sistone men snart, snart är det jullov! Då hoppas jag kunna komma med lite fler recensioner här efter ett tag. God jul från jobbet där jag sitter just nu den sista skälvande timmen innan vi stänger och folk får klara sig utan oss över jul och nyår. Hem och göra sill och klä julgranen och sen är vi redo! Och som Tomas Andersson Wij sjunger "Det är tre dar till jul
Och ett skitår är slut" (fast bara en dag då) så nu kan det bara bli bättre, hoppas jag.

GOD JUL ALLIHOP!

Projekt Rosie

Charmig och originell feelgood-roman sägs det om boken. Och ja, det stämmer faktiskt ganska bra. Projekt Rosie av Graeme Simsion handlar om Don, till det yttre en ganska normal och välfungerande person i 40-årsåldern. Men han han har inte så många vänner och saknar en flickvän. Han är nämligen lite speciell, han har förmodligen någon form av diagnos som gör att han inte fungerar jättebra i sociala sammanhang. Men han arbetar som forskare och föreläser hängivet och kan sin sak. Han tar sig an ytterligare ett projekt. Projekt Rosie. Han inser nämligen att han borde skaffa sig en fru och väljer ett lite udda sätt att göra det på efter några misslyckade dejter. Han gör helt enkelt det perfekta frågeformuläret och väljer ut några lämpliga kvinnor att besvara den. Det går inte jättebra. Ingen kan riktigt leva upp till alla dessa krav och han upptäcker snart att även om de svarat si och så i enkäten så agerar de ofta annorlunda i verkligheten, i mötet. En riktig feelgood-roman om att det finns någon för alla där ute i världen, hur udda man än är :) Vi gillade den allihop i bokcirkeln på ett eller annat sätt.

Av oss blev det aldrig några riktiga damer

Köpte den här antologin. Av oss blev det aldrig några riktiga damer skriven av ett antal feminister i dagens Sverige. Korta reflekterande texter om både stort och smått. Intressant och med ett ganska brett perspektiv. Den korta inledningen i varje kapitel om den som skrivit just det avsnittet visar på hur olika vi alla är men vi har en sak gemensamt. Vi är feminister och det kan yttra sig på sjukt olika sätt precis som hur och när man blev det, när man tog det ställningstagandet. Och hur snett det har blivit idag när rätt många unga tjejer bestämt hävdar att de INTE är feminister för vem vill vara en sån där militiant lesbisk butch eller kulturtant? för det är ungefär den bilden de har av feminism. Sorgligt när det enda det egentligen handlar om är den grundläggande saken om lika rättigheter för kvinnor och män. Nothing more, nothing less. Det handlar alltså om saker som lika lön för lika arbete, lika respekt för kroppen både live och i media, Lika möjligheter i livet helt enkelt. Det handlar däremot inte om att hata män och byta ut patriarkatet mot ett matriarkat. Utan det handlar om lika villkor. Med det sagt så känns det som att vara kvinna och inte vara feminist är som att förneka sin egen existens på något sätt. Och är man en man kanske att erkänna att man är det dominerande könet som ska få bestämma över det andra... Visst finns det militanta feminister som hatar män, Absolut! men så är det väl inom de flesta ideologier, Det finns avarter som agerar lite på egen hand. Och i många fall kanske det dessutom inte är så konstigt med detta manshat... mer än så säger jag inte om det. Hur som helst så var det här en lättläst och både tragisk och kul antologi och jag tror att ju fler historier man hör desto lättare är det att känna att ja, världen är sjukt orättvis och vi behöver göra något  - tillsammans! Så våga vara feminist och orka kämpa!

Sex, drugs and disco...

Den 1 december är det World Aids Day och den här boken av och om Andreas Lundstedt dök upp i högen till en liten utställning. Mitt positiva liv är hans egen berättelse och det känns som att han går all in. Droger, tillfälligt sex, turnéer, resor, karriären - allt dras fram i den här boken och kulminerar med att han "talar ut" om sin hiv-smitta i tidningen QX. Det tog honom tio år att komma till den punkten att han kunde berätta det för "alla" men det var också aningen påtvingat så frågan är om det inte hade tagit några år till ifall inte journalisterna känt vittringen av ett scoop. Hur som helst är det sorgligt att någon ska behöva gå och dra på en sån hemlighet så länge. Idag, om man får rätt medicinering, är det ingen som dör i AIDS utan det går att leva med. Annat var det på 80-talet då folk faktiskt dog till höger och vänster och det tisslades och tasslades om eventuella kändisar som kanske hade hiv. Alla kollade på Jakobs stege och kondomer delades ut till höger och vänster. Ändå var hiv och AIDS något som alltid drabbade andra, såna där liksom, bögar och narkomaner och folk i Afrika. Idag är det vanligare än folk tror i samhället, kanske för att allt fler faktiskt lever ett ganska bra liv med hiv. Det behöver inte märkas. För prata om det gör man nog fotfarande inte särskilt mycket. Men att Andreas Lundstedt faktiskt blev smittad känns heller inte särskilt otroligt efter att ha läst den här boken, snarare förvånansvärt om det bara var hiv... Otroligt mycket lösa förbindelser, knark och resor över hela världen måste ha gjort det tusen gånger mer sannolikt att just han skulle få det. Å andra sidan, alls som behövs är en trasig kondom, eller ingen alls. Lite spännande var det allt att läsa om hans liv som verkar ha gått i 190 knyck från tonåren och framåt. Förmodligen har även Andreas Lundstedt lugnat sig och rättat sig i ledet. För att vara en partyknarkande flick/pojk/gayidol orkar man inte för evigt.

Matbok på läsplatta

Kollegan Hanna var snäll och lånade ut sin läsplatta, adlibris Letto, till mig. Där ingick En fransk curry: 100 steg från Bombay till Paris av Richard C. Morais. Först och främst var det en ny upplevelse med läsplatta även om jag läst böcker på ipaden innan. Men en läsplatta har ju grym batteritid och är skonsammare för ögat. Dessutom liten, nätt och behändig. Eventuellt går det att ställa in ljusskärpan på olika sätt för jag tyckte att den var ganska mörk, man behöver mycket ljus för att läsa. Mer än för en vanlig bok vill jag nog påstå. Men det där kanske går att lösa för i övrigt var jag väldigt nöjd med att läsa på läsplatt och tänker önska mig en i julklapp men det kan hända att det blir en iriver story istället för en letto, även om denna överraskade mig! Den var mycket smidigare och mindre än jag trodde av adlibris sjukt dåliga bilder på sin webbsida... Fortsättning följer! Men nu till boken. Den ska man inte läsa hungrig, eller förmodligen spelar det ingen roll för man blir hungrig ändå. Här snackar vi matporr! Själva berättelsen påminner lite om dundersuccén Slumdog millionaire av Vikas Swarup. En ung indisk pojke går från att ha ingenting till att bli en välkänd och rik man under ganska otroliga omständigheter. Berättelsen kändes självupplevd fast den inte alls är det. En märklig känsla men jag antar att författaren har lyckats! Lättläst, rolig, tragisk, intressant och framförallt innehållande gudomliga matbeskrivningar! Författaren måste gjort sjukt mycket research för att få till så detaljerade beskrivningar i hur man lagar ditt eller datt och sköter ett kök och en restaurang. Boken har såklart filmatiserats och Helen Mirren har en avgörande huvudroll som jag tror passar henne. :) Nu när jag har läst boken kan jag gå och se filmen, det blir sällan bra om man gör tvärtom fast det blir faktiskt sällan bra överhuvudtaget när böcker filmatiseras (ett undantag är faktiskt just slumdog millionaire!) men här tror jag att det blir övervägande positivt just för alla matbeskrivningar. Det riktigt vattnas i munnen på mig redan! Så läsplatta plus bok får 4+4 av mig idag.

Romaner om andra världskriget

Det finns många romaner som är skrivna om andra världskriget. De som enligt mig engagerar mest är de romaner där man får följa en eller flera personers öden och får en inblick i hur det var att leva under den här perioden. I bokcirkeln sist läste vi Danny Wattins bok Herr Isakowitz skatt. Det som jag framförallt gillade med den var att författaren mixade generationer som ger sig ut på en resa i dagens Europa. En far, en son och en farfar. Det är en självbiografisk bok där författaren vill berätta en bit historia, hans historia. För även om det berättas saker som han själv aldrig varit med om så är det länkat till honom genom familjen. Många gamla släktingar och platser flimrar förbi och alla ger sin pusselbit till historien. Välskriven, lättläst och intressant. Tydligen kan man faktiskt skriva hur många romaner som helst inom det här ämnet, för den ena är inte den andra lik.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Jag läste ut en kort pocketbok, Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski som utspelar sig i Quebec under en isstorm som ödelägger staden de bor i. En liten killes föräldrar ska separera och han önskar att himlen kunde hjälpa honom att få dem att bli ihop igen. Det sätter igång isstormen (tror han) och en rad händelser sker under några dagar. En rätt lågmäld men skön story som gick snabbt att läsa. Jag funderade på om det här forskningsprojektet som är med i bokens titel hade någon grund och snubblade över detta som ändå bevisar hur mycket temperaturändringar i vattnet påverkar fiskar och andra djurarter. På den här sidan fanns en hel del roliga forskningsupptäckter om djur och natur!


Simma lugnt gäller inte i Arktis
[2013-11-22] Fisk som har förmåga att leva i flera havsmiljöer klarar bättre av klimatförändringen jämfört med de fiskar som bara rör sig en miljö. Det visar studier av forskare från Göteborgs universitet som publicerats i vetenskapliga tidskrifterna Polar Biology och Plos one. I Arktis syns klimatförändringens konsekvenser mycket tydligare än i andra delar av världen. Vattentemperaturen i det arktiska havet har till exempel ökat flera grader under de senaste åren och därför har flera fiskarter redan ändrat sitt geografiska utbredningsområde. Sommaren 2009 åkte 16 forskare från Göteborgs universitet på expedition till Grönland för att studera klimatförändringens inverkan på fiskarter i Arktis. Resultat visar på att de pågående klimatförändringarna påverkar närbesläktade fiskar olika. Klimatförändringen kommer troligtvis att få stor inverkan på den framtida artsammansättningen i den arktiska fiskfaunan, enligt forskarna. I forskningsstudierna ingick Arktisk grentaggig simpa som bara finns i Arktis, Arktisk simpa som även har en något mer sydlig utbredning, samt Rötsimpa som finns både i Arktis och längst Europas västkust och Nordamerikas östkust.

Källa: Sundweb Online

Kvinnan i svart

Har läst Kvinnan i svart, en klassisk spökhistoria fast skriven idag. Författare är Susan Hill och boken har kallats en "viktoriansk skräckis" och  påminner en hel del om en annan klassisk spökhistoria av Henry James - När skruven dras åt. Den har jag recenserat här. Påfallande lika bokomslag också, de påminner om varandra på olika sätt. Båda bygger på en gammal berättartradition, man samlas runt brasan och drar skräckisar. Och greppet funkar rätt bra för det ger ju en viss tyngd åt berättelsen att någon har berättat detta! (även om det är fiktivt). Kvinnan i svart är inte särskilt lång och det märks att författaren har vägt orden på guldvåg. Trots ganska gedigna miljöbeskrivningar så känns ingenting direkt onödigt. Allting behövs. Stämningen byggs upp och berättelsen tar form. Egentligen är ju ingenting särskilt läskigt men när det kommer till klassiska spökhistorier så är det just stämningen som är viktig. Man ska känna att man är där i dimman och hör konstiga ljud och känner hjärtat banka. Den här romanen är snabbläst så det finns egentligen ingen anledning att inte läsa den :)

Satans bygg och inredningshysteri

Tidningen Vi i villa damp ner i brevlådan här om dagen och jag läste den här artikeln om duktiga Björn från det populära teveprogrammet"äntligen hemma". Men va fan! tänkte jag efteråt. De bygger nytt hus där han jobbar i princip dygnet runt, de bor i en stuga på tomten på 27 m2 fyra personer och minsta bebisen har kolik. Men självklart avslutar Björn med den magiska meningen "Men nu så här i efterhand är det värt allting." Jag undrar om hans fru instämmer i det, hon som fick ta hand om barnet som hade kolik i sju månader medan han stod och snickrade på huset. Folk fullständigt raserar sig själva, sin hälsa, sitt förhållande, sin familj, sitt förnuft i jakten på det där satans perfekta hemmet. Jag tror jag spyr! har det inte gått lite väl långt nu? Till varje pris - ska vi inte vara lyckliga, friska, glada, älskvärda utan vi ska renovera vårt hus. Oh yeah. Och när man gör det och livet känns pest kan man inte ens erkänna det efteråt för det var SÅÅÅÅ värt det, sure... Dagens mått och standard känns bara futtigt materialistiskt och for show. Jag hatar det och önskar att livet kunde bestå av något annat. Självklart ska vi göra fint i våra hem om det får oss att må bättre, lite ironiskt bara att fler och fler tillbringar mindre och mindre tid i sina nyrenoverade hem, de drar på semester någon annanstans i stället. Jaja på måndag ska jag ringa målaren och se om han kan komma och måla om hallen. Man vill ju inte ligga efter i renoveringen...